Benjamín Delgado: Från landslaget till fängelset

Det finns många livsöden som är svåra att begripa och riktigt greppa om. Där en person går ifrån att vara på toppen av tillvaron till att falla pladaskt i botten. Benjamín Delgado gick ifrån att vara en populär spelare i Boca Juniors – och landslaget till att hamna inom lås och bom på samma fängelse som en av Argentinas värsta mördare någonsin.

I slutet av 1800-talet föddes Benjamín Delgado i samma stad som Javier Mascherano, långt senare, skulle se dagens ljus. San Lorenzo är en stad, ungefär 30 km utanför Rosario, och det var här som Delgados liv inleddes.

Det finns väldigt lite information om i vilka – eller vilken förening som yttermittfältaren inledde sin fotbollskarriär i. Vad vi däremot vet är att han spelade för Central Córdoba de Rosario 1919 och sedan fortsatte med att göra en handfull matcher för Rosario a Puerto Belgrano 1921. Delgados snabbhet, teknik och järvhet på planen gjorde att ett intresse för honom väcktes i Buenos Aires.

Under 20-talet bröts tillslut Racing Clubs dominans kring den argentinska fotbollen och äntligen blandade sig andra klubbar i striden om ligapokalen. Huracán hade ett lysande årtionde och Boca Juniors innehavde några av den tidens allra bästa fotbollsspelare.

Det var också till den sistnämnda klubben som Benjamín Delgado skulle gå till. Men innan dess hann han med att göra mål för såväl Tigre som San Fernando och Atlanta.

Efter flytten till Boca Juniors tog det inte långt tid innan klubbens supportrar tog honom till sina hjärtan, uppskattade hans prestationer på planen och passionen som sipprade ur Delgados porer. Innan han tagit steget till Boca Juniors hade yttermittfältaren haft arbeten vid sidan om fotbollen och jobbat som såväl banktjänsteman som sportjournalist.

I den argentinska storklubben tog karriären fart ordentligt. Debuten i landslaget hade dock kommit redan innan klubbytet till Boca Juniors. I ett mötet med Paraguay 1923 hade Delgado dessutom blivit uppmärksammad för sitt stora sportsmanship. Efter att Argentina hade blivit tilldelad en feldömd straff hade lagets lagkapten, Guillermo Magistretti, uppmanat Delgado att skjuta utanför med vilje. Yttern lydde sin lagkaptens order och fick ta emot stående ovationer ifrån dom paraguayanska supportrarna.

Domaren i matchen blev däremot så pass förnärmad av hela situationen att han klev av planen i protest och först kom in igen efter att bägge lagens kaptener övertalat honom.

1926 var Benjamín Delgado med i den argentinska trupp som skulle bege sig till Chile för att delta i Copa América. Argentina genomförde kanske inte sin bästa turnering, men Delgado gjorde bra ifrån sig. På fyra matcher gjorde yttern tre mål – en i 5-0-segern över Bolivia och två i 8-0-segern över Paraguay. Argentina kom tvåa efter Uruguay, men Delgado fastnade i folks medvetande då han blev landslagets näst bäste målgörare i turneringen efter Sólo Gabino Sosa.

Tillbaka i Boca Juniors igen bildade Delgado anfallslinje med stjärnspelare som Roberto Cherro, Domingo Tarasconi och Mario Evaristo. 1926 var han också med och vann såväl ligatiteln som Copa Estímulo med Boca Juniors. Totalt blev det åtta mål på trettiotre matcher för storklubben. Året efter ligatiteln lämnade dock Delgado för spel i Argentinos Juniors istället. Han hade då gjort sin sista landskamp för Argentina.

Benjamín Delgado i Bocas matchtröja.

Karriären började så smått att dala och även om Delgado gjorde mål för Argentinos – och senare Atlanta samt Tigre, var glansdagarna förbi. 1933 la yttern skorna på hyllan och det var nu som livet tog en mörk vändning för den f.d. landslagsspelaren.

Den 17 september 1940 kunde man läsa följande rubrik i tidning La Razón: ”Han skadade henne med en kula och sedan ville han döda henne”. Dagen innan hade en stor tragedi ägt rum hemma hos Benjamín Delgado och hans dåvarande flickvän, den 4 år yngre Josefa Scaglia. Kvinnan hade tröttnat på Delgado så till den grad att hon bad honom lämna huset. Då tappade den f.d. fotbollsspelaren fattningen totalt, drog fram en revolver ur jackfickan och avfyrade fyra skott, varav ett träffade Josefa i munnen. Han laddade sedan om och sköt ytterligare ett skott i huvudet på kvinnan som dog en kort tid senare.

Delgado försökte ta sitt eget liv, men misslyckades och blev istället gripen av polisen och senare dömd till 18-års fängelse för mord. Först avtjänade han straffet på anstalten Sierra Chica, men flyttades senare till fängelset som låg i staden Ushuaia – vilken är Argentina sydligaste stad och väldigt avskärmad ifrån resten av landet.

Journalisterna flockades till fängelset för att göra intervjuer med den f.d landslagsspelaren. Samtliga föll dock i fällan och framställde Delgado som ett offer snarare än den gärningsman han var. En rubrik löd t.ex.: ”Ett dåligt ögonblick har förstört ett annars prickfritt liv” och ”det som hände Delgado var ett dåligt val som ingen dödlig är fri ifrån”. Delgado själv hävdade också att om han inte dödat Josefa så hade han själv blivit mördad.

Det ska poängteras att denna snedfördelade rapportering kring Delgados brott var typisk för denna epok. Argentina på 40-talet var, tragiskt nog precis som i stora delar av världen, ett samhälle för män och inte kvinnor. Det var männen som alltid var i fokus, det var dom som skulle bestämma och kvinnorna fick snällt titta på. Att män misshandlade sina kvinnor var en allt för vanlig företeelse och gissningsvis var det flera av journalisterna, som intervjuade honom i fängelset, som också hade gjort något liknande. Det skulle faktiskt dröja till en bit in på 50-talet innan kvinnor fick allmän rösträtt i Argentina och sorgligt nog är fortfarande misshandel av kvinnor, i nära relationer, ett stort problem i landet.

Delgado visade inte heller i fängelset att hans aggresiva attityd hade dämpats nämnvärt. På samma fängelse satt en person vid namn ”El Petiso” Orejudo – en av Argentinas värsta seriemödare någonsin. Delgado hamnade på kant med honom omgående och 1944 blev Orejudo ihjälslagen innanför fängelsemurarna. Benajmín Delgado ska ha varit en av dom som utförde mordet.

Men trots sin våldsamma historia hade den f.d. Boca-spelaren fortfarande ett stort stöd bland klubbens anhängare. Efter 7 år i fängelset förflyttades han tillbaka till Buenos Aires och en av stadens största anstalter. Nu började tusentals supportrar att arbeta för att få Delgado frisläppt. Samma år – 1947 – hade Argentina vunnit Copa América och hela guldlaget bad den dåvarande presidenten, Juan Domingo Perón, att han skulle frisläppa Delgado.

Efter många om och men, och efter att presidentens fru Evita ställt sig bakom dom som yrkade för en frigivning, förkunnade Perón att Benajmín Delgado skulle släppas fri. I juni 1948 släpptes så den f.d. landslagsspelaren. Han hade då suttit 8 år av sitt 18-åriga straff, som då redan en gång förkortas till 12 år. En av rubrikerna kring frigivningen förkunnade ”100,000 Boca Juniors-supportrar bad om frigivning. Señor Benjamín Delgado är återigen en fri man” och ”100,000 Boca-supportrar bad om frigivningen för Delgado”.

Tindingsartikel om Delgados frigivning.

Enligt uppgifter bröt han ihop inne i fängelset och grät glädjetårar när han fick beskedet om att han skulle släppas fri. I en intervju till en tidning förkunnade Delgado att han var ”samma person som tidigare” och att han hade fått erbjudande om att träna diverse fotbollslag.

Han slog sig ner i Rosario, men trots att han lovat att ”han skulle arbeta hårt för att bli en tillgång för samhället” dröjde det bara fyra år innan dom svarta rubrikerna återigen omgärdade Delgados namn. Nu hade hans nya flickvän lämnat honom för en annan man varpå Delgado bestämde sig för att döda honom. Han väntade på dom båda vid ett gatuhörn och avfyrade sedan fyra skott som samtliga prickade kvinnas nye fästman. Han dog direkt på platsen.

Tidningarna tog återigen parti för den f.d. fotbollsspelare och bekyllde snarare hans f.d. flickvän för dådet – ”Han kände sig trängd och förråd av sin kvinna” kunde man bl.a. läsa. Delgado blev återigen gripen och hamnade inom lås och bom. Dock inte särskilt länge utan var snart ute igen där han på nytt slog sig ner i Rosario.

Här blev han förälskad igen och syntes allt oftare gå på fotboll. Många som såg honom noterade dock att han åldrats markant, men samtidigt kändes Delgado lugnare än förut. Kanske hade han fått ordning på livet tillslut? Det hade han inte. En morgon 1967 promenerade han ut på en hög platå, som hade utsikt över den väldiga Paranáfloden, och valde att hoppa i vattnet och avsluta sitt liv.

Historien om Benjamín Delgado tog en märklig vändning när fotbollskarriär var över. Från att ha varit en hyllad och omtyckt spelare, i såväl landslaget som i Boca Juniors, blev han en skoningslös mördare som tillslut även tog sitt eget liv.