VM 1994: Premiären mot Grekland och sommarsolen i Boston

– Caniggia, vad fattas inför matchen mot Grekland? 
– Ett par dagar. 
– Nej, men seriöst. Vad ser du framför dig ska hända, mitt på dagen, tisdagen den 21:e?
– hmm… att jag solar kanske? haha. 

Claudio Caniggia var på gott humör inför öppningsmatchen mot Grekland i VM 1994. Inte för att hans uppladdning varit optimal – tvärtom – han kom ifrån en 13-månaders lång avstängning efter att ha tagit kokain. Många ställdes sig därför tveksamma till att anfallaren ens skulle hinna komma i form till världsmästerskapet. 

Nej, Caniggia var helt enkelt på gott humör eftersom han ofta var det som person. ”Det är sån jag är bara” konstaterade han med en axelryckning. 

Dock ville journalisterna väldigt gärna få reda på hur anfallaren kände kring avstängningen, hur det långa uppehållet påverkat honom och exakt hur stor revanschlusten var efter VM 1990 då Caniggia missade finalen pga. en avstängning. 

”Jag känner mig lugn. Jag går inte in på planen och tror att jag ska förlora den första bollen. Jag spelar bara, sen efter det får man se hur det går. Jag tänker faktiskt inte på någonting, sån är jag som person. Lugn, och avslappnad. Jag har tränat ganska bra den senaste tiden. Om jag kommer att vara en av dom mer framträdande spelarna i mästerskapet? Ingen aning. Men jag vet att jag kan hjälpa laget väldigt mycket. Jag gillar Basile (förbundskaptenen) och sättet han vill spela på”. 

Det var en varm sommar i USA och premiärmatchen skulle spelas i Foxborough utanför Boston. Därför var det också Boston som blev argentinarnas hemvist under inledningen på mästerskapet. Närmare bestämt var det Babson College som inhyste landslaget och spelarna såg tillfreds ut där dom satt och lapade sol efter träningen. 

Framför ingången satt bl.a. Abel Balbo, Roberto Sensini och Sergio Vázquez och tog in den amerikanska sommarens starka solstrålar. I samstämmighet bekräftade dom allihop att sammanhållningen blivit ännu bättre sedan truppen kom till USA. 

Ifrån ett av hotellrummen vrålade U2. Därinne bodde Claudio Caniggia ihop med Gabriel Batistuta. Två hårfagra anfallaren där den förstnämnde hade tagit den något yngre Batistuta under sina vingar. Oklart om musiksmaken var något som kom ifrån den äldre – eller yngre generationen. 

I en liten ford skulle Sergio Goycocheas fru, Ana Laura, komma att ta sig runt med under mästerskap – åtminstone när inte avstånden blev för långa. Hon hade faktiskt gjort precis likdant under VM i Italien – ett mästerskap där hennes man plötsligt gick ifrån att vara i skymundan, som reservmålvakt, till att spela en avgörande roll i Argentinas väg mot finalen. 

Caniggia kunde inte sola på premiärdagen, som han skojade om att han skulle göra. Den sken nämligen inte på spelarna när dom sprang in på Foxborough Stadium den 21 juni. Istället låg ett tjockt molntäcke över den knökfulla stadion. När man tänker efter var det förmodligen skönt då värme redan var tryckande som den var utan att solens strålar behövde göra sig påminda. 

Maradona sprang runt på innerplan och trixade med en boll i väntan på avsparken. Caniggia rättade till pannbandet och skickade iväg några passningar till sina medspelare. Det var premiär i luften och det kändes. Minspelet på spelarna vittnade om vad en lyckad öppning på VM-slutspelet skulle innebära för självförtroendet och fortsättningen på mästerskapet. 

Redan efter några minuter skulle det rassla till i nätet. Då dök Gabriel ”Batigol” Batistuta upp i straffområdet och rullade bollen, retfullt, förbi en paralyserad grekisk målvakt. Argentina hade inledningsvis ett väldigt fint flyt i sitt spel och anfallskvartetten, med Maradona precis bakom, som innehöll Abel Balbo, Gabriel Batistuta och Claudio Caniggia – samtliga av yppersta världsklass. 

Batistuta fortsatte att vara en mardröm för grekerna och tryckte även dit 2-0 med ett distinkt avslut precis innan halvtidspausen. Därefter var det dags för Maradona att kliva in i handlingen. Argentinas nummer 10 hade börjat bli lite gramsen på grekernas bryska behandling av honom när han, efter timmen spelad, krånglade sig fram utanför motståndarnas straffområde och dunkade dit 3-0 i krysset. 

Firandet därefter blev ett ikoniskt sådant när Maradona, skrikandes, sprang mot ena kameran på långlinjen och vrålade ut sin euforiska glädje. Argentina var både två – och tre nummer större än ett oerhört blekt Grekland. Därför blev ingen särskilt förvånad när Batistuta fastställde sitt hattrick i matchens slutskede ifrån elvameterspunkten. 

Argentina hade fått en drömstart på världsmästerskapet och laget bubblade med revanschlust efter finalförlusten mot Västtyskland, fyra år tidigare. Vad många inte visste där och då var att Maradonas mål mot Grekland skulle bli hans sista i ett världsmästerskap. Lagkaptenen, ikonen och härföraren skulle lämna VM-slutspelet i USA efter den andra gruppspelsmatchen mot Nigeria där han testades positivt för dopning. 

Anledningen till sitt vilda firande vid 3-0-målet mot Grekland förklarade Maradona, i sin självbiografi, att det enbart var glädje gentemot sina döttrar. 

”Jag visste att VM 1994 skulle bli mitt sista världsmästerskap och att det var sista gången jag skulle få säga till mina döttrar; ‘Jag är en fotbollspelare och om ni aldrig sett mig spela fotboll tidigare, så ska ni få se mig här’. Det är den enda anledningen till att jag firade som jag gjorde. Vissa andra idiotiska förslag har nämnts. Men jag behövde inte droger för att ta revansch och skrika ut mina glädje mot världen”. 

Maradona har alltid hävdat att han inte visste om att hans personliga tränare gett honom efedrin utan var lika ovetande som resten av världen. 

Men Diegos – och Argentinas uttåg ur 1994-års turnering är ett senare kapitel. Premiären blev lyckad, drömmarna var intakta och sommarsolen sken starkare än någonsin i Boston. Där och då var allt frid och fröjd bland argentinarna i USA:s mästerskapsyra.