Aarón Wergifker: Den brasilianskfödde mittfältaren med ryska föräldrar som blev en skicklig spelare i River Plate och det argentinska landslaget

Aarón Wergifker. Han föddes i Brasilien av ryska föräldrar, men kom att spela för det argentinska landslaget. Berättelsen om Aarón Wergifker är en speciell sådan som definitivt är värd att bli berättad. 

Hans liv och fotbollskarriär skiljde sig en hel del ifrån den genomsnittliga i Argentina. På många sätt och vis visste nog, till en början, knappt Aarón Wergifker själv vilket land som han egentligen härstammade ifrån – och kände mest samröre med. 

Familjen, som var troende judar, emigrerade nämligen ifrån Ryssland, för att komma undan antisemitismen i Östeuropa, till Brasilien under inledningen på 1900-talet. De slog sig ner utanför São Paulo där de, tillsammans med 43 andra ryska familjer, fick landområden att bruka sin egen jord på. Marken var visserligen bördig, men livet var likafullt tufft och det var här som Aarón föddes i augusti 1914. Redan när han var fyra månader gammal valde emellertid familjen att styra flyttlasset söderut till Argentina. 

Väl framme i Buenos Aires slog sig familjen ner i området Villa Crespo där en stor del av den judiska befolkningen bodde under de första årtiondena på 1900-talet. Wergifker började tidigt att visa ett intresse för fotbollen och kickade boll med kamraterna på gatan. När han var tio år gammal var det återigen dags för familjen att flytta och pappan fixade ett hus som de skulle komma att bo i under resterande delen av Wergifkers uppväxt. 

De äldsta barnen i familjen arbetade för att hjälpa till med försörjningen. För Aaróns del däremot blev det inget jobb. Hans uppgift var att stanna hemma och ta hand om sin sjuke moder och hjälpa henne med hushållsbestyren. På fritiden fortsatte han att kicka boll och fick tillslut kontakt med klubben Benjamín Matienzo som spelade i Liga Independiente. Här spelade Wergifker som vänsterhalva och laget tog sig till finalen av mästerskapet där Villa Colombo väntade. 

Precis innan avsparken, i den första finalen, ropade en åskådare ut till motståndarlagets anfallare att om denne gjorde mål i matchen så skulle han få en låda med ”rosquitas” – ett argentinskt bakverk. Wergifkers uppgift blev att markera den här anfallaren och han viskade tidigt i sin motståndares öra; ”det kommer inte att bli några rosquitas för din del idag”. Mycket riktigt blev motståndaranfallaren mållös denna eftermiddag och den första finalen slutade 0–0. 

Vid returmötet dök inte motståndarna upp varpå Wergifkers lag kontaktade ledningen för hela ligan. De meddelade i sin tur att ligans president hade gått bort och att matchen därför hade skjutits upp. Men när lagen skulle mötas, en vecka senare, dök motståndet återigen inte upp. Denna gång skyllde ligan på att presidentens fru också hade gått bort. Detta gick givetvis inte Wergifkers lag på. Det visade sig att motståndarna Villa Colombo hade upplösts efter att klubbledningen hade spelat bort föreningens pengar på kortspel. Wergifker minns besvikelsen över att finalen aldrig spelades klart. 

”Jag förstod inte hur saker och ting fungerade inom fotbollsvärlden på den tiden. Jag ville bara få medaljen och ge den till min storebror som lärt mig spela fotboll. Han ville alltid att jag skulle nå Primera Division och såg alla mina matcher. Dessvärre dog han tidigt och fick inte se mig utvecklas framåt.”

När Wergifker tänker tillbaka på sin avlidne bror blir hans ögon plötsligt sorgsna. Samtidigt konstaterar han, med ett leende, att; ”ifrån fotbollen har jag inga dåliga minnen. Ifrån livet däremot, där finns det en hel del.”

1927 lyckades Wergifker, tack vare hjälp ifrån en lagkamrat i Benjamín Matienzo, att få till möjligheten att spela för River Plates ungdomslag. Nu dök dock ett problem upp som legat dolt under flera decennier, men som ingen i familjen riktigt velat ta tag i. Aarón Wergifker hade fötts i Brasilien, men han hade inga identifikationshandlingar som kunde styrka detta. De här dokumenten hade nämligen familjen gjort sig av med vid resan till Argentina. 

Lösningen på hela problemet blev att anordna ett förfalskat pass till Wergifker där det stod att han fötts i den ryska byn Vosnesensk. Som vi vet vid det här laget stämde ingenting av detta, men i folks ögon var den brasilianskfödde Wergifker nu rysk medborgare – detta trots att han inte mindes något ifrån tiden i Brasilien och i Ryssland hade han aldrig varit. 

Varför registrerade han sig inte bara som argentinsk medborgare tänker ni? Förklaringen var helt enkelt att Wergifker inte ville riskera att bli inkallad till den obligatoriska värnplikten som rådde i landet vid den här tidpunkten.

”Jag kommer att vara rysk medborgare fram till dess att jag passerat åldern för att kunna bli inkallad till armén. Därefter tänker jag ta ett argentinskt medborgarskap för det här är det enda landet som jag känner till.”

Och nog skulle han bli argentinare alla gånger. En av Wergifkers absolut främste egenskap – såväl på planen som utanför – var att han alltid behöll lugnet. Han har beskrivits som en tålmodig person utan något extravagant runt sig. Han fick spela tre år i River Plates ungdomslag – där han f.ö. hann med att bli mästare – innan han till sist fick chansen i A-truppen.

Debuten kom mot Lanús en gråregnig dag 1932 på Platenses hemmaplan. Planen var lerig och i takt med att regnet porlade ner ifrån himlen förvandlades alltihop till en lervälling. Wergifker kände sig inte bekväm med det här underlaget och var rädd att debuten skulle sluta med ett fiasko. Dessvärre fick han rätt i sin profetia. Visserligen vann River Plate med 1-0, men Wergifker var inte alls nöjd med sin egen insats. 

”Jag gick in på planen till applåder och lämnade i tysthet. Jag gjorde några bra aktioner under den första halvleken, men överlag var min insats dålig. Ingen sa någonting till mig efteråt i omklädningsrummet. Om de åtminstone hade sagt; ’ha tålamod, det blir bättre’ – då hade det känts bättre. På det här viset, i tystnad, led jag desto mer. Jag hade inte ens min bror vid min sida som lärt mig allt jag kunde.”

Aaron Wergifker spelade många år i River Plate.

Lönen var inte heller den största för de argentinska fotbollsspelarna på den här tiden. Med sina 40 pesos på fickan sprang Wergifker hem efter debuten och gav pengarna till sina föräldrar. Han köpte också en påse med karameller – som han alltid älskade att äta – och tröstade sig själv. 

Just karamellerna har en speciell historia när det gäller just Wergifker. Enligt rykten ska han ha älskat att, på sin fritid, gå på bio. Där satte han sig på någon av de första raderna med en påse karameller och kollade på vad som erbjöds i filmväg. Han älskade lyckliga slut där filmen avslutades med en kyss. Filmer som inte slutade lyckligt, eller där problemen inte löstes innan den tog slut, var däremot ingenting för Wergifker. ”Liver har redan fullt av berättelser som aldrig slutar lyckligt – då kan åtminstone filmerna göra det” ska han ha sagt vid något tillfälle.  

1933 var det återigen dags att spela för River Plates A-lag i ett möte med Tigre. Denna gång gjorde Wergifker en stark insats och cementerade sin plats i startelvan. River hade länge letat efter en spelare på just den här positionen, som vänsterhalva, och nu hade de hittat det de sökt efter. I tidningen El Gráfico kunde man läsa följande kring Wergifkers intåg i startelvan.

”Wergifker, som utmärkt sig i ungdomslagen, blev inkallad till River Plates A-lag för att fylla upp en plats där tidigare spelare inte har gjort några tillfredsställande insatser. Trots sin unga ålder och brist på erfarenhet acklimatiserade han sig snabbt till det essentiella som denna position innebär.”

I samma artikel lyftes Wergifkers lugn och trygga spelstil fram. En spelare vid namn Garraffa hade spelat på positionen dessförinnan och även om han var mer iögonfallande, i sina bästa stunder, än Wergifker var den sistnämnda mycket mer jämn i sina prestationer och detta värderades högre. Själv betonade Wergifker hur mycket backen, som spelade bakom honom, i Alberto Cuello betydde för att han skulle kunna utföra sitt spel på bästa möjliga sätt.

”Cuello är en extra garanti för mig. I de ögonblicken då jag gör en svag aktion, då räddar han mig och mina misstag syns inte alls lika tydligt.”

Att Wergifker slog sig in i River Plate var såklart en stor bedrift. Han kom att spela för klubben under flera år innan han valde att avsluta karriären med Platense under mitten på 40-talet. En gång fick han frågan om han var supporter till River Plate och då svarade Wergifker att; ”nu är jag”. Som liten hade han dock hejat på Chacarita Juniors – vilket inte var särskilt konstigt eftersom detta var ett av de två lagen som var hemmahörande i området Villa Crespo där han vuxit upp. Atlanta var det andra. 

”Som liten hejade jag på Chacarita Juniors. De kom ifrån mitt område, Villa Crespo. De hade en hemmaplan utan staket runt om och dit brukade alla pojkar i området gå för att spana in spelarna. Här lade vi oss på marken och såg spelare som Gaslini och Cesarini spela fotboll, samt andra fenomen ifrån denna eran. Här formades min sympati för klubben och jag kommer alltid att minnas söndagarna på deras hemmaplan. Min förhoppning var att bli lika bra som Cesarini.”

Wergifker blev inte lika bra som Renato Cesarini. Han saknade sin idols brinnande temperament och spetskvalitéer. Wergifker utvecklades dock till en stabil mittfältare som lärde sig att skjuta lika bra med båda fötterna. När han fick lämna River Plate 1941 var det på ett aningen märkligt sätt. 

”1941, efter att ha försvarat Rivers matchtröja under 13 år hade jag plötsligt ingen plats i laget längre eftersom, enligt klubbledningen, hade de ”ifrån säkra källor” fått information kring att min ena lunga inte fungerade som den skulle och att jag inte skulle fortsätta att kunna prestera på samma nivå som tidigare. Detta sa de utan att utföra någon som helst medicinsk undersökning. Det var uppenbart att detta var gjort med dåliga intentioner. De ville helt enkelt bli av med mig och få in någon annan istället. Detta gjorde mig så pass frustrerad att jag genomförde en egen medicinsk undersökning. Lyckligtvis visade denna på att alltihop bara hade varit rena lögner.”

Wergifker fick problem med att hitta en ny klubb eftersom ryktet hade spridit sig om hans dåliga hälsa, vilket alltså inte stämde överens med verkligheten. I slutändan fick han kontrakt med Platense där han också spelade ända fram till 1946 då han bestämde sig för att lägga skorna på hyllan.

Under sin spelarkarriär hade Wergifker också hunnit med att representera det argentinska landslaget vid fyra tillfällen. Därmed blev han den första judiska spelaren att dra på sig den argentinska landslagströjan. Han är också en av endast ett fåtal spelare som fötts utanför Argentinas gränser, men som ända representerat landets fotbollslandslag.