Spelare i fokus: Vem är egentligen José Manuel López?

José Manuel López. En elvaårig pojke har precis spenderat sin tredje dag på ett internat ungefär 80 mil ifrån sin hemstad. Han har hemlängtan och orkar inte vara kvar längre. Tillsammans med sina föräldrar finner han tillslut en lösning.

José Manuel López föddes i staden San Lorenzo som ligger i delstaten Corrientes. Den elvaårige pojken var López under sin korta vistelse på Independientes internat i Avellaneda.

”I Corrientes, bra eller dåligt, hade jag allting. I Avellaneda var det som att gå rakt in i kylan, med värmen och allting. Ibland att gå runt hungrig. Independientes internat var ett skämt. Och jag var bara en ung pojke som genomfört en stor förändring i tillvaron, som lämnat sina hemtrakter – och sin bekvämlighetszon. Jag stod inte ut med att bo där. Men jag hade tur; min familj hjälpte mig och flyttade till Buenos Aires. Många andra pojkar har inte haft den möjligheten”.

López stod inte ut med storstaden. Hemma i San Lorenzo var han van vid att hälsa på alla personer som han mötte på gatan. I Buenos Aires – och Avellaneda passerade dom honom bara utan att säga ett ljud. Någon större press över att hans familj valde att lämna sina egna liv i Corrientes, för att hjälpa sin son att nå sina drömmar i Buenos Aires, var inget som skrämde López.

”Dom satte aldrig någon press på mig. Det enda pressen var att jag skulle göra bra ifrån mig i skolan”.

Hemma var det annars hans mamma Graciela som skötte det mesta. Medans López pappa var iväg med jobbet – han jobbade som fiskare – agerade Graciela både i rollen som mamma och pappa.

López fortsatte att spela för Independientes ungdomslag, efter att han lämnat internatet, men en dag tog det plötsligt slut. Många historier gör gällande att Independiente bara släppte sin talang utan någon förklaring, men riktigt så var inte verkligheten enligt López själv. Anfallaren hade nämligen drabbats av en märklig skada i ryggen som aldrig tycktes vilja läka. Det gick ett helt år utan att López spelade en enda match.

”Jag kunde knappt röra mig emellanåt. Ovanpå det skickade läkarna mig på alla möjliga undersökningar utan att dom hittade någonting. Det var inget muskulärt, inget i skelettet. Dom sa till mig; ”det måste vara någon nerv som blivit inflammerad”. Det gick ett helt år utan att jag spelade. Att vara skadad är det värsta som finns. Och från ett ögonblick till ett annat slutade värken plötsligt att jävlas med mig”.

José López fick ett stort genombrott i höstas när han smällde dit 13 mål i Primera Division.

16 år gammal stod López utan klubb. Han behövde dock inte se sig om särskilt länge efter en ny klubbadress. Det mesta var klart med Estudiantes när Lanús plötsligt dök upp.

”Jag hittade en klubb som inte gick att jämföra med någon annan. I Independientes ungdomslag var det ganska långsamt allting. Här i Lanús tränade vi maximalt, hade tillgång till ett fläckfritt gym, dom gjorde konstant tester på oss och allt detta bidrog till att du fick en motivation till att träna. Här inser du vilken kvalité det är på spelarna som kommer fram. Du drillas till att bli en vinnare. För egen del förändrade det mitt tankesätt helt och hållet. När jag var i Independiente fanns det inte en tanke på hur man skulle fungera bra mentalt. Det var bara ut och spela fotboll. Du fick spela om du var bra. Här i Lanús insåg jag att fotbollen inte bara handlar om det. Här finns en funktion, ett arbete, krav och konkurrenskraftighet”.

Hos Lanús insåg den unge López att det som oftast skiljer mellan en spelare som det går bra för – mot en spelare det går mindre lovande för – ofta har att göra med det mentala.

”Det berättas alltid historier om tusentals skickliga spelare som aldrig blev något. Den enda skillnaden mellan den spelaren som lyckas, mot den som inte gör det, är huvudet”.

José López kommer ifrån den lilla staden San Lorenzo i delstaten Corrientes.

Den inledande tiden i Lanús blev dock inte helt enkel för López del. När reservlagets tränare Rodrigo Acosta – som f.ö. är bror till seniorlagets spelare Lautaro – annonserade listan på dom spelarna som skulle få ta klivet upp till reservlaget, fanns inte López med. Istället fick han testa på att spela i den regionala ligan och för den lilla föreningen Colegiales de Tres Arroyos.

”Det var lite som att vara hemma igen, men nu spelade jag fotboll istället. Det gav mig en hunger. Du vill ta dig framåt och jag började värdera allt som jag hade haft tillgång till i Lanús. Jag kämpade hårt för att återvända dit”.

Att spela i det regionala ligasystemet i Argentina var såklart ingen dans på rosor. Ofta var det brutala matcher där motståndarna sparkade ner López betydligt oftare än han var van vid. Anfallaren gjorde dock bra ifrån sig och kom tillbaka till Lanús för att sedermera slå sig in i seniortruppen. Under höstsäsongen gjorde han 13 mål i Primera Division.

**

När det är fest hemma i San Lorenzo samlas familjerna på det stora torget i staden. Mycket mat dukas upp och alla tar hand om varandra.

”Det viktigaste här är att det inte finns någon skillnad på människorna. Om en person inte har någonting, då ger vi andra bort det den saknar och delar med oss. Det som betyder något är att vara tillsammans. Här är inte jag någon fotbollsspelare. Jag är inte känd eller något sånt”.

López menar annars att det är lätt hänt att man svävar iväg som en ung – och talangfull spelare inom fotbollsvärlden. Plötsligt vill alla vara din vän och du glömmer bort vem du egentligen är.

”För egen del hade jag knappt hunnit debutera. Hela världen pratar plötsligt om dig, du är vän med allt och alla, dom bjuder in dig till det ena och det andra, ber om din tröja och vill ta foton med dig. Att sedan göra allt detta, kanske ryckas med och säga ja till allting – det slutade med att jag gick och lade mig sent. Efter det får man betala priset på träningen när man inte längre hänger med. Jag tror detta varade endast i en vecka för mig innan jag insåg att det inte fungerade att hålla på såhär. Då insåg jag också att dom enda som alltid desamma – det är familjen och dina barndomsvänner. Det är väldigt lätt för en ung spelare att tappa bort sig och börja tro för mycket”.

I Lanús bildar López ett vasst anfallspar med veteranen Pepe Sand.

López fortsätter med att poängtera att hela fotbollsindustrin är märklig.

”Jag tycker att man beundrar fotbollsspelare för mycket idag. Sen tror spelaren att han är oåtkomlig, har rättigheter som ingen annan har och kan göra lite som han själv vill. För egen del är det inte så det funkar. Utmaningen är uppmärksamheten, och ännu mer när saker och ting går bra. För när allt kommer omkring vill alla argentinare spela fotboll. Och det kan också göra att fotbollsspelaren i fråga associerar sig med den rollen och tror han är en ”big shot”. Jag anser att alla fotbollsspelare skulle addera, till sina kvalifikationer, att vara lugn och transparant. Vara en bra person eftersom då kommer allting gå så mycket bättre. Folk kommer i slutändan tycka bättre om dig. Pengarna är också helt galna. Det jag tjänar under en månad tjänar min kompis på ett helt år. Det är märkligt. Jag spelar fotboll, jag gör det jag älskar mest av allt och får betalt för det. Ovanpå det börjar folk gilla dig, dom får en att känna sig som ett fenomen. Lyckligtvis är det ingenting som påverkar mig, jag tar det hela med ro. Jag gillar inte att flasha med fina saker. Jag tycker om att ta det lugnt och spendera tid med min familj. Jag spelar inte ens TV-spel”.

José López är otroligt mogen för sin ålder, både på – och utanför planen. Han fyller 22 år senare i december, men har redan bevisat att han är en spelare som det går att räkna med på denna nivå. Bredvid sig i anfallet har han kanske den bästa läromästaren som finns i José ”Pepe” Sand. Hur skulle den kombinationen inte kunna sluta i succé för Lanús och José López?