Fredagskrönikan: Därför vill jag ha upp Colegiales

Starten av Primera B Metropolitana har hamnat lite i skymundan av Copa Liga Profesional och Primera Nacional. Därför tar vi lite tempen på denna serie i veckans fredagskrönika. 

Fjolåret var enormt tungt för Colegiales. Inte p.g.a. att det gick exceptionellt dåligt på något sätt – snarare tvärtom. Man tog sig till två stycken kvalfinaler och spelade stundtals en väldigt fin fotboll i den argentinska tredjedivisionen B Metropolitana. Det tunga i själva kråksången var dock att man förlorade båda kvalfinalerna – först mot Flandria och sedan mot Sacachispas.  

Till årets säsong går man in med ett, till stora delen, nykomponerat lag då fjolårets spelare – och dess prestationer knappast gick någon obemärkt förbi. Laget tränas denna säsong av Darío Lema och han har gjort, inte mindre än, 14 nyförvärv inför den kommande säsongen.  

I premiäromgången stod Colegiales över eftersom man var det laget som avslutade fjolåret sist – tillsammans med Sacachispas, men dom gick som bekant upp. Bland nyförvärven sticker väl ingenting ut särskilt mycket och något riktigt stort namn har inte landat hos Colegiales. Trots det är denna föreningen ett lag jag verkligen vill ha upp. Varför undrar ni? Det ska jag berätta. 

När det kommer till vilka fotbollslag man sympatiserar med letar åtminstone jag ofta efter någonting som kittlar med föreningen ifråga. Först och främst ska det vara just en förening, medlemsägd och gärna ha en intressant historia. Samtliga saker stämmer väl in på Colegiales. 

Club Atlético Colegiales grundades som Libertarios Unidos den 1 april 1908 på gatan som löper ifrån Buenos Aires och ut mot förorterna. Denna väg heter idag Avenida de Libertador – men på den tiden hade den namnet Libertad y Paseo de Julio. Många trodde kanske att det var gatan som gjorde att grundarna valde namnet Libertarios Unidos, men i själva verket ligger nog sanningen mer i vilka dessa personer var.  

Samtliga grundare av det som senare skulle bli Colegiales var antingen anarkister, socialister eller kommunister och väldigt politiskt aktiva. Att man dessutom valde färgerna röd – och svart, som var anarkismrörelsens färger, antyder ännu mer på att föreningen fick sitt namn av denna anledning än pga. platsen den grundades på. 

1919 bytte man namn till Sportivo del Norte. Meningarna kring orsaken runt detta namnbyte går dock isär. Det finns emellertid mycket som tyder på att den argentinska regeringen kan ha haft ett finger med i spelet. Anarkistiska föreningar var förbjudna i Argentina vid denna tidpunkt och regimen gjorde sitt yttersta för att dessa skulle försvinna.  

Sex år senare flyttade föreningen vidare till området Colegiales i Buenos Aires och efter att flera medlemmar lämnat klubben bytte man namn till det man idag innehar, nämligen Club Atlético Colegiales. Dessutom ändrades tröjfärgerna till dagens röda, gula och marinblåa. Här tror många att inspirationen togs ifrån den ”andra spanska republiken” vilken hade just dessa färger och som nyligen hade störtat det dåvarande spanska kungahuset 1931.  

1948 flyttade Colegiales vidare till området Munro, utanför Buenos Aires, och här har man spelat sedan dess. Även om dagens förening kanske inte har särskilt mycket gemensamt med dom gamla anarkisterna finns det ändå kvar i människors bakhuvuden när man nämner Colegiales. Utan tvekan är det en otroligt intressant historia som definitivt gör att jag håller en extra tummen för denna klassiska förening och hoppas att man ska nå uppflyttning i år. 

Ikväll gör man sin premiär i årets B Metropolitana när Acassuso står för motståndet på bortaplan. Colegiales borde ha goda segerchanser då Acassuso förlorade premiären mot Deportivo Merlo med uddamålet.  

Matchen har avspark klockan nio, svensk tid, och kan ses på TyC Sports Play. Jag kommer definitivt att sitta framför TV:n och hålla en extra tumme för Colegiales – Los Libertarios Unidos!