1961. Argentina förlorar mot Sovjetunionen på Estadio Monumental i Buenos Aires

1961. Ett blekt och osammanhängande Argentina förlorade mot Sovjetunionen på Estadio Monumental i Buenos Aires och efteråt sågades man ordentligt i den inhemska pressen.

Åren efter turbulensen kring världsmästerskapet i Sverige 1958 var jobbiga för Argentinas del. Landets fotboll genomgick en identitetskris där uttåget ur VM-slutspelet hade ställt allt på sin spets.

Förlusten mot Tjeckoslovakien på Olympia i Helsingborg med 6-1 hade gjort att allting kring det argentinska landslaget ifrågasattes. Det förmildrade visserligen något att man vann Copa América året efter, men uttåget ur världsmästerskapet gnagde alltjämt i den argentinska fotbollssjälen.

Därför blev varje misstag – varje förlust mot ett europeiskt motstånd extra granskat under åren som följde. Mötet med Sovjetunionen 1961 var egentligen, på förhand, som vilken annan träningslandskamp som helst. Det ska dock poängteras att det fanns enormt många frågetecken kring hur landslagsuttagningarna gjordes – och av vem under denna epok i Argentina.

Den generella uppfattningen var att supportrarna hade alldeles för mycket att säga till om kring uttagningarna. Spelare man visste var uppskattade av supportrarna hade större chans att komma med än dom som inte var det.

Därutöver var det nästan praxis att om man vunnit skytteligan, i den inhemska serien, då kom man med. Helst spelade man två av seriens bästa målgörare tillsammans i anfallet av startelvan. Tanken var att två målgörare måste, per se, vara bättre än en – oavsett om dom kunde spela ihop eller inte.

Just den sista punkten var något som bidrog till att landslaget ifrågasattes. Laget kändes inte sammansatt på det bästa möjliga sättet. Istället för att spelarna kompletterade varandra låg lagdelarna alldeles för långt ifrån varandra och ingen fick egentligen någon avlastning.

Man fortsatte att envisas med att spela Luis Artime och José Sanfilippo tillsammans i anfallet trots att dom uppenbarligen inte fungerade ihop. Dribblern Omar Corbatta fanns visserligen med i laget, men användes ofta på fel position och laget saknade en kreativ kraft på det centrala mittfältet.

Förbundskaptenen vid denna tidpunkt hette Victorio Spinetto, men även om han höll i det taktiska fanns det betydligt fler personer inom förbundet som hade en hel del att säga till om vad det gällde laguttagningarna.

Mötet med Sovjetunionen blev ingen höjdare. Argentina spelade dåligt och ryssarna vann med 2-1 efter dubbla mål av Popedelgenic. Den stora stjärnan var dock målvakten Lev Yashin som enbart släppte förbi sig skottet ifrån Raúl Belén under den andra halvleken.

Lev Yashin räddar ett avslut ifrån José Sanfilippo.

Argentina sågades ordentligt efter matchen och många tidningarna var inte nådiga i sin kritik. El Gráfico hade en hel extrabilaga om matchen där skribenten Dante Panzeri ägnade elva sidor till att lemlästa landslagets insats. Ifrån denna krönika finns det många godbitar att hämta.

”På River Plates hemmaplan led Argentina sitt första nederlag någonsin på hemmaplan mot ett europeiskt motstånd. Det var en rättvis förlust för ett lag som var dåligt sammansatt och dåligt orienterade på planen”.

Sovjetunionen däremot hyllades unisont och Panzeri lyfte framförallt fram deras snabbhet och vilja att gå framåt. Lev Yashin beskrevs som den stora stjärnan han också var.

Argentina hade, efter sin medverkan i VM 1930 – och 34, haft svårt att hänga med i den utveckling som skett inom världsfotbollen. Det faktum att man valde att avstå ifrån dom två första världsmästerskapen på 50-talet hängde ihop med att landets president, Juan Perón, inte ville riskera att landets bild av sig själva som oövervinnerliga skulle raseras.

Samtidigt hjälpte detta till att stjälpa utvecklingen inom många områden och då fotbollen som ett exempel. När Argentina gick in i världsmästerskapet 1958 och trodde man att man skulle vinna hela turneringen. Därför blev också uttåget extra smärtsamt.

Först på 70-talet, med Luis Menottis intåg som förbundskapten, ändrades professionaliteten – och organisationen runt det argentinska landslaget. Samlingarna blev mer organiserade och förberedelserna bättre.

Laget sattes ihop av Menottis briljanta fotbollshjärna och inte av godtyckliga – och pompösa pampar på förbundet. Men innan detta blev verklighet åkte man på sina snytingar och käftsmällar. Förlusten mot Sovjetunionen 1961 var bara ett exempel av många.