Utbrytarligor och professionalisering

Under 1919 exploderade ilskan mellan förbundet i Argentina och flertalet klubbar. Resultatet blev att ett gäng föreningar bröt sig loss och spelade sitt egna ligaspel under amatörförbundet. Snart skulle nya utbrytningar att knacka på dörren när professionalismen lurade bakom hörnet.

Det var faktiskt ganska tidigt, inom den argentinska fotbollshistorien, som tanken på en professionalisering kom på tal. Om det skulle dröja fram till 80-talet i Sverige började det grymtas om detta, i Argentina, redan under slutet av 10-talet.

Under mitten av säsongen 1919 var den första stora konflikten ett faktum. Efter flera säsonger av meningsskiljaktigheter hade tillslut stämningen mellan förbundet – och flertalet klubbar blivit ohållbar. Alltifrån olika åsikter kring hur nedflyttningen skulle anordnas, i Primera Division, till en generell irritation över hur fotbollen styrdes gjorde att det puttrade ordentligt under ytan.

I slutet av 1918 hade förbundet först hamnat i bråk med föreningen Columbian FC efter att dessa använt sig av en spelare som dom inte borde ha använt. Samtidigt kom en dispyt mellan förbundet och Vélez Sarsfield att bli den avgörande krutdurken som fick hela missnöjet att brisera.

Förbundet hävdade nämligen att Vélez, som då ledde andradivisionen, hade använt sig av en spelare som varit avstängd. Därför fick föreningen åtta minuspoäng, men Vélez överklagade domen. Man hävdade att spelaren man använt i själva verket var bror till den avstängde spelaren och inte det facto samma person. Förbundet köpte förklaringen och gav tillbaka dom åtta poängen. Då blev flertalet klubbar förbannade och klagade på beslutet vilket gjorde att dessa stängdes av inför den kommande säsongen.

Sex stycken klubbar var nu avstängda och efter halva säsongen, 1919, valde ytterligare 13 klubbar att i solidaritet med dom andra också lämna förbundets turnering. Resultatet blev att en ny liga grundades av utbrytarklubbarna som istället styrdes under ett amatörförbund. Samtidigt valde vissa klubbar – som Boca Juniors och Huracán – att stanna hos förbundets liga och därför skulle två ligor spelas jämsides med varandra under dom kommande åren.

Juan Mignaburu var den förste presidenten för det nystartade amatörförbundet 1919.

Fram till 1927 spelades dom båda ligorna parallellt med varandra innan samtliga inblandade tillslut insåg att en gemensam liga nog ändå var att föredra. Men det krävdes att den dåvarande presidenten för Argentina, Marcelo Torcuato de Alvear, klev in och övertygade dom båda parterna att ligorna behövde slås samman.

Eftersom detta skedde i slutet av 1926 kom man upp med förslaget att dom båda segrarna för respektive liga – Boca Juniors och Independiente – skulle mötas i en avgörande match för att avgöra vem som skulle bli den slutgiltiga mästaren. Men efter att det första mötet avbrutits pga. en planinvasion och det nästkommande slutat mållöst, insåg alla att det nog ändå var bäst att bara köra igång med 1927-års upplaga istället.

Den första gemensamma säsongen innehöll 34 lag och det gick onekligen inte att ignorera vilka enorma skillnader det var mellan toppen och botten av tabellen. Nu fortsatte också den gyllene eran i Argentina där anfallsfotbollen var i fokus och där dom tekniska spelarna hamnade i blickfånget.

I början av 30-talet började nya vindar att blåsa i Argentina. En militärkupp såg till att Hipólito Yrigoyen avsattes som president i början av september 1930. Generalen José Félix Uriburu blev ny president och skulle leda landet i lite mer än 1,5 år innan han var tvungen att lämna sin position till följd av att han insjuknat i magcancer. Uriburu dog en kort tid senare.

Hipólito Yrigoyen avsattes som president för Argentina, i en militärkupp, 1930.

Samtidigt började trycket om att skapa en professionell fotbollsliga att ta öka. Flertalet klubbar ansåg att det nuvarande formatet med, på tok för många lag, var ett stort problem. Detta då matcherna fick pågå en bit in på sommaren och detta ledde faktiskt till att Gimnasias lagkapten, Héctor Arispe, dog av solsting under en match.

Kraven på en professionell liga lades fram till president Uriburu som skickade ärendet vidare. Den 9 maj 1931 deklarerade 12 klubbar sig själva som professionella, bröt sig loss ifrån amatörligan, och skapade en egen. Dessa föreningar var Atlanta, Boca Juniors, Chacarita Juniors, Estudiantes, Ferro, Gimnasia, Lanús, Platense, Racing Club, San Lorenzo, Talleres och Tigre. Ganska snabbt anslöt sig även River Plate och Independiente till skaran. I slutet av månaden hade 18 klubbar formerat det som skulle bli den första professionella fotbollsligan i Argentina.

Dom flesta klubbar var införstådda med att en professionalisering var oundviklig. Kravet på bättre löner samt förmåner hade funnits runt landets fotboll ett bra tag och ökade även i hela samhället efter den stora depressionen under slutet av 20-talet.

Även om Argentina inte drabbades lika hårt av den ekonomiska kollapsen i världen fanns ändå problemen även här. Som ett exempel halverades nästan teaterbesöken i Buenos Aires på 10 år och istället seglade fotbollen upp som folkets största fritidssysselsättning.

Samtidigt som proffsligan grundades fortsatte förbundets egna liga att rulla med lagen som blev över. Denna liga rullade på fram till 1934 innan även dessa lag anslöt sig till det professionella seriesystemet.

Inledningen på proffseran dominerades av dom fem största klubbarna i landet – River Plate, Boca Juniors, San Lorenzo, Racing Club och Independiente. Det skulle dröja många år innan något annat lag lyckades bryta denna trend som nu var ett faktum med professionalismen intåg. Storklubbarna var här för att stanna och många supportrar förälskade sig i sättet som dessa lag charmade en hel fotbollsnation. Under  kommande decennier skulle många av dom spelarna som kom att bli synonyma med den eleganta fotbollen i Argentina att se dagens ljus. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta.