Om jag varit där: Independientes guld 1994

1994. Jag var på plats när Independiente vann ligaguldet på hemmaplan 1994 och Sebastián Rambert dansade fram på planen. Eller var jag verkligen det? Detta är en fiktiv berättelse om en verklig händelse som skedde för ungefär 28 år sedan.

Det finns någonting i luften. Det osar förväntningar och spänning. Solen skiner och det är sommarvarmt i den argentinska staden Avellaneda. Röken ifrån grillarna ligger tät över området kring Estadio Libertadores de América. Om några timmar ska Independiente möta Huracán i säsongsavslutningen av Clasuran 1994.

Det är ganska varmt i luften för att vara augusti. Vintern är på väg att ta slut i Argentina, men trots det lyser solen ifrån en klarblå himmel och personligen kan jag utan tvekan gå i t-shirt, årstiden till trots.

Säsongen har varit en dramatisk sådan och flera lag har följts åt under resans gång. Nu inför den sista omgången står det mellan Independiente och Huracán. För att göra allt lite extra spännande är det just dessa båda herrar som möts denna eftermiddag i säsongens sista match. För Huracáns vidkommande räcker det med oavgjort för att bli mästare – Independiente måste vinna.

Hemmalaget har bara förlorat en enda match under säsongens gång jämfört med Huracáns tre. Däremot har Independiente, å andra sidan, kryssat betydligt oftare än Huracán och El Globo har två segrar fler än dagens motståndare.

I Independiente återfinns en av mina personliga favoriter den här säsongen – nämligen Sebastián Rambert. Den 20-årige anfallaren har verkligen dansat sig igenom säsongen på ett fördömligt vis och redan visat upp ett register som borde få större klubbar runt om i världen att intressera sig för hans namnteckning.

Två timmar innan matchen ska börja befinner jag mig på samlingsplatsen för Independientes supportrar. Sången ekar mellan gathörnens samtliga betongfundament och dofterna som omgärdar mig är en mix av fernet branca och grillat kött.

Idag kan Independiente bli mästare för första gången på 90-talet. Förra gången det begav sig var 1989. Nu tränas man av Miguel Ángel Brindisi och som om inte ironin ville ta slut är han givetvis en ikon hos dagens gäster Huracán.

Faktum är att förra gången dom blev mästare, 1973 – som f.ö. är deras hittills enda gång, var Brindisi är bärande pjäs i laget tillsammans med spelare som René Houseman och Carlos Babington. Huracán är därför också, säkerligen, sugna på att bryta denna mer än 20-åriga titeltorka i eftermiddag och därmed också grusa Independientes guldfest.

Väl inne på arenan inser jag omgående att idag är Estadio Libertadores de América fylld till bristiningsgränsen. Inte ens om man hade försökt skulle man lyckas att få in fler personer på denna väldiga arena. Jag ser supportrar som nästan står ovanpå varandra och barn som sitter på sina föräldrars axlar för att kunna se bättre.

Independientes startelva i guldmatchen mot Huracán. Sebastián Rambert längst ner till höger medan anfallskollegan Albeiro Usuriaga sitter i mitten på främre raden.

Huracáns laguppställning buas ut i högtalarsystemet av hemmapubliken när det omgående, direkt efteråt, jublas för full hals vid hemmalagets presentation. Längst fram i anfallet ackompanjeras den tidigare nämnda Sebastián Rambert av colombianen Albeiro Usuriaga. El Palomo – duvan – som han kallas köptes in inför denna säsong och han har redan visat upp kvalitéer som gjort honom populär bland klubbens supportrar.

Några minuter innan avspark händer det som alltid händer i Argentina. Stora upplåsbara gångar anordnas så att spelarna ska kunna springa ut till mitten av planen utan att få något kastat på sig ifrån läktaren. Huracán springer ut först varpå man möts av ett dundrande bussvisslande ifrån dom knökfulla läktarna.

Därefter kommer Independiente ut och konfettin far upp i luften som ett stort vitt rökmoln. Spelarna ser laddade, men ändå samlade ut när dom springer in på den gröna gräsmattan som fått några bruna fläckar av den senaste tidens skyfall.

Matchen är bara arton minuter gammal när bollen kommer ut till Gustavo López på vänsterkanten. Med ett precist inlägg hittar han fram till en fristående Rambert som endast behöver sätta till bredsida för att ge sitt Independiente ledningen med 1-0. Rambert firar, som alltid, med den klassiska målgesten ”El Avioncito”  – det lilla flygplanet – innan han omfamnas av sina saliga lagkamrater.

Sebastián Rambert firar med ”El Avioncito”.

Independiente känns mer beslutsamma än Huracán som i sin tur uppträder på tok för reserverat – och nästan räddhågset. Kanske börjar man rent av känna att guldet håller på att glida dom ur händerna?

En duell på mittplan resulterar i att min stolsgranne vrålar ur sig några väl valda ord – som inte behöver någon mer genomgripande översättning – till domaren. Det hinner faktiskt inte ens gå tio minuter, efter det första målet, innan det är dags igen. Daniel Garnero tar hand om en frispark  strax utanför straffområdet, som han böjer i en perfekt båge över Huracáns mur och in i mål.

Resten av halvleken faller, i tämligen hög grad, till Independientes fördel. Huracán ser inte på långa vägar ut som ett mästarlag och ingenting stämmer för deras del under den här eftermiddagen.

I halvtid går jag ner för att köpa mig en grillad choripa – som är en chorizo med chimichurri och sallad mellan två baguettebröd – men kön är på tok för lång så jag återvänder till min plats istället. Även om dom är snabbare på att servera mat på fotbollsarenorna i Argentina, jämfört med i Sverige, lär jag inte hinna tillbaka till den andra halvleken.

Dom sista fyrtiofem minuterna befäster det jag tänkt under hela eftermiddagen – detta är Independientes dag. Det mesta går in och när Sebastián Rambert misslyckas med en slängnick styrs den ändå, via en olycklig försvarare i Huracán, och in i mål. När sedan Huracán drar på sig ett idiotiskt rött kort är det godnatt. Inhopparen Ricardo Gareca fastställer slutresultatet till 4-0 innan stora jubelscener utspelar sig vid slutsignalen.

Jubelscenerna efter slutsignalen var storslagna.

Jag omfamnar min stolsgranne som förbytt sin ilska över domarens tillkortakommanden mot euforisk glädje. Idag har jag fått se min favoritspelare, den här säsongen, Sebastián Rambert vinna ligan och tillhöra en av planens förgrundsfigurer. Jag fick visserligen inte i mig någon choripan, men istället för mat har min mage – och själ fyllts med glädje. Hade det inte varit för att detta är en fiktiv upplevelse, kring en verklig match, hade jag kunnat leva på detta ögonblick under resten av mitt liv.