1996: När Vélez vann den annorlunda – men ganska obetydliga Copa Interamericana

1996. En februariafton under mitten av 90-talet vann Vélez Sarsfield den ganska obetydliga titeln Copa Interamericana. Men vad titeln saknade i glans bjöd upplevelsen i Costa Rica istället tillbaka mångfaldigt. 

Efter att ha vunnit Copa Libertadores 1994 kvalificerade sig Vélez Sarsfield för Copa Interamericana. Detta innebar ett dubbelmöte mot segraren av det årets motsvarighet i Concacaf (mellan – och Nordamerika). Finalen skulle egentligen ha spelats tidigare än under inledningen av 1996, men p.g.a. ett tajt spelschema blev det inte av. För motståndet stod ett till synes beskedligt lag i form av costaricanska Club Sport Cartaginés. Trots att nästan 1,5 år hade fortlöpt sedan titeln i Copa Libertadores fanns ändå flertalet bärande pjäser kvar i Vélez. Bland dessa återfanns kaptenen Roberto Trotta, Raúl Cardozo, Marcelo Gómez, José Luis Chilavert och Jose Oscar Flores. 

Vélez med huvudtränaren Carlos Bianchi vid rodret anlände till Cartago i Costa Rica med siktet inställt på pokalen. Tränaren var peppad på matchen inför avresan, men de lokala journalisterna tog delvis bort hans entusiasm. Dock var viljan att vinna ytterligare en trofé fortfarande intakt hos den gode Bianchi.

”Det var en väldigt konstig turnering, men det var en internationell titel och den ville vi vinna. Det var också en förberedelse inför ligasäsongen. När det är en internationell turnering som ska spelas måste du spela dem ordentligt – och helst vinna. Samtidigt måste man veta vilka som är de huvudsakliga prioriteringarna.”

Man kunde läsa mellan raderna att trots att det handlade om en internationell titel var inte detta högsta prioritet för Vélez under 1996. Men det var ändå en match som man såklart ville vinna. Den 17 februari 1996 spelades den första av två finalmatcher på Estadio Fello Meza i Costa Rica. När den mexikanske domaren blåste i gång matchen hade Bianchi formerat upp sitt lag enligt följande: Chilavert: Zandoná, Trotta, Pellegrino, Cardozo: Herrera, Gómez, Morigi: Camps, Pandolfi, Flores. 

Vélez gjorde ingen vidare match, även om de skapade några målchanser, och matchen slutade således mållöst. Dessutom fick Bianchi sin lagkapten Trotta utvisad vilket gjorde att han missade returen hemma i Buenos Aires. Returmötet spelades en vecka senare på Estadio José Amalfitani i den argentinska huvudstaden. Bianchi gjorde några förändringar i startelvan och ställde upp med följande lag: Chilavert: Zandoná, Méndez, Compagnucci, Carodozo: Herrera, Gómez, Camps: Posse, Pandolfi, Flores.

Denna match blev väldigt annorlunda jämfört med den första. Vélez inte bara skapade fler målchanser utan tog också till vara på dem. Redan efter fyra minuters spel öppnade ”Turu” Flores målskyttet när han avslutade fint med sin vänsterfot. Vélez fortsatte att trycka på under den andra halvleken, styrde spelet och fler mål skulle också trilla in. Återigen var det Flores som var framme när han nådde högst på en hörna. Med sju minuter kvar på matchklockan fick såväl bortalagets Henry Wood som Vélez Carlos Cordone syna det röda kortet, men det hade väldigt lite inverkan på själva resultatet. Istället vann Carlos Bianchi och hans Vélez ytterligare en titel och Marcelo Gómez minns triumfen. 

”Det var någonting som var väldigt annorlunda (mot tidigare titlar). Resan till Costa Rica var ovanlig, men motståndet var inte av någon vidare kvalité utan vi var tvungna att vinna dubbelmötet. Jag tycker att vi gjorde det med auktoritet.”

Vélez Sarsfield firar ytterligare en titel 1996 i Copa Interamericana.

Patricio Camps är lite mer positiv i sin beskrivning kring motståndet och erkänner att de överraskade Vélez under det första mötet.

”I det första mötet överraskade Cartaginés oss, eftersom de var ett väldigt snabbt lag och fysiska väldigt starka. Returen tillhörde dock oss helt och hållet och vi vann också rättvist. I den matchen var vi rejält mycket bättre än dem.”

En annan intressant detalj ifrån detta finaldubbelmöte var att tretton av Vélez sexton spelare i truppen var fostrade i den egna akademin. Ett mantra som höll i sig under åren som följde och som skulle få ett ännu större eftertryck under det nya milleniet.