1964: Un día como hoy – La primera fiesta

Idag är det 57 år sedan Independiente lyfte den pokal som man sedan dess kommit att bli mest förknippad med i hela Sydamerika – Copa Libertadores.

1964. Det var verkligen en fest utan dess like som utspelade sig på Avellanedas gator den 12 augusti 1964. Independiente hade, som första argentinska lag, lyckats vinna Sydamerikas största klubblagsturnering – Copa Libertadores.

Man hade inte heller gjort det på vilket sätt som helst. På vägen mot finalen hade man avfärdat ett tillsynes oslagbart Santos, i semifinalen, efter en heroisk vändning på Estadio Maracanã i Rio de Janeiro. Inför 80,000 åskådare och underläge 0-2 efter 35 minuters spel såg utsikterna dunkla ut för Independiente.

I slutändan lyckades man dock, mot alla tänkbara odds, att vända på matchen, vinna med 3-2 och sätta sig själva i förarsätet inför returen hemma i Argentina. Det var en laginsats som hette duga.

Roberto Ferreiro firar segern på Maracanã.

Independiente formerade sig i den, för denna epok, vanliga formationen 2-3-5. Skillnaden var dock, gentemot många andra lag, att en av anfallarna, i detta fall Raúl Savoy, hade som uppdrag att falla ner, vid behov, och bli en extra mittfältare. Dock med tillägget att han alltid skulle befinna sig i straffområdet när inlägg kom ifrån höger.

Inför semifinalen på Maracanã hade Raúl Bernao haft en jobbig gårdagskväll i den f.d. brasilianska huvudstaden. Anfallaren hade nämligen fått i sig en brasiliansk läsk av märket Guaranhao som inte hade varit snäll mot Bernaos något känsliga mage.

”Under matchens gång kände jag verkligen det i magen. Sen i slutskedet var jag helt utan någon kraft i benen”.

Det gick trots allt ändå bra för Bernao och hans Independiente. Givetvis var det en stor fördel, för den argentinska storklubben, att Santos saknade tre av sina bästa spelare i Pelé, Coutinho och Mengalvio. El Gráfico skrev själva följande rader kring ämnet.

”Detta lag (som Santos ställde upp med) hade bara en spelare av hög kvalité: Almir. Sedan två spelare med en hög potential och framtid framför sig. Peixinho som spelade som åtta på ena kanten och gjorde ett vackert mål, samt stod för det farligaste offensivt i det brasilianska laget. Tvåan i laget, Joao Modesto, 24 år gammal var mer hårdförd, rörligare och hade bättre återerövring än Mauro”.

Independientes guldlag 1964.

Väl framme i finalen ställdes Independiente mot den uruguayanska storklubben Club Nacional. Efter en mållös historia i Montevideo vann Independiente på hemmaplan med 1-0 efter mål av Mario Rodríguez.

Supportrarna firade ute på gatorna långt in på natten. På den tiden var inte rivaliteten lika markant utan andra lags supportrar kunde glädjas över att Argentina för första gången hade fått ett mästarlag i Copa Libertadores. Skrikandes hördes ”Argentina! Argentina!” ifrån gatornas alla hörn. Festen den 12 augusti 1964 blev en minnesvärd sådan.

”Varför använda alla dom adjektiv som alltid används? ”Fest” är den djupa syntesen som klara av att beskriva alltihop. Som klarar av att förklara allting som skedde på ett kort – väldigt kort sätt. Det som kapslar in känslan hos alla supportrarna, sångerna, himlen med ljus i flera olika färger, leendena, tårarna och människor som närmar sig en främling eftersom dom känner ett behov av det… eftersom det är fest. Eftersom exakt alla festar. Inte bara dom 80,000 som såg matchen. Den febriga stämningen nådde landets alla hörn”.

La primera fiesta. Resan mot att bli ”El Rey de Copas” hade inletts.