1986: River Plate blir världsmästare

1986. Efter att äntligen ha fått lyfta pokalen i Copa Libertadores var det dags för River Plate att erövra världen i den japanska huvudstaden. Efter en tillknäppt tillställning kunde man titulera sig världsmästare och föreviga sig själva i storklubbens historieböcker.

När 80-talet hade passerat halva sin existens var River Plate fortfarande utan en pokal i Sydamerikas största klubblagsturnering Copa Libertadores. Medan dom flesta andra av landets storklubbar hade erövrat den ärofyllda pokalen hade istället River fått se sig slagna gång på gång. Det var under dessa tunga år som övriga toppkonkurrenters supportrar myntade Rivers smeknamn ”Las Gallinas” – kycklingarna – för deras vana att allt för ofta falla ihop när det gällde som allra mest.

1986 skulle däremot bli annorlunda. River Plate hade ett fantastiskt lag med flera spelare som även hade ingått i det landslaget som bärgat VM-guldet i Mexiko samma år. Laget tränades av den karismatiske Héctor ”Bambino” Veira och han lyckades onekligen få ihop samtliga delar på ett strålande sätt.

River Plate kryssade sig fram i Copa Libertadores genom att avfärda ärkerivalen Boca Juniors samt dom uruguayanska klubbarna Montevideo Wanderers och Peñarol i gruppspelet. I nästa fas väntade ytterligare ett gruppspel där vinnarna skulle mötas i finalen. River Plate tog sig vidare med nöp och näppe då man hade en marginellt bättre målskillnad än tvåan Argentinos Juniors. Gruppens slagpåse blev ecuadorianska Barcelona som inte hade särskilt mycket att sätta emot.

Väl framme i finalen väntade colombianska América de Cali och efter att ha vunnit det första mötet i Colombia med 2–1, hade River ett utomordentligt utgångsläge inför returen på Estadio Monumental. Matchen var jämn och det blev en aning nervöst i Rivers lag när Alejandro Montenegro drog på sig ett rött kort efter 52 minuters spel. Men 80.000 supportrar bar fram sitt River och när Juan Gilberto Funes satte 1-0, med dryga kvarten kvar, var det hela avgjort. River Plate var äntligen mästare i Sydamerika och supportrarna kunde fira en titel som man längtat efter under så många decennier.

Héctor Veiras lag spelade ett ganska rakt 4-3-3 där flera av spelarna var väldigt välmeriterade. I mål fanns landslagsmålvakten Nery Pumpido och i försvaret hade Oscar Ruggeri hand om spakarna. Mittfältet var förmodligen ett av landets bästa med Héctor Enrique, Américo ”Tolo” Gallego och Norberto ”Beto” Alonso. Längst fram hade uruguayanen Antonio Alzamendi sällskap av den kraftfulle Juan Gilberto Funes och Roque Alfaro.

Tack vare segern i Copa Libertadores väntade en final i Interkontinentalcupen mot ett skrällgäng i form av Steaua Bukarest. Den rumänske storklubben hade något överraskande vunnit Europacupen samma år. Kvalitén på turingeringen hade delvis sjunkit en aning eftersom engelska lag var avstängda pga. den fruktansvärda Heyselkatastrofen året innan.

Juan Gilberto Funes i finalen mot Bukarest. (Photo by Gerard Bedeau / Onze / Icon Sport)

Steaua hade också haft en viss tur med lottningen då man undvek storklubbar som Juventus, Bayer München och Barcelona på vägen mot finalen. Väl där väntade dock den spanska storklubben som med stor möda hade tagit sig dit efter ett straffdrama mot IFK Göteborg i semifinalen. Steaua var knappast favoriter i finalen mot Barcelona, men med sin solida defensiv lyckades man neutralisera dom bollskickliga spanjorerna och den tyske storstjärnan Bernd Schuster byttes, frustrerad, ut strax innan förlängningen. Finalen gick till straffar där Barcelona brände samtliga fyra av sina elvameterssparkar medan Steaua satte två. Därmed var skrällen ett faktum och den rumänske storklubben hade tagit sin största titel någonsin.

Finalen av Interkontinentalcupen spelades i den japanska huvudstaden Tokyo den 14 december 1986. Matchen påminde väldigt mycket om Europacupfinalen samma år. Det var låst, tajt och det bjöds inte på särskilt många målchanser. Rumänernas taktik var utan tvekan densamma som mot Barcelona. Nämligen att försöka låsa fast Rivers mer tekniska spelare och stänga av deras möjligheter att låta kreativiteten flöda.

Plötsligt kom dock en öppning som en skänk ifrån ovan. Funes fälldes på offensiv planhalva och Alonso uppfattade situationen blixtsnabbt. Den rutinerade mittfältaren slog en snabb frispark i djupled till den ständigt löpande Alzamendi. Uruguayanens första avslut gick i stolpen, men returen, som via målvakten hamnade på anfallarens panna och därefter i nätmaskorna, gav River Plate ledningen.

Ruggeri, Pumpido och Enrique med pokalerna.

Efter detta mål var Steaua tvingade att gå framåt och argentinarna fick flera lägen att utöka sin ledning. Rumänerna hade också en boll i mål, men detta dömdes bort för offside. River Plates bärgande av Interkontinentalcupen markerade ett historiskt ögonblick i klubbens historia. Varken innan – eller efter 1986 har storklubben lyckats vinna denna titel som numera bär det betydligt mer trista namnet ”VM för klubblag”.

Att River lyckades vinna såväl Copa Libertadores – som Interkontinentalcupen under samma år var också en lättnad som fick resonans innanför klubbens väggar under många år därefter. Nu behövde man inte längre känna sig underlägsna gentemot dom andra storklubbarna i landet. Tio år senare var det dessutom återigen dags för River att bli bäst i Sydamerika när Hernán Crespo dansade hem pokalen på ett konfettitäckt Monumental. Men det är en helt annan historia.