Gimnasia 1995: Så nära, men ändå så långt ifrån

Spelarna dansade framför den blåvita väggen av supportrar. En match kvar. En kamp till. Sen skulle drömmen bli sann. Drömmen om guld. 

Gimnasia de La Plata har alltid stått i skuggan av sin storebror Estudiantes. Det var den rödvita klubben som var det första laget ifrån staden att nå framgång på kontinental nivå. Man erövrade världen, fick ära och berömmelse. Allt detta medan Gimnasia satt hemma och fortsatte att drömma. 

1929 hade La Platas äldsta förening, Club de Gimnasia y Esgrima La Plata, vunnit sin allra första stora titel. Ordet Esgrima i namnet står för fäktning som var den enda sporten klubben sysslade med i början av sin existens under slutet av 1800-talet. 

Fram tills dagens datum är ligaguldet 1929 också det enda som föreningen lyckats bärga. Detta trots att man spenderat över 72 säsonger i landets högsta division och tillhör några av dom mer klassiska lagen. Då, precis som nu, blev dock glädjen, efter ligaguldet på 20-talet, kortvarig. Lagets bäste spelare, Francisco Varallo, köptes omgående upp av Boca Juniors och blev sedermera en ikon hos storklubben. 

Som alltid när en liten klubb plötsligt stuckit fram hakan, visat framfötterna och vunnit. Då kommer en storklubb och suger åt sig godbitarna efteråt. Denna årgång av Gimnasia var såklart inget undantag. 

Genom åren har sedan föreningen varit väldigt nära ett nytt ligaguld vid fem olika tillfällen. Fem ögonblick då man snubblat på målsnöret och kommit tvåa istället för att vinna guldet. Den eviga tvåan som alltid fått se på nära andra jublat – och firat, men ständigt själva bara haft kvar sina drömmar. Drömmar om guld. En av dessa fem säsonger var 1995. 

Gimnasia och San Lorenzo hade följts åt genom hela säsongen. Klubben ifrån La Plata tränades av den ikoniska Timoteo Griguol – som drygt tio år tidigare blivit mästare för andra gången med uppstickaren Ferro. Hans specialitet var, genom hela sin tränarkarriär, att skapa underverk – och succé med så små medel som möjligt. När han tog hand om Gimansia vara det en anskrämlig samling av spelare som han basade över. 

Säsongen innan hade Gimnasia kommit på en tiondeplats och det fanns egentligen ingen utanför klubben som trodde att man i Clausuran 1995 skulle utmana om ligatiteln. Med två omgångar kvar låg man en poäng före San Lorenzo när man begav sig till Ferros hemmaplan, Caballito, i Buenos Aires.

Med 18,000 supportrar i ryggen sprang man in på gräsplanen till ett inferno som endast tusentals fanatiska supportrar med en enorm längtan i kroppen kan åstadkomma. Klockan 16:54 denna småkyliga söndagseftermiddag exploderade Gimnasias kortsida. Ett anfall som sattes fart av Gustavo Barros Schelotto avslutades på allra bästa vis när, den inte allt för vane målgöraren, Federico Lagorio dunkade dit ledningsmålet förbi Ferros rutinerade målvakt Pogany. Jublet visste inga gränser och en halv stad kunde känna vittringen av ett efterlängtat ligaguld. 

Avslutningen på matchen blev nervös då Ferro pressade på ordentligt och bortalagets stora gigant denna eftermiddag var målvakten Leo Noce som storspelade i målet. Ferro sköt ifrån alla håll och kanter, men Noce stod gång på gång i vägen. Ingenting såg ut att kunna stoppa Gimnasia – man kändes som ett guldlag ifrån början till slut. 

När domaren blåste av matchen sträckte spelarna upp armarna i luften och omfamnade varandra. Under säsongen hade man endast förlorat en enda match och det var i första omgången. Efter detta hade man gått obesegrade i 17 raka matcher när nu endast en enda omgång återstod. 

Spelarna dansade och firade framför dom tillresta supportrarna. Cachi Morant konstaterade att dom var ruskigt nära ett ligaguld.

”I La Plata kan jag inte gå ut på gatan utan att folk vill ha autografer och ta bilder. Deras nervositet har smittat av sig på oss, vilket gjorde detta firande än mer euforiskt. Vi är så nära just nu”. 

Målvakten Leo Noce blev stor matchvinnare med sina räddningar i slutskedet av matchen. Han fastslog efteråt att det var svårt att ta in det faktum att Gimnasia fortfarande var serieledare med endast en omgång kvar att spela. 

”Vi skojar runt i toppen av tabellen. Vi är egentligen ingen match för någon, men vi ska se till att det blir väldigt svårt att få ner oss härifrån med hårt arbete”.

Man kunde nästan höra Griguols stämma i Leo Noces ord – kollektivet framför individualisten. Noce hade själv genomgått den ena krisen efter den andra för att nå till denna succéfyllda säsongsavslutning. Ganska exakt tre år tidigare hade hans syster omkommit i en trafikolycka, endast 22 år gammal, något som renderade i att Noce inte spelade på hela det året. Väl återhämtad, någorlunda, ifrån sorgen hade han sedan problem att slå sig in i startelvan. Men efter att Griguol anlänt, under 1994, fick han sin plats i startelvan.

Gimnasia blev under succésäsongen 1995 kända för att avgöra sent i matcherna – något som Noce inte menade var någon tillfällighet.

”Många snackar om att det endast är tur att vi avgör i slutskedet av matcherna, men dom har fel. Gimnasia vinner i slutskedet eftersom vi har arbetat hårt för det. Vi har ingen specifik taktik som gör att vi kan avgöra i slutet. Hemligheten ligger i vår försäsong som vi hade. Två veckor spenderade vi på Hotel Villa Giardino och sedan avslutade vi med tre veckor på Estancia Chica (klubbens träningsanläggning reds.anm). Griguol och Valdecantos gav oss detta vackra upplägg”. 

Leo Noce ville inte prata om ryktena kring en övergång till Independiente, som det ryktades om, efter matchen mot Ferro. Han var trots allt, precis som stora delar av truppen, en Gimnasiaprodukt som nu levde ut sin barndomsdröm.

”Jag vill ta det sakta men säkert. Först och främst handlar det om att omvandla denna dröm till verklighet – att bli mästare med Gimnasia. Jag vill såklart avancera i livet, men samtidigt… Jag är bekväm i Gimnasia, det har varit min klubb under hela mitt liv. Jag kom hit som 7-åring och idag är jag 26”. 

Parallellt med Gimnasias match hade San Lorenzo vunnit på hemmaplan mot Lanús med 1–0. Detta innebar att ställningen var oförändrad inför den sista omgången där Gimnasia skulle ta emot Independiente och San Lorenzo skulle drabba samman med Rosario Central på bortaplan. 

Hemma hos familjen Noce var stämningen en aning spänd. Hans svärfar var nämligen en hängiven supporter till just San Lorenzo och Noce berättade själv hur hans svärfar, 1981, hade slagit sönder samtliga radioapparater som fanns i huset när San Lorenzo blev degraderade till andradivisionen. 

”Jag har bett honom att heja på oss i avslutningen. Inte för min skull, men för hans barnbarn”.

Den sista omgången kom och stämningen var på topp i La Plata. Gimnasia skulle, som sagt, ta sig an ett Independiente som inte hade haft en av sina bättre säsonger och som i slutändan hamnade på en elfteplats. 

Om det var nerverna som spelade Gimnasia ett spratt, eller bara en enorm otur, råder det delade meningar om. Men vann det gjorde det gjorde dom inte. Independiente gjorde matchens enda mål genom Javier Mazzoni. Samtidigt vann San Lorenzo borta mot Rosario Central med över 30-tusen bortasupportrar på Gigante de Arroyito. Titeln slank, som så många gånger förr, Gimnasia ur händerna. 

För San Lorenzos del var detta en enormt efterlängtad ligatitel. Man hade sedan slutet av 70-talet – och in på nästa decennium genomgått en existentiell kris där man var nere och vände i Argentinas näst högsta division, blivit av med sin hemmaplan och genomgått ekonomiska problem. 

För Gimnasias del fick man återigen finna sig i att man varit nära – men ändå så långt ifrån. Ödet hade återigen spelat dom ett spratt och ännu en gång fick dom stå vid sidan om, och tittat på, samtidigt som ett annat lag firade. Kvar fanns drömmarna som återigen gick i kras. 

Under Griguols ledning tog Gimnasia ytterligare två andraplatser. Först i Clausuran 1996 och sedan i Aperturan 1998. Detta innan tränaren tillslut valde att lämna föreningen 1999. Några år senare var han tillbaka igen, men det blev bara en kort sejour som slutade med en neslig tredjeplats.

Gimnasia har inte vunnit en ligatitel sedan 1929, men man har varit nära gång på gång. 1995 kändes det som att man hade ligaguldet i en liten ask, men sen gick alltsammans i kras och kvar stod man med sina drömmar om guld och utan en pokal i sin hand. 

Gimnasia 1995: Så nära, men ändå så långt ifrån.