Raúl Gámez: Från ledare av Barra Brava till president för Vélez Sarsfield

1986. Nere på planen ska det avgöras vem som ska få möta Argentina i kvartsfinalen av världsmästerkapet i Mexiko – England eller Paraguay. På läktaren sitter det argentinska landslaget mitt bland alla andra åskådare för att följa matchen.

Några rader framför Maradona och hans lagkamrater sitter ett gäng engelsmän som snart ska bli varse om vilka som befinner sig några rader ovanför dom. Samtidigt som Carlos Bilardo ingående berättar för Oscar Ruggeri, och hans backkollegor, att dom ska studera Gary Lineker i detalj utmärker sig Maradona lite väl mycket med sitt entusiastiska engagemang i matchen nere på planen.

Engelsmännen vänder sig om och ser att det är deras kommande motståndare som sitter några rader bort. Förolämpningar haglar mellan dom båda grupperingarna och i detta läget är Argentina mer än glada över att man har en speciell person med sig runt laget.

Raúl ”Pistola” Gámez är landslagets inofficiella privata livvakt, men har också varit en av landets mest kända huliganer. Han var nämligen ledaren för Vélez Sarsfields Barra Brava – den mest våldsamma fraktion av landets inhemska fotboll som varje klubb har minst en av.

”Herregud vad engelsmännen sprang när dom fick syn på Gámez” minns Oscar Ruggeri med ett skratt.

Raúl Gámez omgärdas av en speciell historia. Ända sedan barnsben, då hans pappa tog med honom på 50-talets romantiska fotbollsmatcher, har han följt Vélez Sarsfield och blev sedan ledaren för föreningens Barra Brava.

”Jag satt sex månader i fängelset en gång för att ha slagits med en polis och vänt upp och ner på hela stället. Jag var rätt galen på den tiden”.

På 80-talet var det många presidenter i Argentina som ansåg att det var bättre att ha klubbarnas mer våldsamma fraktioner nära sig än gå i strid med dom. 1980 fick Gámez jobbet som chefen för klubbens fotbollsavdelning innan han lämnade sin post och återtog sin plats på läktaren. Detta första jobbet ledde till att Gámez fick uppdraget som landslagets inofficiella livvakt under VM i Mexiko 1986. Officiellt åkte han dit som en delegat, men i själva verket gjorde han mycket mer än så.

**

Några dagar efter Englands möte med Paraguay, närmare bestämt den 22 juni 1986, händer något märkligt under inledningen på den andra halvleken mellan Argentina och England. Då pratar vi inte om Diego Maradonas omskrivna 1-0-mål utan istället om det som skedde på läktaren.

Den ikoniske kommentatorn, Víctor Hugo, kommenterade det hela i direktsändning samtidigt som man såg att spelarna snegla upp på läktarna.

”Vad är det som händer egentligen? Det är personer i bar överkropp som slåss. Det måste vara mellan argentinare och engelsmän. Dom slåss med bara händerna. Fotograferna är mer fokuserade på matchen som just nu är betydligt mindre händelserikt än detta. Det är fyra mot fyra samtidigt som resten av publiken kollar på”.

Raúl Gámez slåss med engelsmän på Estadio Azteca i Mexiko.

Bilderna har blivit historiska ifrån just denna match då rivaliteten mellan Argentina och England blåstes upp ordentligt inför mötet. Där, mitt bland supportrarna, slåss Raúl Gámez med engelsmännen framför världens kameror. Exakt vad som ledde fram till hela konfrontationen är ännu höjt i dunkel, däremot står det klart att Gámez var en av dom som slogs allra värst.

Mindre än ett decennium senare blev samme Gámez invald som vicepresident för Vélez Sarsfield och president för klubbens fotbollsavdelningen. Ytterligare några år senare, närmare bestämt 1996, tog han över klubban som föreningens president. Vid denna tidpunkt skäms han över sitt förflutna och menar att bilderna som kavlades ut i samband med matchen mot England inte var smickrande för hans egen del.

”Jag skäms över det. Jag vill inte att mina barnbarn ska se det. Jag slåss med bara händerna, men även engelsmännen gav mig några smällar. Jag gjorde saker som inte var bra. Jag åkte till Mexiko och slogs med engelsmännen, men det var en reaktion kring själva matchen. Den matchen var jag faktiskt där med mina vänner och inte med Barran”.

Raúl Gámez resa från att ha varit en ledande figur i Vélez Sarsfields mest våldsamma fraktion, till att bli klubbens president kan verka ha varit en smått osannolik resa, men det hela tillkom efter en turbulent tid för föreningen under inledningen av 90-talet.

”Det var några grupperingar som valde in mig som vicepresident i klubben. Annars hade det förmodligen inte skett, det hade blivit för svårt då alla tittade på mig med misstänksamma ögon”.

Raúl Gámez har beskrivit som en person som ”försvarar dom han tycker om till döden”, som är lojal, ärlig och samtidigt älskar Vélez Sarsfield över allt annat.

”Jag har alltid befunnit mig inom klubben, jag har spelat här som liten och alla känner till mig”.

Raúl Gámez som president för Vélez Sarsfield.

Under Gámez ledning som vicepresident – och sedermera president, vann Vélez Sarsfield exakt allt som gick att vinna för ett argentinskt klubblag. Ligan bärgades, Copa Libertadores likaså och kronan på verket var segern i Interkontinentalcupen mot AC Milan – Europas då bästa fotbollslag.

”Jag hade otroligt kompetenta medarbetare runt mig och vi var lojala mot Vélez Sarsfield. Saker och ting gick vår väg. Gud ville att vi skulle bli mästare i Sydamerika, i världen och även mästare i det ”ekonmiska mästerskapet” eftersom vi redde ut klubbens skulder. Vi visade en enorm viljestyrka, kärlek och la ner mycket arbeta i klubben. Saker och ting gick vår väg. Jag kände kärleken och omtanken ifrån Vélez supportrar och det är det som betyder allra mest”.

Raúl Gámez menade också att det var en fördel att han tidigare varit ledare för klubbens Barra när han väl tog över som president för klubben.

”När en person känner alla, är det enklarare att ha kontroll över supportrarna, det var enklare för mig att utröna vilka problem som fanns. Men på den tiden var inte Barran lika våldsam som idag. Idag bär dom alla en revolver, kniv och droger när dom går på fotboll. På den tiden fick Barran inte matchtröjor av klubben. Biljetter absolut och även hjälp med att finansiera bussresor till matcherna”.

Succén på 90-talet höjde defintivt Raúl Gámez status även utanför Vélez Sarsfields väggar. Han blev omvald och styrde klubben i olika omgångar fram t.o.m. 2017, då han tillslut valde att dra sig tillbaka. Gámez nämns av många som den bäste presidenten Vélez någonsin haft sedan José Amalfitani – mannen som klubbens hemmaplan är döp efter.

En av dom som håller Gámez oerhört högt är journalisten – och supportern Féderico Novello.

”Normalt sett när du har någon som blivit mästare då ställer sig laget, staben, supportrarna och hela klubben bakom honom. Gámez är ett kapitel för sig. Han är en institution för alla oss Vélez-supportrar. Han är en supporter till klubben och en hjälte. Efter Amalfitani är han den främste presidenten som Vélez någonsin haft genom historien”.

En annan supporter lyfter fram dom lyckade tränarrekryteringarna som Gámez främsta egenskap.

”Alla är överens om att Gámez professionaliserade klubben och hade ett otroligt bra öga vad det gällde att tillsätta tränare. Det visar framförallt rekryteringarna av Marcelo Bielsa och Heinze som både visste hur man skulle ta Vélez till toppen”.

Segern i Copa Libertadores 1994 är fortfarande en historiskt bedrift då det är den hittills enda gången som Vélez Sarsfield vunnit turneringen. Man gjorde det med en rad ikoniska spelare som målvakten José Luis Chilavert, Omar Asad, José Basulado, men kanske allra främst Christian Bassedas – idag manager för klubben. I halvtidspausen, under den andra – och avgörande finalen, bankade Gámez på huvuddomarens dörr och sa; ”Du är den första uruguayanska ynkrygg som jag träffat på”.

Senare under sin epok i klubben gjorde sig Gámez känd för att alltid streta emot det argentinska fotbollsförbundet ordförande, Julio Grondona, som Gámez ansåg förfördelade Boca och River. ”Han är pervest maktgalen” ska han också bl.a. sagt vid ett obevaka tillfälle. Han kallade dessutom Bocas f.d. president Daniel Angelici för ”En skit med makt”.

I början på 2010-talet hamnade Gámez i stora personliga ekonomiska problem. Hans familj och vänner började tröttna på att Vélez alltid kom i första rum. 2013 blev Gámez kidnappad av ett gäng personer som var övertygade om att han var miljonär, något han gång på gång poängterade att han inte var. I ett obevakat ögonblick lyckade Gámez dock hoppa ur bilen som kidnapparna hade tagit honom i och fly.

Raúl Gámez från läktaren till presidentrummet.

På många sätt och vis har hela Gámez liv varit som en film. Ingen kan igonerar den karisma som den f.d. presidenten besatt och på sättet som han försökte leda sitt Vélez Sarsfield till framgång. En konstant vagel i ögat på storklubbana Gámez ansåg blev förfördelade av förbundet.

”Vi är inte Barcelona eller Real Madrid, men vi är en fantastisk klubb, den bästa i hela Argentina”.

Den smått osannolika resan ifrån huligan till en ledande position i en av Argentinas största – och mest anrika klubbar är värd att återberättas många gånger. Ingenting är omöjligt om man bara tror på det. Det är Raúl Gámez ett levande bevis på.