Hugo Ibarra: Bocas främste högerback någonsin

Hugo Ibarra. Han inledde sin spelarkarriär med Colón, blev en klubbikon med Boca Juniors och är idag storklubbens huvudtränare. Hugo Ibarra har alltid var en passionerad person som nått enorma framgångar med klubben han alltid älskat – Boca Juniors. 

I ett möte på La Bombonera, under den andra hälften av 90-talet, mellan hemmalaget Boca Juniors och gästerna Colón springer en, till synes, outtröttlig spelare längs den ena kanten upp och ner. Bocas Roberto Pompei har till uppgift att markera den snabbe Hugo Ibarra som ständigt löper längs högerkanten. Till slut orkar inte Pompei längre utan skriker till den energiske högerbacken; ”hey, din jävel, kan du sluta springa hela tiden? De kommer skrika kvädeord till mig ifrån samtliga fyra läktarsidor.”

I denna match gjorde Ibarra ett tydligt avtryck inom den argentinska fotbollen. Den ansedda sporttidningen El Gráfico dubbade honom till Zé Ibarra, efter den gamle brasilianska ytterbacken, och gav honom högt betyg. Inte gjorde det saken sämre att Colón vann matchen med 3–1. 

Hugo Ibarra växte upp den lilla byn Colorado som ligger i den sydöstra delen av provinsen Formosa. Här bor hans föräldrar fortfarande och de har inga planer på att lämna den lantliga idyllen. 

”Min barndom var fantastisk, även om jag inte hade märkesskor och när jag såg en kompis som hade dessa ville jag såklart ha likadana, men detta hindrade inte mig ifrån att spela fotboll. Jag lånade mina första skor av en doktor i byn. Hans son spelade med de som var ett år äldre och vi tränade vid olika tidpunkter. Då kunde vi lämna över skorna till varandra. Han var ett fenomen.”

Formosa är en väldigt varm provins i Argentina och under januari månad kan gradantalet krypa upp mot femtiostrecket. Hit reser Ibarra alltid när han har en stund ledigt för att hälsa på sina föräldrar. 

”Jag har alltid sagt att så länge min föräldrar lever tänker jag spendera mina lediga dagar med dem. Fotbollen var det mest fantastiska som hänt mig i mitt liv, men samtidigt höll den mig borta ifrån mina närstående. Därför vill jag ta igen detta nu.”

Ibarra i Colóns matchtröja.

Ibarra och hans syskon gillar att umgås och det är inte ovanligt att de tar en fisketur då floden Bermejo rinner endast femhundra meter ifrån barndomshemmet i Colorado. En av hans bröder krigade i Falklandskriget, men lyckligtvis överlevde han. Dock menar Ibarra att han blivit väldigt känslokall av upplevelsen i kriget. Det är inte särskilt ofta någon i familjen ser brodern släppa några tårar.

I yngre dagar spelade Ibarra som mittfältare och var övertygad om att detta var hans plats på fotbollsplanen. Men plötsligt en dag föreslog en tränare att han skulle prova på att spela som högerback och Ibarra blev snabbt övertygad. Det var också i denna roll som han kom att spela under hela sin karriär. 

”Jag hade väl egentligen ingen högerback som rollmodell när jag var yngre, men jag beundrade de brasilianska ytterbackarna. När de får bollen utanför straffområdet skickar de inte bara i väg bollen utan spelar istället. Detta har jag alltid gillat, det är så jag känner kring fotbollen.”

Och nog kan man absolut slå fast att Ibarra blev en spelande ytterback. Han fyllde ständigt på framåt och mötet med Boca Juniors – då han terroriserade Pompei – var inte en engångsföreteelse. Det var på det viset som han gjorde sig ett namn och efter flera år i Colón kom anbudet till slut ifrån Boca Juniors. Ibarras pappa tyckte dock, till en början, inte att fotbollen var en karriärsbana som sonen borde satsa på.

”När jag var 14 år sa pappa; ’fotbollen kommer inte att ge dig mat på bordet’. Vi var tio syskon och där fanns alltid någon som man kunde spela fotboll med under en hel dag. Han brukade därför säga att studierna var det som skulle ge oss mat på bordet. Vi skötte väl inte oss direkt i skolan heller utan stack i stället ut och spelade fotboll. När tränarna i laget sedan kom och letade efter oss på helgen, för att vi skulle spela match, lät inte min mamma oss spela som straff. Det var då pappa brukade säga; ’fotbollen kommer inte att ge er någon mat på bordet.”

När Ibarra tjänat ihop sina första pengar på fotbollen reste han omgående hem till Colorado och gav sina föräldrar en TV och skivspelare. Därefter slog han fast att dessa saker hade köpts med pengar som han tjänat genom ”svett från att ha sprungit efter en fotboll.”

Hans föräldrar kom ofta och kollade på Ibarra när han spelade för Colón i Santa Fe, men så fort han gick till Boca Juniors ville de inte gå på matcherna längre. Det hade ingenting att göra med klubbvalet utan snarare att de inte ville resa till huvudstaden.

”De är väldigt speciella, haha. Men jag har inget att klaga över. De vill inte veta av Buenos Aires och de har bara varit här någon enstaka gång för ett läkarbesök, men sedan rest hem dagen efter igen. De har fortsatt att bo i Colorado och ha varit glada över att se mig på spela på Tv:n.”

Att Ibarra började spela organiserad fotboll var egentligen en ren tillfällighet. Han följde med sin bror till en person i Formosa. Brodern var polis och spelade med ett fotbollslag som poliskåren hade organiserat ihop vid namn Defensores de Formosa. Ibarra tränade med laget en kväll och sedan började han spelade med dessa tillsammans med broder. 

Laget tränades av en herre som hade kontakter med Unión i Santa Fe och han föreslog att Ibarra skulle provspela med dessa. Han åkte dit, men kom inte överens med klubben om möjligheten att bo på deras internat. I stället reste Ibarra till stadens andra stora klubb Colón och det var här han kom att hamna. I efterhand har han berättat om hur usel klubbens internat var och att spelarna bara fick ett mål mat om dagen. Dessutom hade inte byggnaden någon värme vilket gjorde att vintrarna var allt annat än bekväma. 

När Ibarra lämnade klubben för Boca Juniors, och Colón håvade in tre miljoner dollar, ansåg han själv att klubben behandlat sina spelare illa för att sedan tjäna pengar på deras övergångar.

”Förhoppningsvis kommer där inte att vara fler ledare som låter sina ungdomar uppleva sådana här saker för att sedan tjäna pengar på dem. Jag kostade inte Colón en krona under dessa år. Jag bodde under läktaren (där internatet var) och fick knappt någon mat eller varmt vatten. Sedan fick de tre miljoner dollar för mig. Lyckligtvis jobbar klubben på ett annorlunda sätt numera och det gläder mig väldigt mycket.”

Som liten hade Ibarra supportat Boca Juniors och lyssnat på lagets matcher via familjens radio. När han spelade för första gången på La Bomboneras gräsmatta var det i Colóns matchtröja och i den matchen som Diego Maradona gjorde comeback i efter sin dopningsavstängning 1994. Ibarra fick den, kanske inte så festliga, uppgiften att markera storstjärnan i den här matchen.

”När Boca sprang in på planen såg man knappt någonting. Det kändes som att jag nuddade vid himlen med mina händer. Att spela på La Bombonera, mot din idol, den bästa spelaren någonsin och ovanpå det behöva markera honom var obeskrivligt.”

I sin första match på La Bombonera fick Ibarra markera Diego Maradona.

1998 lämnade Ibarra Colón för Boca Juniors och fick sedan själv chansen att spela på La Bombonera i storklubbens matchtröja. Han spelade tre sejourer för Boca och hann samla på sig över tvåhundra matcher i den blågula tröjan. Ibarra vann sex ligatitlar med storklubben och tre titlar i Copa Libertadores. Därutöver håvade han även in Interkontinentalcupen och Copa Sudamericana en gång vardera samt Recopa Sudamericana två gånger. Han blev en publikfavorit bland föreningens supportrar och är det än idag. 

Mellan epokerna i Boca Juniors spelade Ibarra även korta sejourer med portugisiska Porto, franska Monaco och spanska Espanyol. Just Monaco var en speciell upplevelse eftersom hela omgivningen i furstendömet andas lyx som Ibarra aldrig tidigare hade varit med om. 

”Det är rätt stor skillnad mellan Colorado och Monaco. Två ytterligheter, något väldigt galet. När jag var där försökte jag mest njuta av det, men alltid med fötterna kvar på jorden. Jag visste hela tiden om att Monaco bara skulle vara en kort vistelse och att min plats på jorden är Colorado. Jag skulle aldrig någonsin byta en grillning med mina kompisar mot en middag med Prins Albert – som jag f.ö. har haft. Aldrig någonsin skulle jag göra det.”

Hugo Ibarra blev en ikon med Boca Juniors som spelare.

När Ibarra var i Monaco var han utlånad ifrån Porto och ironiskt nog möttes de båda i Champions League-finalen 2004. Den portugisiske klubben vann i slutändan finalen som också satte fart på José Mourinhos karriär inom världsfotbollen. När matchen var över återvände Ibarra återigen till Porto, men gick tämligen omgående vidare till Espanyol i Spanien. Det hade dessutom skurit sig ordentligt med Mourinho och under åren i Europa hittade aldrig Ibarra en plats som han trivdes riktigt bra på. Därför vände han också hem till Boca Juniors igen.

Ibarra har pekat ut Superclásicot 2001, mot River Plate, som hans bästa match i Boca Juniors. Det var i den matchen som han gjorde sitt första mål för storklubben och givetvis var det extra speciellt att göra det mot ärkerivalen. Ibarra gjorde flera landskamper för Argentina under sin karriär. Mest minnesvärt var Copa América 1999 där Bielsa spelade honom i hälften av matcherna. Men Ibarra gjorde även matcher i VM-kvalen och fick bland annat spela tillsammans med sin gode vän Riquelme. 

Trots sina utlandsäventyr, och inledning i Colón, är det ingen tvekan om att Hugo Ibarra är mest förknippad med Boca Juniors. Det var här han vann sina titlar, här han kom med i Sydamerikas bästa lag vid två tillfällen och dessutom blev utsedd till kontinentens tredje bästa spelare 2007. För ungefär ett decennium sedan blev han tränare i Bocas ungdomsakademin och har varit med om att utveckla många duktiga spelare genom åren. När Sebastián Battaglia fick sparken ifrån seniorlaget, tidigare i år, lyftes Ibarra upp ifrån reservlaget som interimtränare tills vidare. 

I skrivande stund ligger Boca tvåa i ligaspelet och sedan Ibarra tog över rodret har laget presterat bättre och bättre. Kanske stannar han kvar som huvudtränare efter nyår – eller också återgår han till ungdomslaget. Oavsett vad kommer Hugo Ibarra alltid att vara starkt förknippad med laget han älskat sedan barnsben. Han må identifiera sig allra mest med den lilla byn Colorado i Formosa, men Boca Juniors kommer alltid vara laget i den före detta högerbackens hjärta.