Pedro Monzón: Den förste spelaren att bli utvisad i en VM-final

Pedro Monzón. Han vann Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med Independiente samt VM-silver med Argentina 1990. Dock har Pedro Monzón också haft problem med alkoholen – och droger under sitt liv.

Rom den 17 juni 1990. På ett rum inne på Romas träningsanläggning vilar de argentinska fotbollsspelarna upp sig inför morgondagens gruppspelsavslutning mot Rumänien i VM-slutspelet. Pedro Monzón sitter och pratar med landslagets största stjärna – hela världens bäste spelare – Diego Maradona och ber honom om en något annorlunda tjänst.

”Jag vill väldigt gärna göra mål i ett VM-slutspel och du är den ende som kan hjälpa mig med detta. Berätta för mig vart jag ska springa och jag kommer att springa dit oavsett var det är”.

Diego tittar några sekunder på sin lagkamrat, tar en klunk ur den gemensamma matekoppen, innan han säger; ”vid den första hörnan ska jag försöka att hitta dig”.

Enligt Pedro Monzón gick samtalet med Diego Maradona ungefär till såhär dagen innan mötet med Rumänien i VM-gruppspelets sista match. Argentina behövde få med sig åtminstone ett kryss – helst en seger – för att gå vidare. Ett oavgjort resultat var tillräckligt, men då skulle man komma bland de bästa treorna och få ett tungt motstånd i åttondelsfinalen.

Det skedde inte på den första hörnan i matchen, utan det dröjde fram tills den 62:e spelminuten innan läget dök upp. En högerhörna ifrån Maradona lyftes in i straffområdet där Monzón hade placerat sig. Han hoppade högt upp i luften, mötte bollen med pannan och nickade den rakt ner i marken. Bollen hade en sådan kraft att rumänernas målvakt knappt hann reagera. 1-0 till Argentina. Instinktivt springer Monzón bort mot Maradona som i sin tur hoppar upp i famnen på sin lagkamrat innan han faller ner på knä och tackar högre makter för detta oerhört förlösande målet. Argentinas drömmar lever i allra högsta grad i världsmästerskapet och Maradona – ihop med Monzón – har gjort detta möjligt.

Monzón och Maradona jublar, tillsammans med övriga argentinare, över den förstnämndas mål mot Rumänien i VM 1990.

Kanske låter det lite väl poetiskt och storslaget, men någonstans måste man lyfta fram storheten i såväl Diego Maradona, men även Pedro Monzón. Det var nämligen långtifrån en självklarhet att den sistnämnda skulle bli fotbollsspelare ifrån allra första början.

Pedro Monzón föddes i den lilla argentinska staden Goya i provinsen Corrientes den 23 februari 1962. Familjen levde under spartanska förhållanden och hade väldigt lite pengar att röra sig med.

”Vi bodde på en ranch precis bredvid floden så varje gång det regnade mycket blev det översvämningar i huset. Vi hade ingen elektricitet i huset utan använde levande ljus som belysning. Vi hade ingen gas-uppvärmning heller så på vintern fick vi värma oss med vedeldning. För att få varmvatten gällde det också att vedelda, men på sommaren tvättade vi oss alltid i floden”.

Från början var de fem syskon, men två systrar dog av sjukdom när Monzón bara var 7 år gammal. Hans ena storasyster samlade på bilder av diverse figurer i ett album och en dag, istället för att byta en figur mot en annan, bytte hon den mot en fotboll som hon gav till sin lillebror. ”Det kommer jag aldrig att glömma” minns Monzón.

Redan ifrån sju års ålder fick han börja arbeta för att hjälpa familjen ekonomiskt. Monzón jobbade med allt ifrån assistent,  till den lokale bagaren, till att skörda tobaksblad ute på tobaksfälten.

”Vad jobbade jag inte med? Jag sålde t.o.m. glass och senare blev det arbete inom byggnadsbranschen”.

Faktum är att Monzón inte gick ut högstadiet eftersom familjen saknade pengar till att betala för skolböckerna.

”Att gå in i tonåren och upptäcka att du saknar skor och att när du vill värma dig saknar du en ordentlig tjocktröja, då börjar du se annorlunda på livet. Samtidigt börjar du också att kämpa för att övervinna allt detta. Du börjar bli starkare mentalt och drömmer om att ändra den verklighet som du befinner dig i”.

Hemma var det inte heller den lyckligaste familjesituationen. Det var mycket alkohol och våld. Flera gånger såg Monzón hur hans föräldrar bråkade med varandra och en gång fick han t.o.m. ta sin mamma till sjukhuset efter att pappan slagit henne. Redan som åttaåring testade Monzón på att dricka alkohol.

”De skickade iväg mig för att köpa vin och lät mig sedan testa det, som om det vore ett skämt. Min pappa, fabror och farfar gjorde detta. Jag började dricka när jag var åtta år. De visste inte hur dåligt det var för mig. När jag blev större och hade avslutat min karriär började jag dricka mycket sprit. Ibland gjorde jag det för att ha roligt, men många gånger för att jag hade så tråkigt. Men till den nästkommande dagen har ingenting löst sig med alkohol. Tristessen finns kvar och samtidigt får du ont i både huvudet – och kroppen”.

Monzón har också berättat hur han såg slagsmål på stan och hur hans farfar ofta hamnade i bråk med folk. Redan ifrån tidig ålder såg Monzón folk bli slagna till döds.

”Att vara omgärdad av döden så pass mycket gör att rädslan för den försvinner en hel del. Du vet att närsomhelst kan det hända även dig”.

Som fotbollsspelare började Monzón att spela för det lokala laget Huracán de Goya och han var även en sväng i Rosario Centrals ungdomslag. Dock fann han sig aldrig riktigt till rätta där utan bestämde sig för att bege sig mot Buenos Aires istället i jakt på ett vanligt jobb – närmare bestämt inom militären.

”Många pojkar hemma i Corrientes ville vara som våra förfäder San Martín och Sergeant Cabral. För många var detta en karriärsmöjlighet. Jag begav mig till Campo de Mayo, men jag stod bara ut i några månader. Jag tänkte att jag skulle lära mig mycket, men det slutade med att de plågade mig istället. De behandlade dig illa utan att man gjort något fel. Jag ville därför inte vara kvar utan vände snabbt hemåt igen”.

Monzón vände hem till Goya, men fick snabbt ett erbjudande om att arbeta i Buenos Aires och därmed kunna hjälpa familjen på hemmaplan. Samtidigt som han arbetade som murare provspelade han för såväl Huracán som All Boys, men ingen av de hade internat där han kunde bo och därför föll alltihop på detta. Istället dök Independiente upp i bilden och här skulle Monzón komma att tillbringa majoriteten av sin karriär.

Provspelet med Independiente genomfördes i lervälling – efter som det precis hade varit ett skyfall – och Monzón genomförde detta i enbart joggingskor då han ännu inte ägde några fotbollssdojjor. Nito Veiga blev en fundamental person för den unge Monzón. Ungdomstränaren såg snabbt att den unge grabben inte hade några pengar och gav därför Monzón lite slantar samtidigt som han bodde på klubbens internat under läktaren på hemmaarenan.

”Han kunde komma fram till mig, ge mig lite pengar och säga; ”åk hem och hälsa på dina föräldrar under några dagar”. Sådana saker glömmer man aldrig”.

Det intressanta med Monzóns klubbval var att han redan som liten hade blivit supporter till Independiente. Hans pappa och farbror hejade visserligen på River Plate, men Monzón blev fascinerad av Independiente när han uppmärksammat följde deras dramatiska Copa Libertadores-triumfer, på radio, under 70-talet.

Monzón blev erkänd som en stentuff och ibland brutal försvarare. Själv har han konstaterat att han säkerligen blivit utvisad fler gånger i karriären än antalet mål han mäktat med framåt.

”Jag har inte den exakta siffran i huvudet, men jag tror att, bara under epoken med Independiente, drog på mig minst tjugo utvisningar”.

Pedro Monzón spelade för Independiente i över 10 år.

Med Independiente vann Monzón Copa Libertadores och Interkontinentalcupen 1984. Dessutom vann han också ligan med den argentinska storklubben vid två olika tillfällen. Med tanke på att han spelade i över 10 år för Independiente hann Monzón med att etablera sig som en av landets bästa försvarsspelare.

1988 gjorde han sin landslagsdebut och två år senare togs Monzón ut i VM-truppen till mästerskapet i Italien. Han var inte tilltänkt som en startspelare ifrån början, men efter Argentinas katastrofala premiärförlust mot Kamerun, fick Monzón en biljett in i mästerskapet. Därefter startade han mot Sovjetunionen, Rumänien och Brasilien – var utanför laget i kvartsfinalen mot Jugoslavien och semin mot Italien – innan han var på planen igen för finalen mot Västtyskland. Dock inte som startspelare.

I halvtid fick nämligen Oscar Ruggeri utgå p.g.a. en skada och på hans plats satte Carlos Bilardo in Monzón. Dessvärre skulle Independientes försvarsklippa bara vara på planen i knappt tjugo minuter innan han fick syna det röda kort. Monzón gick in, enligt domaren Edgardo Codesal, alldeles för hårt på den tyske anfallaren Jürgen Klinsmann.

”Jag trodde att jag skulle nå bollen, men gjorde inte det. Istället kapade jag honom. Det var lite väl dramatiskt, men det var korrekt att visa ut mig. Däremot gick jag inte in med uppsåtet att skada honom. Om jag verkligen hade velat det så hade han blivit skadad på riktigt och jag hade fortfarande suttit i fängelse i Italien”.

I samma sekund som domaren Codesal drog fram det röda kortet blev Monzón den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en VM-final.

”Först och främst betydde det att jag hade spelat en VM-final, att jag uppfyllde den dröm som jag hade haft sedan jag var liten. Jag känner ingen skam över utvisningen då det, givetvis, inte var min intention att bli utvisad och därigenom lämna mitt lag med tio man. Jag känner mer en stolthet över att ha spelat en VM-final”.

Argentina förlorade emellertid finalen och under åren som följde fick Monzón ofta höra av motståndarsupportrar – samt en och annan bitter domaren – att han; ”varit anledningen till att Argentina förlorat finalen”. Dessa gliringar gjorde mer ont menade Monzon än själva utvisningen i sig.

”Jag var en kraftfull spelare som spelade fysiskt, men samtidigt var jag knappast ensam om detta på den här tiden. Anfallarna var inte direkt några duvungar de heller. Om du mötte t.ex. Toto Iglesias så visste du aldrig vem som skulle få mest ont när ni kolliderade med varandra. Det var en annan typ av fotboll, idag tar domaren mer hand om spelarna än på den tiden. Man tillåter inte samma fysiska spel, vilket jag tycker är bra. Samtidigt gick vi inte in med ont blod mot våra motståndare”.

Monzón blir utvisad i VM-finalen 1990 efter att ha kapat Västtysklands anfallsstjärna Jürgen Klinsmann.

Under åren med Independiente var Monzón en av de första spelarna som beblandade sig med klubbens Barra. Detta var något som blev väldigt uppmärksammat i de argentinska nyhetstidningarna. Framförallt den gången då han, under ett möte med Gimnasia, såg matchen tillsammans med klubbens mer våldsamma supporterfraktion på läktaren. Dessa kontakter gjorde dock också att han fick en respekt bland dessa grupperingar och hade sälla några problem med dem.

Totalt spelade Monzón över tio år i Independiente. Dessa var utspridda över två sejourer då han, däremellan, hann med en kort avstickare till Unión i Santa Fe. Under inledningen av 90-talet var han dessutom en kort epok i ecuadorianska Barcelona SC innan han vände hem till Huracán och sedan Quilmes. Monzón hann också med en kortare sejour med peruanska Alianza Lima och chilenska Santiago Wanderers – innan han lade skorna på hyllan till följd av en dopingavstängning.

Efter karriären fick Monzón stora problem med såväl alkoholen som droger. Dessa saker hade visserligen redan börjat under den aktiva spelarkarriären, men blev inte enklare att hantera när fotbollen inte längre fanns närvarande som en välbehövlig distraktion. Enligt Monzón själv var det gud – och den religiösa tron som hjälpte honom ur missbruket. Dock var det så pass illa ställt med honom att han länge funderade på att ta sitt eget liv.

”Jag gick ofta runt med en revolver i handen och tänkte att idag ska jag döda mig själv, men jag vågade aldrig. En dag ringde jag upp Maradona – tänkte att om han inte svarar så gör jag det – men Diego svarade och kom hem till mig. Det räddade mitt liv”.

Dessutom fick han en hjälpande hand av förbundets ordförande, Julio Grondona, som erbjöd honom ett arbete. Monzón fick börja träna ungdomarna i Arsenal Sarandí – klubben Grondona hade varit med och grundat en gång i tiden.

”Han gav mig värdigheten tillbaka genom att ge mig ett arbete – vilket är det kanske viktigaste som finns. Det hade varit enkelt för honom att bara ge mig lite pengar, men Julio ville verkligen hjälpa mig. Den gesten glömmer jag aldrig. Jag tycker väldigt mycket om honom, vilket han är medveten om, och jag vet att han också tycker väldigt mycket om mig”.

Monzón fick ordning på livet igen. Han gav sig ordentligt in i tränaryrket och har idag ett tydligt budskap som han ger till sina spelare på daglig basis.

”Jag främhäver alltid vikten av att vara glad när de spelar fotboll. Den som inte är glad, han tränar inte. För om du går in på planen och är nedstämd – då kommer du inte heller att träna bra. Du måste vara glad när du ska spela fotboll. Det är väldigt viktigt”.

Idag är Monzón assisterande tränare till Julio Falcioni i Independiente och har varit med tränare även på dennes uppdrag i Colón.

Pedro Monzón blev den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en VM-final. Men han vann också Copa Libertadores med Independiente och blev världsmästere med samma lag när dessa besegrade Liverpool i Interkontinentalcupen 1984.

Monzón har haft ett tufft liv med fattigdom, alkohol – och drogmissbruk samt våld inom familjen. Idag mår han bra och det har han, i stora drag, fotbollen att tacka för. Med en touch av både en – och två gudar.