1981: Nueva Chicago tar klivet upp till Primera Division för första gången någonsin

1981. Det finns nog inget årtal som format klubben Nueva Chicago lika mycket som 1981. Detta var året då man nådde sin allra första uppflyttning till Primera Division någonsin och det var, minst sagt, efterlängtat.

40 år. En blinkning, eller ett helt liv? En parentes i oändligheten eller en evighet? Om du frågar supportrar till Nueva Chicago skulle dom förmodligen svara en evighet. När Nueva Chicago säkrade uppflyttningen 1981 kändes det förmodligen som att man spelat en evighet i Primera B (andradivisionen).

Faktum är att man hamnade i divisionen när fotbollen blev professionell, på 30-talet i Argentina, och därefter blev man kvar. Nueva Chicago åkte visserligen aldrig ur, men man gick heller aldrig upp. Ett konstant vakum av otillräcklighet, av att vara en förening som mer än någon annan symboliserade mellanmjölk. Det gick så pass långt att supportrar till såväl det egna laget, som hos motståndarna, började undra om Nueva Chicago egentligen ville gå upp.

”Innan en av dom avslutande matcherna mot Atlanta kom en kille fram till mig och frågade ”är ni säkra på att ni vill gå upp”… jag kände för att mörda honom. Vi ledde serien med sju poäng, men fortfarande hade folk sina tvivel om oss. Därför förstår jag dom galna känslorna efter den avgörande matchen då supportrarna nästan lämnade mig medvetslös efter uppflyttningen”.

Galenskap och monstruösa känslor var onekligen något som var genomgående när Nueva Chicago säkrade sin första uppflyttning till Primera Division någonsin i november 1981.

Den avgörande matchen spelades mot Estudiantes de Caseros. Läktarna var fullproppade med supportrar som redan på uppvärmningen kände vittringen av uppflyttning. Mario Sebastián Franceschini var lagets bäste målgörare den här säsongen med 25 mål. Han hade anlänt redan året innan och hade, även den säsongen, stått för många mål framåt. Franceschini minns fortfarande stämningen inför den avgörande matchen.

”Det är otroligt. Det har gått 37 år och det känns bara som en siffra, men det är ett helt liv. Jag minns att supportrarna njöt av hela den säsongen. Vi hade ett bra lag som inte förlorade på hemmaplan, som alltid bjöd upp, men det fanns stora krav och ett måste att prestera i varje enkild match. Därför kanske man inte njöt särskilt mycket som spelare, mer än på träningarna under veckornas gång. Den dagen kom vi till matchen väldigt nervös och fulla med anspänning. Supportrarna var redan inför matchen väldigt glada och det gjorde att vi behövde vara än mer fokuserade. Läktaren var fullproppade med flaggor. Det var den första uppflyttningen i klubbens historia. Det var uppdukat för fest”.

Nueva Chicagos lag 1981.

Och fest blev det. Franceschini skulle komma att kliva in som huvudperson i matchen när domaren Rolando pekade, felaktigt, på straffpunkten. Matchuret hade krupit upp till den 39:e matchminuten när hela arenan väntade spänt på anfallarens elvametersspark.

”Jag var inte alls nervös utan tog straffsparken med en känsla av ansvar, för det fanns inte på kartan att jag skulle missa. Jag var en väldigt säker straffsskytt och kanske att jag varit nervös i andra matcher, där jag inte spelat särskilt bra, men så var inte fallet i mötet med Estudiantes de Caseros”.

Lagets fanbärare, lagkapten, och den spelare som varit i klubben längst var Oscar Loyarte. Han hade kommit till Nueva Chicago som 20-åring och nio år senare lyckades han med bedriften att säkra en efterlängtad uppflyttning till Primera Division.

”Dom dödade mig nästan efter matchen. Jag svär att jag tänkte be om att bli utbytt flera gånger, men ändrade mig och stannade till slutet. Såg ni som jag firade? Vet ni vad som skett? Nueva Chicago har aldrig blivit varken uppflyttade eller nedflyttade tidigare. Därför har man aldrig upplevt en stor glädje eller en riktigt jobbig besvikelse. Förstår ni vad jag menar? Professionalismen kom, dom hamnade i Primera B och här har dom stannat sedan dess. Jag har alltid tänkt att detta skulle komma för eller senare. Om jag inte minns fel sa jag i en intervju i april, tidigare i år, att jag inte skulle lägga av förrän jag lyckats lyfta upp Nueva Chicago till Primera Division. Och här är vi nu, men det sista jag tänker på är att lägga skorna på hyllan”.

Tränaren för denna årgång av Nueva Chicago var Pipo Ferreiro. Han hade tillslut lyckats få ihop ett slagkraftigt lag som kunde gå hela vägen och nå den efterlängtade uppflyttningen.

”Hans största egenskap var hans positiva manlighet. Han var en väldigt bra person. Kanske att han inte var någon revolutionär när det kom till det taktiska eller strategiska, men han var en väldigt bra kamrat. Vi respekterade honom. Han var ytterligare en i gänget. Visst, han respekterade sin plats som tränare, men kunde samtidigt skämta med oss spelare. Vi hade bra kemi i laget. När han behövde försvara oss så gjorde han det och när vi förtjänade kritik fick vi också detta. Han formade en fantastisk grupp som aldrig hade några interna slitningar”

När domaren blåste av matchen stormade supportrarna in på planen. Glädjen i området Mataderos i västra Buenos Aires visste inga gränser. Folk strömmade ut på gatorna och i varenda hörn fanns det personer, i grönsvarta kläder, som log ikapp med alla andra i området.

1981 är ett årtal som har format Nueva Chicago mer än något annat. Det var året då 40 år av intetsägande vakum bröts. Säsongen då Nueva Chicago gick upp till Primera Division.