1997. För andra gången i följd vann Argentina ett världsmästerskap för ungdomslandslag i Malaysia 1997. Detta med en viss José Pekerman som kapten för skutan.
Fanns det någonting som José Pekerman kunde, lite bättre än alla andra, var det att vinna mästerskap med ungdomslandslag. Mellan 1995 och 2001 vann Argentina tre världsmästerskap på ungdomsnivå. Allihop med Pekerman som förbundskapten. Under samma period vann landslaget dessutom de sydamerikanska mästerskapen, för ungdomslandslag, vid två tillfällen – och kom tvåa ytterligare två gånger.
När Argentina reste till världsmästerskapet i Malaysia 1997 var det för att försvara sitt guld ifrån Qatar fyra år tidigare. De gjorde det med ett otroligt spelskicklig landslag som hade många spelare vilka skulle bli ledande, även i seniorlandslaget, några år senare. Här fanns Pablo Aimar, Walter Samuel, Esteban Cambiasso, Lionel Scaloni och Fabián Cubero. Men framför allt fanns en 18-åring vid namn Juan Román Riquelme.
Detta världsmästerskap skulle på något sätt komma att symbolisera den fina symbios vilken existerade mellan de två stortalangerna i respektive storklubb; Pablo Aimar ifrån River Plate och Juan Román Riquelme ifrån Boca Juniors. För även om dessa båda var fiender till vardags, i sina klubblag, fungerade de som ett elegant musikstycke i landslaget. Aimar var t.o.m. yngre än Riquelme vid tidpunkten för världsmästerskapet i Malaysia och hade endast hunnit fylla 17 år.
Argentina hamnade i samma grupp som Australien, Kanada och Ungern. En överkomlig grupp på pappret, men ett av motståndarlagen skulle komma att vålla argentinarna en del bekymmer. Först avfärdade dock José Pekermans manskap Ungern med klara 3–0 – efter mål av Bernardo Romeo, Scaloni och Riquelme – för att sedan även utmanövrera Kanada med 2–1 efter att Romeo och Riquelme återigen hamnat i målprotokollet.
Därmed blev gruppspelsavslutningen mot Australien den match som vållade argentinarna vissa problem. I det australienska laget fanns en spelare vid namn Kostas Salapasidis och han hade sitt livs match mot Argentina. Han smällde nämligen dit fyra mål när Australien vann med 4-3 och därigenom toppade de också gruppen när denna var färdigspelad.
Pekerman hade emellertid ingen anledning att bekymra sig allt för mycket över förlusten mot Australien. Argentina kom tvåa i gruppen och hade fortfarande goda utsikter att ta sig långt i turneringen.
”Det här laget (det argentinska) gav mig tidigt en känsla av att de var oslagbara, jag såg de utvecklas väldigt snabbt. Som lag är det mer förståeligt, men även individuellt gick det snabbt uppåt.”
När Argentina begav sig till de sydamerikanska mästerskapen, tidigare samma år, hade Pekerman förkunnat att i den turneringen spelade de om en plats i det kommande världsmästerskapet. Väl framme i världsmästerskapet stod framgången på spel. Det var just denna framgång som återigen skulle le mot Pekermans landslag. I åttondelsfinalen besegrades England med 2–1 efter att lagets guldgossar Aimar och Riquelme stått för målen.
Därefter stod det, på pappret, svåraste motståndet på menyn. Brasilien hade övertygat under såväl gruppspelet – som i åttondelsfinalen mot Belgien där de krossat det nordeuropeiska landet med hela 10–0. Den här matchen skulle komma att bli en vattendelare för Argentina och Pekerman. Om de kunde besegra brassarna skulle vägen mot ett andra raka VM-guld ligga vidöppen.
Publiken bjöds på en jämn och intensiv match i den malaysiska hettan. Pekerman instruerade sina spelare så pass flitigt att hans röst var totalt förstörd när domaren väl blåste av matchen. Då hade Argentina vunnit kvartsfinalen med 2–0 efter att Scaloni gjort ledningsmålet, med dryga tio minuter kvar på matchklockan, och sedan Martín Perezlindo avgjort på tilläggstid. Pekerman var trött efter matchen, men samtidigt övertygad om att laget nu skulle lyckas att ta sig hela vägen till guldet.
”Det var den segern som jag njöt mest av. Efter den matchen var jag övertygad om att vi skulle bli mästare, även om jag försökte dölja det för alla andra (skratt). Men jag visste att laget var kapabla till det. Detta trots att jag visste – och kände väl till våra tidigare möten med Uruguay. De hade alltid lyckats besegra oss genom åren.”
Uruguay fick dock vänta en smula. Först skulle Irland avverkas i semifinalen och tack vare ett mål, under den andra halvleken, av Romeo tog sig Argentina till finalen. Nu var det dags att göra upp med de gamla antagonisterna Uruguay vilka hade ett fördelaktigt facit mot just Argentina under de senaste åren.
Finalen började inte heller på något vidare sätt för Pekermans lag. Uruguay tog tidigt tag i taktpinne och när Pablo García gjorde 1–0, efter femton minuters spel, var det logiskt sett till matchbilden. Men Argentina återhämtade sig, visade karaktär och den där glansen som omgärdade hela laget. Cambiasso gjorde 1–1 efter tjugosex minuters spel innan Diego Quintana – som f.ö. spenderade majoriteten av sin karriär i grekiska Xanthi F.C – satte dit segermålet till 2–1.
Pekerman och hans ledarstab syntes krama om varandra efter slutsignalen. Tårarna föll ner ifrån deras kinder och man kunde skymta hur extremt varmt det hade varit att bära kostym i den malaysiska värmen.
”Vädret har varit väldigt märkligt. Det kan regna ena stunden och sedan är det sol. Allt på en och samma dag.”
Det argentinska laget som vann världsmästerskapet i Malaysia gjorde sig kända för den oerhörda tekniska kvalitén som fanns i truppen.
”Det här laget hade lite mer av ”jogo bonito” i Aimar, Riquelme och Cambiasso (än guldlaget 1995). De vill gärna sätta en rosett på bollen. När man har ett sådant lag måste man alltid vara optimistisk.”
När Pekerman och hans landslag reste hem efter mästerskapet återgick spelarna till sina vardagar i respektive klubblag. Spelarna i Newell’s slogs om ligatiteln, de ifrån Argentinos om uppflyttning och Riquelme samt Aimar återgick till att charma publiken i Argentinas två största klubbar. Fiender till vardags, men när de var på planen tillsammans i landslaget – som i Malaysia – då syntes bara harmoni och spelglädje.
enkoppmate.com 