Superclásico 1981. River var bäst – men Boca hade Maradona

River Plate mot Boca Juniors. Det har alltid funnits något alldeles speciellt kring dessa matcher. Den 1 november 1981 var definitivt inget undantag. 

Atmosfären på Estadio Monumental var nära bristningsgränsen och två stora klackar – på den tiden var bortasupportrar tillåtna i Argentina – skapade en frenetisk inramning som fick båda lagen att smälla på redan ifrån den första minuten. 

River Plate var det klart bästa laget under inledningen av matchen och redan efter sex minuter öppnade man också målskyttet. Jota Jota López drog på med ett långskott som ställde Bocas målvakt Carlos Rodríguez. River kombinerade sig riktigt fint fram och offensiven med José María Vieta, Mario Kempes och Ramón Díaz skapade stora problem för Bocas försvar. 

Men som vi alla vet behövdes det inte särskilt många målchanser för att Diego Maradona skulle lyckas att göra mål. Denna eftermiddag var såklart inget undantag. I slutminuterna av den första halvleken fick Boca en frispark utanför Rivers straffområde. Såväl Diego som Miguel Brindisi ställde upp sig för att slå frisparken och även om den sistnämnda gjorde en ansats för att skjuta, visste nog dom flesta redan att Maradona inte skulle släppa frisparken. 

Med ett perfekt vänsteravslut skruvade Diego bollen över muren och in via den vänstra stolpen – helt omöjlig för landslagsmålvakten Pato Fillol att rädda. Kommentatorn vrålade ut Diegos namn om och om igen samtidigt som huvudpersonen själv störtade fram mot ena kortsidan i ett vilt glädjevrål och med ena handen hårt knuten över huvudet. 

Samtidigt på ena läktarsektionen satt River Plate-ikonen Beto Alonso och nervöst kollade på. En skada hade satt stopp för spel i derbyt och huvudpersonen själv summerade sina känslor ganska snabbt ifrån sin sittplats.

”Det är enormt nervöst. Varför mötena mot Boca är så speciella? Eftersom det är så speciellt för supportrarna, då blir det något alldeles extra även för oss spelare. Om du vinner ligan, men inte vunnit derbyna, då ger det inte samma känsla”.

Dom sista 45 minuterna började och återigen var det River som höll i taktpinnen. Boca hade svårt att få grepp om Rivers offensiva pjäser och Mario Kempes briljerade med sina eleganta vrickningar. Tio minuter in var också hemmalaget återigen i ledning efter att Vieta smällt dit bollen förbi en chanslös Rodríguez. 

Samtidigt kämpade Diego Maradona och Boca Juniors med näbbar och klor för att hitta ytor mellan Rivers lagdelar. Tidningen ”El Gráfico” beskrev det hela som att man, citat, ”hade räknat in River som segrar efter den 40:e minuten och efter timmen spelad, men Boca ville annat”. 

Matchen gick mot sitt slut när domaren Nitti plötsligt pekade på straffpunkten. ”PENAL PARA BOCA” vrålade kommentatorn samtidigt som River-spelarna svärmade runt domaren som ett gäng argsinta bin. Maradona plockade upp bollen och samtidigt meddelade domaren att straffen var det sista som skulle ske i matchen – ingen retur eller någonting. När Diego sparkat bollen var det slut. Antingen skulle River vinna eller så skulle Maradona lyckas rädda en poäng till sitt Boca. 

Ubaldo Fillol ställde sig först bakom Maradona och gick ett varv runt om honom, som ett sätt att försöka psyka straffskytten. Men Diego var inte den som jagade upp sig i onödan. Han såg tidigt åt vilket håll som målvakten tänkte gå och med en enkel bredsida la han in bollen i det andra hörnet. 

Vrålandes sprang han bort mot kortsidan där Bocas supportrar stod och glidandes ner på knä firade han en kvittering som betydde väldigt mycket för storklubben. Att förlora ett Superclásico är aldrig roligt, ännu mindre när man samtidigt placerade sig i toppen av tabellen och hade chans på ligatiteln. Efter matchen stod ett gäng journalister, väntades på poängräddaren och tillika Bocas lagkapten som såg trött ut i den mixade zonen.  

Den nyligen fyllda 21-åringen, fortfarande en aning uppjagad och fylld av adrenalin som bara ett Superclásico kan locka fram ur en spelare. 

”Det var offside, det sa jag redan när det hände. När Vieta nickade den framåt, förbi Mouzo, hade River redan flera spelare långt framme. Linjedomaren lyfte flaggan, men Nitti (huvuddomaren. reds.anm) reagerade inte. Det var redan offside innan Jota Jota sköt efter vårt försvar hade rensat undan”.

Fortfarande uppjagad över River Plates ledningsmål, efter sex minuter, valde ändå Maradona att hylla sitt eget lags prestation som han ansåg var bra – även om man under långa stunder var tillbakapressade av River. 

”Dom hade initiativet i båda halvlekarna. Vi tillät dom detta eftersom vi inte pressade dom tillräckligt och då har dom skickliga spelare som gör det kännbart för oss. Från mitten och framåt har dom spelare som Jota Jota, Mario (Kempes) och Ramón Díaz som alla rör sig fint längst fram. Vi stannade kvar långt nere, men inte för att vi saknade ork. Jag försökte röra mig runt, men jag hittade inga ytor. Jag tror anledningen är så enkel som att dom är bättre på att försvara sig rätt”. 

Angående sitt vilda firande vid kvitteringen kommenterade Maradona det kort och gott såhär. 

”Det är såhär jag känner kring fotbollen. Sådana här saker gör mig inte trött, tvärtom, dom får mig att vakna upp igen. Jag blir trött av andra saker, allt som är runtomkring”. 

I denna vevan hade Maradona tagit en paus ifrån landslagsfotbollen. Han var trött på all uppmärksamhet, men framförallt ställde han sig emot dom långa – och tråkiga timmarna på spelarhotellet mellan matcherna som förbundskaptenen Menotti vurmade för. Två dagar innan mötet med River Plate hade Maradona fyllt 21 år och det hade blivit ett firande som föll Diego själv i smaken. 

”Jag var glad. Jag kunde bibehålla intimiteten i firandet, något som inte är så enkelt längre. Jag firade tillsammans med mina föräldrar, min flickvän, mina syskon, min farmor och mina vänner. Vad mer kunde jag begära av gud?” 

Statistiskt sett gjorde Maradona väldigt många mål på just Pato Fillol. Faktum är att en utomstående person lyckades ta sig in i River omklädningsrum efter derbymatchen och ropade efter målvakten ifall han tyckte om att släppa in mål som Maradona hela tiden gjorde på honom. Diego själv tyckte alltid om att näta på landslagsmålvakten eftersom han hyste en sådan respekt för Fillol. 

”I mitt fotbollsliv, är det väldigt viktigt för mig att göra mål på Fillol. Med tanke på allt han symboliserar. Det är något som jag kommer att berätta för mina barn om några år. Vid det första målet (frisparken) ställde både jag och Miguel (Brindisi) upp för att slå den. Han frågade ‘vad ska du göra Diego’ och jag sa till honom att ‘gå du framåt, men låt mig slå den’. Jag hade en stor tro på att jag skulle lyckas. Jag tänkte: om jag slår frisparken i det hörnet som Fillol står i, då kommer det vara väldigt svårt att få in bollen eftersom, även om han tjuvade lite innan, så skulle han säkert ha tagit den. Det enda sättet att göra mål på var att slå den över muren. Och på det viset gick den. Den gick in i den enda möjliga vinkeln som fanns. Hade den inte gått in via stolpen hade garanterat Pato räddat den. Det är jag helt säker på”.