1991. Slagsmål, kaos och polishundar när Boca Juniors och Colo Colo möttes i Copa Libertadores

1991. Höstens kyliga vindar hade redan gjort den här delen av Chile till en osympatisk plats att vara på. Dock fanns det ett ställe som var rykande hett denna majafton under början av 90-talet.

Vi är framme vid semifinalerna i Copa Libertadores 1991 där Boca Juniors, och den chilenska storklubben Colo Colo, skulle göra upp om en finalplats. Det första mötet hade redan spelats på La Bombonera i Buenos Aires. Denna match hade vunnits av hemmalaget, med 1-0, efter att Alfredo Graciani gjort matchens enda mål ifrån straffpunkten.

Returen spelades på Estadio Monumental i Chiles huvudstad Santiago. 65.000 fanatiska hemmasupportrar hade tryckt in sig på denna väldiga arena och tillsammans skapade dom en infernalisk atmosfär.

När spelarna promenerade in på gräsplanen möttes dom av ett praktfullt konfettihav som indikerade på att detta skulle bli chilenarnas afton. Colo Colo tog också tag i matchen omgående och satte press på Boca Juniors genom sina mest framträdande pjäser Jaime Pizarro, Gabriel Mendoza, Pato Yañez och Marcelo Barticciotto.

Boca Juniors testades hårt under den första halvleken, men kunde gå till halvtidsvilan med ett oavgjort resultat – mycket tack vare målvakten Navarro Montoya. Den andra halvleken hann precis börja när Bocas vänsterback, Carlos Moya, gick in extremt bryskt mot Patricio Yañez och skadade denne så pass allvarligt att det syntes att chilenaren hade stora problem under den resterande delen av matchen.

Trots detta fortsatte Colo Colo att gasa på framåt. Tillslut fick man också utdelning när Mendoza skickade in ledningsmålet efter 65 minuters spel. I samma veva välde såväl fotografer – som ett stort antal åskådare – in på planen för att fira målet. Detta var en fingervisning om vad som skulle komma senare under matchen.

Colo Colo var bättre än Boca Juniors och anfallen avlöste varandra. Med en lavinartad frenesi stormade chilenarna fram mot Navarro Montoyas målbur. Ett 2-0-mål hängde i luften och detta skulle också komma. Marcelo Barticciotto dubblade Colo Colos ledning, en handfull minuter efter det första målet, och Boca Juniors såg ut att vara ett slaget lag.

Plötsligt dök dock, som nedstigen ifrån himlen, Diego Latorre upp. Anfallaren gjorde något som han normalt sätt inte brukade göra – nämligen att nicka in ett mål. Latorre var en beryktad målskytt under hela sin långa karriär, men gjorde för det mesta mål med fötterna. Hans korta längd gjorde honom aldrig till någon profilerad huvudspelare.

Med reduceringen till 1-2 i hamn såg dubbelmötet ut att gå mot ett dramatiskt straffavgörande. Detta skulle dock visa sig vara Colo Colos afton. Med knappt fem minuter kvar på matchklockan väggspelade sig Yañez och Raúl Martínez fram, där den sistnämnda hamnade ansikte mot ansikte med Bocas målvakt Navarro Montoya. Med en enorm kyla – och rutin skickade Martínez dit 3-1-målet som innebar att Colo Colo tog sig till en historisk final i Copa Libertadores.

Det som skedde efter målet bidrog däremot till ett stökigt efterspel. Återigen vällde fotografer och åskådare in på planen. En av dessa fotografer gav Bocas huvudtränare, Washington Tabárez, en smäll på kinden med sin kamera varpå tränaren fick ett stort blödande sår i ansiktet.

Polisen anlände, men detta bidrog egentligen bara till att trissa upp stämningen ännu mer. Spelarna i dom båda lagen slogs med varandra, en polishund bet Boca Juniors målvakt Montoya i gumpen och totalt greps över 120 personer. Ytterligare åtta personer fick läkarvård och genom TV-rutorna syntes det hur sjukvårdspersonal tog hand om flertalet, avsvimmade, supportrar uppe på läktaren.

En polishund bet Boca Juniors målvakt Navarro Montoya i gumpen.

Flera av huvudpersonerna har uttalat sig kring matchen i efterhand – och dom stökiga situationer som uppstod vid matchens sista mål. Víctor Marchesini spelade i Boca Juniors och han minns en hotfull stämning redan ifrån den stunden när laget anlände till Chile.

”Vi blev förvånade över den aggressivitet som mötte oss redan från det att vi landade på flygplatsen. Att ta sig till arenan var ett äventyr – och även att ta sig ner i omklädningsrummet. På planen var det inte det att Colo Colo tryckte upp oss i ett hörn och började slåss. Det var diverse fajter på olika platser runt planen. Fotograferna satte fast sina kameror, i sina bälten, och det var också på det sättet som en av dessa slog till Tabárez. Polisen, som sparkade på oss, försvarade journalisterna, men inte oss i Boca. Vi kände alla av en rädsla och det var ingen enkel kväll. Det var verkligen ett historiskt kaos”.

Polis på planen efter att kaos utbrutit vid Colo Colos 3-1-mål.

Colo Colos anfallare Leonel Herrera var av en helt annan åsikt kring denna kaoitiska match.

”Det var en fantastisk match, atmosfären var imponerande. Med årens lopp har man tittat tillbaka och förvånats över alla supportrar som stod runt om planen – något som inte är jättevanligt. Matchen hade mycket spänning i sig också. Bocas spelare insåg ganska snabbt hur starka Colo Colo var och gjorde allt dom kunde för att göra matchen smutsig. Men vi var intelligenta, höll oss lugna och därför vann vi också matchen”.

En av linjemännen, Serapiao, var av åsikten att det var Bocas spelare som startade bråket, medvetet, efter Colo Colos 3-1-mål.

”Det jag såg var att dom i Boca blev irriterade över att fotograferna kom in på planen. Det fanns mycket folk runt omkring hela planen och detta bidrog till att tända oroligheterna. Detta gjorde argentinarna irriterade, och det producerade fram våldsamheterna”.

Boca Juniors tränare, Washington Tabárez, slogs blodig.

Oavsett vems felet var kan man konstatera att det blev en stökig kväll i Chile – och en match som många pratar om än idag.

På väldigt många sätt och vis symboliserade denna match allt det som många människor både älskar – och ogillar med sydamerikansk fotboll. Det är passionerat och känslofyllt, men ibland passerar alltsammans gränser som inte är försvarbara. Denna majafton i Santiago 1991 var en sådan kväll.