Diego Maradona – min skyddande talisman

Diego Maradona var världens genom tiderna bästa fotbollsspelare och jag har älskat varenda minut som jag sett honom spela. 

Det är kanske svårt att förstå hur en person man aldrig träffat, eller har haft en personlig relation till, ändå kan betyda väldigt mycket för en. Men det är möjligt. Jag föddes – och växte inte upp under Diego Maradonas glansdagar. Tvärtom. När jag föddes 1992 var Diegos karriär redan på väg neråt. Istället är det i vuxen ålder som han kommit att bli något alldeles speciellt för mig.

För 8 år sedan började jag följa argentinsk fotboll och i takt med detta började jag också att kolla på gamla fotbollsmatcher som involverade argentinska lag. Alla argentinska landskamper som det finns inspelade sekvenser av – dom har jag sett från start till mål. Alla derbyn som visats på TV, alla glädjestunder som Diego Maradona upplevt har jag sett och njutit av.

Från inledningen i Argentinos Juniors – när han bl.a. smällde dit fyra mål på Hugo Gatti i Boca – till hans första derby mot River Plate. Vidare till Barcelona, den galna matchen mot Atletico Bilbao när båda lagen började slåss på planen, och vidare till glansåren i Napoli. Allting har jag sett i efterhand, ingenting har jag missat och allting har jag njutit av. 

En dag kom jag på att jag faktiskt hade haft Maradona i mitt medvetande redan under mina första år som fotbollsintresserad på 90-talet. Jag och en kompis köpte några fotbollsfigurer i miniatyr. Min kompis köpte Pavel Nedved – jag köpte Alexi Lalas och såklart Diego Maradona i den vackra Napolitröjan.

Denna figur har sedan följt med mig i många svåra stunder i livet. När jag för fem år sedan drabbades av ångestproblematik, blev sängliggande och inte kunde ta mig ut ur huset. Då fanns han där – Diego. Dom gamla matcherna gav mig ett lugn i ångesten. En glädje och vilja att fortsätta kämpa och finna en tillfredsställelse i vardagen.

Det kanske kan låta konstigt, futtigt och tramsigt. Men det hjälpte mig. Och sedan den dagen har Maradona-figuren följt med mig på alla mina utmaningar i livet. 

På första träffen med en terapeut på allmänsjukvården. Vidare till möten med psykologer, doktorer och ångestskolan med främmande människor. Som en skyddande talisman i fickan som ständigt funnits med mig i mitt livs allra svåraste stunder. Där har han funnits. Diego. 

Idag när det plingade till i telefonen och det kom upp att Diego hade dött kände jag först en enorm tomhet. Sen kom tårarna. Det låter kanske konstigt att man kan älska någon man aldrig träffat förut, som man aldrig haft en personlig relation till, men för mig blev Diego en flykt bort ifrån verkligheten. Jag glömde all skit som fanns runt omkring mig för en stund och han skyddade mig när jag ställdes inför jobbiga utmaningar.

Fortfarande än idag slår jag på en match med Maradona när jag mår dåligt och för det mesta hjälper det mig att ta mig igenom dagen. Lite gladare än innan matchen började.

Vila i frid Diego. Du visste aldrig vem jag var, men jag kommer att sakna dig något enormt.