San Lorenzos bisarra tränarkarusell – 11:e tränarbytet på sex år

San Lorenzo sparkar Paolo Montero. Det är deras elfte tränarbytet på sex år. Bara under 2021 har man haft tre olika tränare. Detta är en bisarr tränarkarusell som snurrar allt fortare och som man undrar ifall den någonsin kommer att stanna.

Gårdagens 3–1-förlust mot Lanús slog extremt hårt mot San Lorenzo, även om den inte på något sätt var förvånande. Det började dock bra när Marcelo Herrera rakade in 1–0 redan efter tretton minuters spel. Roligare än sådär blev det dock inte för San Lorenzos hemmasupportrar som trots lagets usla tillvaro fortsatte att sjunga matchen igenom.

Lanús hittade in med en kvittering strax innan halvtidspausen genom Lautaro Acosta och där någonstans var känslan ganska tydlig om vart det hela skulle barka hän. San Lorenzo hade svårt att nå fram i sitt spel och skapa några ordentliga målchanser. Lanús var tyngre i det mesta och när tillslut ledningsmålet kom, genom Pedro De La Vega, var det logiskt. På tilläggstid skickade sedan Ángel González in 3–1 efter att ha dribblat bort två försvarare och skruvat in segermålet – assisterad av De La Vega.

Därmed förlorade San Lorenzo återigen och är nu uppe i tre raka förluster – åtta totalt på 17 omgångar. Detta gör att Paolo Monteros framtid som huvudtränare för San Lorenzo är över. Enligt uppgifter i Argentina kommer han att ersättas, tills vidare, av Diego Monarriz.

Paolo Montero är näste man att lämna tränarjobbet i San Lorenzo.

I sådana fall skulle detta bli San Lorenzos elfte tränarbyte på sex år. Sedan Edgardo Bauza lämnade efter 2015 har elva tränare kommit och gått – nu är det dags för Monarriz att göra ett nytt försök, om än tillfälligt, precis som 2019 när Juan Antonio Pizzi fick sparken.

Tränarkarusellen i San Lorenzo.

I slutet av 2015 tog Pablo Guede över som huvudtränare för San Lorenzo. Det varade inte särskilt länge trots att tränaren tog laget till finalen av ligaspelet mot Lanús. Väl där förlorade San Lorenzo med 4–0. Redan i juni 2016 meddelade Pablo Guede att han tänkte lämna storklubben – samarbetssvårigheter med styrande inom klubben samt vissa av truppens ledare angavs som dom huvudsakliga själen.

Pablo Guedes tid i San Lorenzo blev kortvarig.

Därefter var det dags för Diego Aguirre att testa lyckan. Resultaten var blandade, men efter att laget haft en usel start på säsongen lyckades Aguirre förmå San Lorenzo att nå kvalificering till åttondelsfinalerna av Copa Libertadores för första gången sedan 2014. Men efter ett snöpligt uttåg ur Copa Argentina, mot Deportivo Morón, och ytterligare en del tveksamma resultat i ligaspelet valde Aguirre själv att avgå efter lite mer än 1 år i klubben.

Den otroligt populäre, bland supportrarna, och f.d. spelaren i San Lorenzo Claudio Biaggio tog över efter Aguirre. Det hela började också bra och ligaspelet var ett stort fall framåt för San Lorenzo. Klubben förnyade hans kontrakt till slutet av 2018 och säsongen 2017–18 nådde man en tredjeplats i ligaspelet. Men efter att ha blivit utslagna mot Club Nacional i Copa Sudamericana och återigen fått respass i den inhemska cupen, valde Biaggio själv att lämna klubben.

Claudio Biaggios tid blev, som tränare för San Lorenzo, inte heller särskilt långvarig.

Jorge Almirón tog över och hade stora förväntningar på sig med tanke på dom resultat han tidigare uppfyllt med Lanús – det var han som tränade dom 2016 när dom vann ligan och besegrade San Lorenzo i finalen. Det blev ingen långvarig sejour detta heller. Almirón ledde bara San Lorenzo i 24 matcher och efter att endast ha vunnit fyra av dessa valde klubben att avsluta samarbetet. Almirón hamnade i bråk med supportrar på flygplatsen efter en match i São Paulo och hans framtid i klubben tog slut innan den knappt ens hade hunnit börja.

Juan Antonio Pizzi följde därefter och dom som känner till hans tidigare historia, i San Lorenzo, insåg ganska tidigt att tränaren jobbade i en kraftig uppförsbacke. Det var få supportrar som mötte honom med glada tillrop i samband med debuten och det hela grundade sig i en gammal schism som supportrarna inte hade glömt. 2013 hade Pizzi vunnit ligan med San Lorenzo efter att man, så sent som 2012, varit nära på att åka ur Primera Division. Men efter säsongen valde Pizzi att lämna mästarna San Lorenzo trots att han gett indikationer på annat – därav supportrarnas vrede. Sejouren som inleddes 2019 blev ingen höjdare för Pizzis del.

Visserligen inledde han epoken ganska bra och klubben hade den bästa starten på 12 år. Men efter att ha inkasserat fem förluster på sex matcher valde Pizzi själv att kliva åt sidan. En av anledningarna var bl.a. att han inte kände att spelarna svarade på hans taktik och att klubben rent allmänt inte var i harmoni. Diego Monarriz tog över som något av en temporär lösning tills en mer permanent tränare fanns på plats. Det gick inget vidare och han hann lämna innan den permanenta lösningen hade hittats. Istället kom ytterligare en temporär lösning in i form av Hugo Tocalli.

I slutet av 2020 tog Mariano Soso över som huvudtränare för San Lorenzo. Han hade då gjort det väldigt bra med Defensa y Justicia och många trodde att han skulle få samma utväxling i San Lorenzo – det fick han inte. Ganska omgående började problemen att hopa sig och resultaten kom inte. På grund av Coronapandemin hann inte Soso med särskilt många matcher som huvudtränare för storklubben. Totalt blev det bara elva matcher – fyra vinster, fyra oavgjorda och tre förluster. Därutöver detonerade dom interna bråken inom spelartruppen med bröderna Romero (Ángel och Óscar) som katalysatorer i hela tumultet.

Mariano Soso hann bara med 11 matcher som huvudtränare för San Lorenzo innan epoken tog slut.

Sosos ersättare blev Argentinos Juniors huvudtränare Diego Dabove. Han hade nått stora framgångar med klubben ifrån ”La Paternal” och det snackades om långsiktighet på presskonferensen när han presenterades. Den långsiktigheten såg vi inte särskilt mycket av. Dabove blev inte långvarig och mindre än fyra månader senare, efter en rad usla resultat och uttåg ur Copa de la Liga Profesional, valde han att lämna. Återigen blev det en provisorisk lösning då sportchefen Leandro Romagnoli klev in under några veckor.

Tillslut var det dags för Paolo Montero att ta över rodret under sommaren 2021. Han kändes nästan som en nödlösning när ingen annan verkade vilja ta över San Lorenzo – och vem kunde klandra dom? Det har nästan känts dömt att misslyckats ifrån första början och det har inte blivit någon romantisk – och framgångsrik resa för Montero i storklubben. Spelet har inte stämt och laget har faktiskt underpresterat något enormt under, i stort sett, hela säsongen.

Truppen är visserligen inte särskilt bra och det saknas spets i flera lagdelar. Dessutom vittnade transferfönstret i sommar om att attraktionskraften till San Lorenzo hade sjunkit i botten. Man fick i stort sett bara in en 37-årig Néstor Ortigoza och som grädde på moset lämnade tillslut bröderna Romero några veckor in på säsongen. Truppdynamiskt – och för harmoni i truppen tror jag att det var rätt att bröderna lämnade, dessutom med tanke på att San Lorenzo inte hade råd med deras löner, men kvalitetsmässigt tappade dom förmodligen två av sina bästa spelare. Där framförallt Ángel stundtals var en av lagets mest framträdande spelare.

San Lorenzo är just nu ett sjunkande skepp som jag inte riktigt vet hur man ska få ordning på. Att byta tränare var sjätte månad kan omöjligt ha en positiv inverkan på prestationerna. Det behövs kontinuitet och att jobba långsiktigt. Dessutom måste talanger ifrån den egna akademin lyftas upp i ännu större utsträckning än vad man gör just nu. Att Montero nu får sparken är ingenting annat än en desperat åtgärd gjord av en minst lika desperat klubb utan den minsta idé om vad man sysslar med, eller någon tydlig framtidsplan.

Problemen sitter djupare rotade än bara runt själva tränarfrågan. Även om Marcelo Tinelli tillfälligt har klivit åt sidan som president drar han fortfarande i trådarna och jag tror inte att han är sund för klubben om man vill nå upp till den nivå man bör vara på. Han är på tok för impulsiv som person och har ett alldeles för stort ego för att sätta San Lorenzos bästa i första rum. Det ryktas att San Lorenzo helst av allt vill få in Gabriel Heinze som ny tränare för klubben. Jag är ytterst tveksam till att han skulle vara det minsta intresserad av detta.

Tränarkarusellen rullar vidare – kommer den någonsin att stanna i San Lorenzo? Jag är tveksam.

**

Tränarna som kommit och gått i San Lorenzo dom senaste sex åren:

  • Pablo Guede. 2015-16. 24 matcher. 11 segrar, 8 oavgjorda och 5 förluster. Finalplats i ligaspelet.
  • Diego Aguirre. 2016–17. 51 matcher. 27 segrar, 10 oavgjorda och 14 förluster.
  • Claudio Biaggio. 2017–2018. 44 matcher. 19 segrar, 13 oavgjorda och 12 förluster.
  • Jorge Almirón. 2018–2019. 24 matcher. 4 segrar, 14 oavgjorda och 6 förluster.
  • Juan Antonio Pizzi. 2019. 13 matcher. 5 segrar, 2 oavgjorda och 6 förluster.
  • Diego Monarriz. 2019-20. 12 matcher. 4 segrar, 2 oavgjorda och 6 förluster.
  • Hugo Tocalli och Leandro Romagnoli. 3 matcher. 3 segrar, 0 oavgjorda och 0 förluster.
  • Mariano Soso. 2020. 11 matcher. 4 segrar, 4 oavgjorda, 3 förluster.
  • Diego Dabove. 2021. 22 matcher. 8 segrar, 6 oavgjorda, 8 förluster.
  • Leandro Romagnoli. 2021. 3 matcher. 2 segrar, 0 oavgjorda, 1 förluster.