90 mål i Newell’s – Maxi Rodríguez är på samma nivå som Santamaría

Efter att ha gett sitt Newell’s Old Boys ledningen under gårdagskvällens möte med Godoy Cruz skrev Maxi Rodríguez in sig i historieböckerna som klubbens näst bästa målgörare genom alla tider. Han delar den platsen med Cucurucho Santamaría. 

Kanske minns ni inte honom särskilt noga, och då pratar jag om Cucurucho Santamaría och inte Maxi Rodríguez. Just därför är det väl på sin plats att fräscha upp dom där små minnesbilderna en dag som denna. 

Santamaría var ganska kort till växten, men hade en spelbegåvning av sällan skådat slag. Han besatt en snabbhet redan som liten och det var detta som fångade Newell’s Old Boys uppmärksamhet i början av 70-talet. Då flyttade Santamaría ifrån sin födelsestad, San Nicolás utanför Buenos Aires, för att spela fotboll i landets tredje största stad Rosario. 

Detta skulle bli en kärlekssaga som följde med Santamaría under resten av hans långa karriär. Newell’s Old Boys hade aldrig vunnit den inhemska ligan när Santamaría skrev på sitt allra första kontrakt med föreningen. Trots detta såg den unga anfallaren fram emot utmaningen i syn nya klubb. 

70-talet skulle annars bringa mycket glädje till Rosarioklubbens supportrar. Sakta men säkert byggdes laget upp till det som skulle komma att bli en minnesvärd säsong 1974. Än idag minns dom Newell’s-supportrarna som var med på den tiden hur deras allra första ligatitel säkrades. Inte bara för att det var den allra första – utan kanske framförallt för sättet den vanns på. 

Formatet på denna ligasäsong var en aning annorlunda där lagen var uppdelade i två grupper, och där dom två främsta lagen i varje grupp gick vidare till ett slutgiltigt gruppspel. Här mötte dom fyra lagen varandra en gång och där vinnaren av gruppspelet blev ligamästare. Det var alltså precis lika förvirrat på den tiden som idag. 

Newell’s Old Boys zick-zackade sig fram genom säsongen och vann sin grupp i storartad stil. Alfredo Obberti var lagets främste målgörare och Santamaría gled förbi motståndarna på ett lika elegant vis som violinisterna drar fram med fingrarna på sina strängar. Newell’s Old Boys såg redan ifrån inledningen av säsongen ut som ett mästarlag och det var också detta man skulle komma att bli. 

Parallellt med Newell’s framgång briljerade deras värsta rivaler Rosario Central i den andra gruppen. Roberto Cecilio Cabral tillhörde landets främsta avslutare och nu stod dom båda klubbarna mot varandra i ligasäsongens avslutande gruppspel. Som om inte det var nog skulle dom båda mötas i den sista omgången, i säsongens avslutande match, på Rosario Centrals hemmaplan. Detta i en match som helt och hållet avgjorde vem av dom båda Rosarioklubbarna som skulle få lyfta pokalen. 

För Newell’s Old Boys del räckte det med ett oavgjort resultat eftersom man redan besegrat Boca Juniors och Huracán i dom inledande två matcherna. För Centrals del var det bara seger som räknades och i egenskap av hemmalag – med tusentals fanatiska supportrar i ryggen – gick man upp till en 2–0-ledning innan halvtidsvilan. Där och då såg Newell’s chanser till sin första ligatitel någonsin ganska skrala ut. Men efter ett bra halvtidsnack kom man ut som ett helt annat lag till dom sista 45 minuterna. 

När mindre än tjugo minuter återstod kastade sig Armando Capurro fram och nickade dit reduceringen till 1–2. Newell’s fortsatte att pressa på och med mindre än tio minuter kvar nickade inhopparen Magán ner bollen i straffområdet. Fram störtade Mario Zanabria, tog emot bollen med bröstet, och tryckte dit kvitteringen som innebar ligaguld för Newell’s Old Boys.

Hysteriska scener utspelade sig där Newell’s-spelarna omfamnade varandra innan domaren fick avbryta matchen eftersom besvikna Central-supportrar hade tagit sig in på planen. Bortalagets spelare sprang ner i spelartunneln, med lika delar glädje som rädsla inom kroppen. 

När det väl gick upp för Santamaría och hans lagkamrater att dom blivit ligamästare, för första gången i klubbens historia, var det enbart glädje som sipprade ur porerna hos samtliga spelare. Än idag är detta guldlag odödliga bland föreningens hängivna supportrar. 

Santamaría spelade vidare i ytterligare sex månader för Newell’s Old Boys innan han flyttade utomlands till Frankrike i slutet av 1974. Här blev han lagkamrat med Carlos Bianchi i Stade de Reims och i den franska föreningen spenderade Santamaría sex säsonger. 

Under slutet av 70-talet försökte den erkända Boca-tränaren, Juan Carlos ”Toto” Lorenzo, att värva honom till den argentinska storklubben. Men Santamaría gav honom samma svar, som han givit till tidigare tränare för Boca Juniors som försökt att värva honom. Han var inte intresserad. Några månader senare var han istället klar för en återkomst till Newell’s Old Boys. 

Vid ungefär samma tidpunkt blev Santamaría uttagen i det argentinska landslaget för första gången i sin karriär och spelade elva landskamper under dom inledande tre åren av 80-talet. Han fick dessutom glädjen att vara med vid VM i Spanien 1982 och spelade mot såväl El Salvador som Brasilien. Inför mästerskapet var det en hel del snack om hur Diego Maradona och Santamaría skulle fungera tillsammans på planen. Slutresultatet blev väl inte det bästa då Argentina slogs ut i det andra gruppspelet och fick åka hem utan mästerskapsmedalj.

Väl hemma i Argentina igen blev det inga fler titlar med Newell’s Old Boys, för Santamarías del, utan ligaguldet ifrån 1974 blev hans enda med storklubben. Anfallaren hann med att spela en kortare vända i colombianska Junior innan han avslutade karriären med Talleres de Córdoba under mitten av 80-talet.

Totalt gjorde Santamaría 90 mål för Newell’s Old Boys och det är alltså denna siffra som Maxi Rodríguez nådde upp till under gårdagens möte med Godoy Cruz. Med detta är dom båda tvåa bland föreningens främsta målgörare genom alla tider – 14 mål bakom Víctor Ramos som gjort 104 baljor. 

Kanske hinner Maxi Rodríguez nå upp till Ramos målkvot även om han snart fyller 40 år? Om inget annat är gårdagens milstolpe ytterligare ett kvitto på att anfallaren har haft en väldigt lång – och succéfylld karriär som innehållit många glädjestunder i just Newell’s Old Boys. Nu är han på samma nivå som Santamaría – bara en sån sak.

Santamarías avslutning på livet var inte i närheten av lika lycklig som tiden han haft som spelare. Efter karriären hade han svårt att hitta ett stabilt jobb och sjönk ner i fattigdom. Under sin aktiva spelarkarriär hade han inte tjänat särskilt mycket pengar och såklart hade det spelat in det faktum att han avslagit anbud ifrån såväl Boca Juniors som River Plate eftersom han inte ville spela för någon annan klubb i Argentina än Newell’s Old Boys.

När Santamaría dog, endast 60 år gammal, av en hjärtattack uppfyllde hans ena dotter hans sista önskan. Han ville att hans aska skulle spridas ut på Newell’s hemmaplan. ”Jag vill leva för evigt på den fotbollsplanen” ska han ha sagt. När Newell’s vann ligaguldet 2013 kunde han inte gå och se matchen eftersom han inte hade tillräckligt med pengar till en biljett. En månad senare gick Santamaría bort, men han kommer för alltid att vara ihågkommen av föreningens supportrar som en av dom största spelarna någonsin.