1990: Hur kunde dom regerande världsmästarna Argentina förlorar mot Kamerun med två man mer på planen?

1990. Det var så nära chockstämning man kunde komma när domaren blåste av matchen på San Siro i Milano mellan Kamerun och Argentina i VM-premiären 1990. Hur kunde de regerande världsmästarna förlora mot Kamerun med två man mer på planen?

”Utan fotboll eller själ värdigt en mästare”.

Domen var hård. Argentinas förlust mot Kamerun i VM-premiären kunde omöjligt beskrivas med några förmildrande ordalag. Detta var ett praktfiasko och absolut inte den inledningen som 45 miljoner argentinare hade förväntat sig på ett nytt världsmästerskap.

Det fanns många frågetecken kring insatsen. I tidningen Olé konstaterade man att ”i princip samtliga presterade under sin lägstanivå”. Det var egentligen bara den inhoppande Caniggia, Diego Maradona och Jorge Burruchaga som fick godkänt.

Just här kom första frågetecknet in. Varför startade inte Claudio Caniggia? Varför inkluderades inte Maradonas parhäst, som hade en fin form med sig ifrån Serie A, i startelvan?

Förbundskaptenen Carlos Bilardo hade fått just denna frågan på presskonferensen innan VM-premiären och då svarat, som han brukade göra, utan att egentligen ge ett ordentligt svar.

”Sen när har jag inkluderat honom?”.

Ett annat frågetecken gällde Néstor Lorenzo som var relativt oerfaren i dessa sammanhang. Varför startade han i VM-premiären?

”Därför att han är i form för att göra det”.

Två, minst sagt, korta svar som egentligen inte gav särskilt mycket detaljer kring hur tränaren tänkte kring sin laguttagning. Caniggia själv var såklart vansinnig över att bli tvungen att inleda på bänken. Även Maradona såg märkbart frustrerad ut när startelvan tillkännagavs på den sista träningen inför premiären.

”Det gör ont att inte få starta premiären, riktigt ont. Men om jag kommer in ska jag köra över allt – och alla”.

Det var faktiskt också exakt detta som Caniggia birdrog med när han hoppade in. Anfallarens inhopp resulterade i mer fart till det argentinska anfallsspelet som hade börjat stagnera.

Caniggia åkte också på en ganska hårdhänt behandling ifrån dom kamerunska försvararna vilket bl.a. resulterade i en utvisning. Innan matchen var till ända hade Kamerun lyckats dra på sig två röda kort och därmed blivit reducerade till nio man. Men trots detta fick Argentina inte hål på dom.

Istället var det Kamerun som gjorde matchens enda mål. En frispark ifrån vänster såg ofarlig ut, men Lorenzo skickade upp bollen rakt i luften. Därefter vann François Omam-Biyik nickduellen med Sensini, som kom helt fel in i duellen. Nicken gick rakt ner i marken och såg långt ifrån ottagbar ut, men på något sett fick inte Pumpido grepp om den utan istället slank bollen ur hans händer och in i mål.

Matchens enda mål nickades in av François Omam-Biyik i den 67:e matchminuten på San Siro i Milano.

Egentligen allt som kunde gå fel, försvarsmässigt, vid målet gick också fel. Lorenzos misslyckade rensning, Sensinis felplacering och Pumpidos jätteblunder. Ledningsmålet för Kamerun var en käftsmäll på argentinarna som såg lika förbluffade – som förbannade ut.

Abel Balbo startade i anfallet istället för Caniggia och fick inte direkt några lovord över sig efter matchen. En trea i betyg på en tiogradig skala säger det mesta och följande citat spär på sågning av anfallarens insats: ”nästan aldrig var han där han skulle vara. När han väl var det, då gjorde han inte det han skulle göra”.

Som tidigare nämnts var det få spelare, i det argentinska laget, som fick godkänt. Oscar Ruggeri gick ut skadad i halvtid, men fick inte heller han något vidare omdöme: ”under sina 45 minuter på planen samlade han ihop till fler misstag än bra saker. Han var långtifrån den mittbacken vi såg i Mexiko-VM 1986”.

Efter mötet med Kamerun spekulerades det, i dom argentinska tidningarna, att landslaget kanske rent av var mätta efter VM-guldet 1986. Samtidigt konstaterade man krasst att det nu krävdes en ordentlig uppryckning ifall laget inte skulle åka ut redan i gruppspelet.

Härnäst väntade Sovjetunionen innan Rumänien stod för motståndet i den sista matchen. På presskonferensen efter mötet med Kamerun satt en frustrerad Carlos Bilardo framme vid podiet och konstaterade att det var hans värsta förlust i karriären – åtminstone i egenskap av tränare. Samtidigt slog han fast att Argentina varit det bättre laget och att Kamerun utnyttjat den enda chans man hade i matchen.

”Vad som hände är synligt för alla. Matchen är slut och vi förlorade med 1-0. Kamerun hade en målchans och tog till vara på den. Nu finns det inget mer att göra åt saken”.

El Gráfico beskrev Bilardos små ticks i detalj. Saker han alltid gjorde som att dra undan håret, sträcka på halsen ”som om han skulle rätta till slipsen även fast han inte hade en” och sedan skaka på huvudet fram och tillbaka ”som en sköldpadda”.

Nu låg fokus på att besegra Sovjetunionen. Allt annat var otänkbart och i slutändan besegrade Argentina också ryssarna med 2-0. I avslutningen blev det oavgjort mot Rumänien och Argentina tog sig därmed vidare som en av dom bästa treorna.

Att man sedan tog sig hela vägen till finalen var en bedrift i sig och visade att premiären mot Kamerun enbart hade varit en plump i protokollet som inte skulle komma att återupprepas. Åtminstone inte i detta världsmästerskapet.