Copa América 1919: Långa resor, långa matcher och dödsfall

Copa América har spelats i Brasilien vid 5 tidigare tillfällen. I denna artikelserie tar vi er på en tur bakåt i tiden för att, i detalj, syna dessa mästerskap i sömmarna. 

Av allt att döma kommer Copa América 2021 att spelas i Brasilien. Det vill säga så länge inte även detta beslut ändras i sista stund. Men eftersom detta är det vi måste tro på, här och nu, finns det väl all anledning att gå igenom dom mästerskapen som spelats i Brasilien vid tidigare tillfällen? 

Vad vi först av allt kan konstatera är att Brasilien vunnit samtliga Copa América-turneringar som spelats i Brasilien. Det är ett facit som inget annat land kan stoltsera med i Sydamerika.  

1919 var den allra första gången som turneringen spelades på brasiliansk mark. Det var den tredje turneringen någonsin, efter att Argentina stått värd 1916 och Uruguay året efter. Vid bägge dessa tillfällen hade det sistnämda landet dragit det längst strået och vunnit turneringen. Uruguay dominerade sydamerikansk fotboll vid denna tidpunkt och skulle fortsätta att göra det under flera decennier därefter. 

Två år senare, alltså 1919, skulle det dock bli ändring på detta – om än bara för ett mästerskap. Inget kvalspel arrangerades utan samma fyra lag, ifrån dom två tidigare turneringarna deltog – Brasilien, Argentina, Uruguay och Chile. Det ska också poängteras att mästerskapet inte hette Copa América vid denna tidpunkt utan ”dom sydamerikanska mästerskapen” – eller ”Campeonato Sudamericana” på spanska. 

Hursomhelst deltog fyra länder där formatet var som sådant att samtliga lag hamnade i samma grupp och mötte varandra en gång. Ganska enkelt, eller hur? Skulle två lag – eller fler – hamna på lika många poäng skulle en direkt avgörande match ta vid för att utröna vem som skulle bli mästare. Vi ska få anledning till att återkomma till just detta lite längre  i texten. 

Att mästerskapet tillslut hölls 1919 var faktiskt pga. den rådande spanska sjukan som plågade Brasilien vid denna tidpunkt. Från början var det nämligen tänkt att turneringen skulle ha spelats året innan, men det sattes alltså stopp pga. denna förödande pandemi. 

Det är väl ingen underdrift att påstå att Argentina inte gjorde ett särskilt bra mästerskap i Brasilien. Man inledde med att förlora mot Uruguay med 3-2 efter att bröderna Scarone, Héctor och Carlos, prickat in varsitt mål redan i den första halvleken. Argentina kom visserligen tillbaka efter mål av Carlos Izaguirre och ett självmål av Manuel Varela, men inte bättre än att Isabelino Gradín avgjorde i matchens slutskede. 

Inte heller nästa match blev någon klang – och jubelföreställning för Argentinas del. För motståndet stod hemmanationen Brasilien och det skulle bli en ensidig historia. Brassarna gick upp till en 2-0-ledning efter mål av Héitor – eller Ettore Marcelino Dominguez som han egentligen hette – och Amílcar Barbuy. Argentina reducerade, precis som i mötet med Uruguay, genom Carlos Izaguirre, men Brasilien var inte klara. I slutskedet höll sig Millón framme och tryckte in slutresultatet till 3-1. 

Därmed var Argentinas utsikter, kring att vinna titeln, borta inför den avgörande matchen mot Chile. Och om Argentina haft ett kämpigt mästerskap var det ingenting mot vad stackars Chile hade fått gå igenom. Först och främst var det ett helt äventyr att ta sig ifrån Chile till Brasilien under början av 1900-talet. Flyg fanns såklart inte och tågnäten var undermåliga. Lösningen blev att det chilenska landslaget satte sig på en buss som tog dom ifrån Santiago hela vägen till Buenos Aires. En färdväg som idag skulle ha tagit 12 timmar, men som för 100 år sedan tog flera dagar. Dessutom försvårade det argentinska vintervädret för bussens framfart. 

Trötta – och en aning möra i kroppen anlände Chile till Argentinas huvudstad. Nu återstod problemet att ta sig till Brasilien. Inte bara hur man skulle göra det, utan också vilket som var det absolut billigaste sättet. Spelarna betalde nämligen för resan ur egen fick och hade långtifrån någon bred budget. Valet föll tillslut på att åka båt och med sig på samma tur hade man det argentinsk landslaget. Väl framme i Brasilien var dom chilenska spelarna, av förklarliga själ, utmattade och stod för en bedrövlig premiär mot Brasilien som slutade med en 6-0-förlust. 

Därefter väntade Uruguay för Chiles del och även denna match slutade med förlust. Denna drabbning överskuggades dock av tragedi som inget usel fotbollsresultat kan komma i närheten av. Uruguays målvakt, Roberto Chery, kolliderar med en chilensk anfallare och fick ett såkallat strypt bråck, vilket innebär att vätskan som bildas vid en bråckskada fastnar och blodet kan inte nå ut till andra delar av kroppen. Följden blir att ett sådant tillstånd är livshotande. Exakt så blev det också för Chery och målvakten avled två dagar efter den avslutande matchen på mästerskapet. Detta efter att ha spenderat ett antal dagar på sjukhuset. 

Argentinas – och Chiles turnering avslutades med att dom båda möttes i den sista gruppspelsmatchen. Med ingenting att spela för vann Argentina med 4-1 efter att Edwin Clarke gjort ett hattrick och vår käre vän ifrån dom tidigare matcherna, Izaguirre, gjort ett. 

Chile åkte hem utan att ha tagit en enda poäng, medan Argentina fick nöja sig med en tredjeplats och endast en enda seger i bagaget. Brasilien och Uruguay hamnade på lika många poäng vilket gjorde att en avgörande match fick spelas mellan lagen. Efter 0-0 vid full tid beslutades det att man skulle spela en förlängning på 2×30 minuter vilket gör denna match till turneringens längsta någonsin – 150 minuter. Ett rekord som mest troligt aldrig kommer att besegras. 

Finalens enda mål gjordes av hela turneringens bästa spelare, Arthur Friedenreich. Anfallaren gjorde flest mål i hela turneringen, tillsammans med landsmannen Neco, och blev enhetligt utvald till mästerskapets främste spelare. 

Brasiliens mästarlag 1919.

Historien om Arthur Friedenreich kräver en liten utvikning. Han var nämligen en spelare som kom att betyda oerhört mycket, för väldigt många, framtida generationers fotbollsspelare i Brasilien. Friedenreich var son till en affärsman, vars pappa emigrerat till Brasilien ifrån Tyskland, och en afrikansk-brasiliansk mamma som var dotter till en befriad slav. 

Arthur blev den förste afro-brasilianska fotbollsspelaren någonsin och slog sig in i en fotbollsmiljö, hemma i Brasilien, som vid denna tidpunkt nästan uteslutande utövades av vita medborgare. Han utsattes för rasism och segregation genom hela sin karriär, fick inte utnyttja samma faciliteter som sina lagkamrater pga. sin hudfärg, och beskrev själv att det var väldigt svårt att skaffa sig några nära vänner inom fotbollen till följd av detta. 

Han gav lyckligtvis aldrig upp och på detta sätt blev Arthur Friedenreich en pionjär inom den brasilianska fotbollshistorien. Anfallaren blev känd för sitt vackra sätt att spela på – det som brassarna kallar ”Jogo Bonito” – och hade enorma tekniska kvalitéer som berörde en hel generation av brasilianska fotbollsälskare. 

Vid Copa América 1919 var han värdnationens mest lysande stjärna när Brasilien säkrade landets första titel någonsin i detta mästerskap. Därmed var Argentina alltjämt bakom såväl Uruguay, som Brasilien, när mästerskapen rullade vidare in på 20-talet. Detta var en position som Argentina knappast var bekväma med.