Mannen som räddade Boca Juniors ifrån undergång

Mitten av 80-talet var en mörk epok i Boca Juniors historia. Klubbens ekonomi var körd i botten, hemmaplanen La Bombonera nedgången – och sedermera nedstängd, samtidigt som konkursmolnen hopade sig på den mörka himlen. Vem skulle kunna rädda dom?

Under inledningen av 80-talet såldes Diego Maradona till FC Barcelona ifrån Boca Juniors. Tiden därefter symboliserade klubbens värsta år genom hela dess existens, där man i slutändan stod på ruinens brant och höll på att gå i konkurs. Där och då klev en man med framtidsvisioner – och kontakter in i klubben, som kunde hjälpa föreningen ur sina ekonomiska bekymmer. 

Antonio Alegre hade varit Boca-supporter sedan barnsben och även om vägarna inte hade korsats tidigare i livet, var hans tanke hela tiden att någon dag bli involverad i storklubben. Parallellt med sitt intresse för fotbollen i allmänhet, och Boca Juniors i synnerhet, byggde Alegre upp sitt eget företag och skaffade sig kontakter inom näringslivet som skulle visa sig vara av stor betydelse längre fram i livet. 

När vi anlänt till 1984 hade La Bombonera stängts ner eftersom klubben hade så pass stora skulder som inte betalats. Bland annat involverade detta en obetald transfersumma till uruguayanska Montevideo Wanderers på 35,000 dollar. 

Då dök plötsligt en Racing-supporter – och investerare upp i form av Federico Polak. Han hjälpte till med att få ordning på ett avtal som innebar att Boca betalade av skulden till Montevideo under x-antal månader. Men problemen var inte över bara för att denna affär hade lösts. För detta krävdes ett nytt ledarskap och det kom när Antonio Alegre tillträdde som ny president för klubben 1985.

Polaks och Alegres intåg i klubben blev banbrytande.

Med sig på båten hade han bankiren Carlos Heller som på kuppen blev vicepresident för storklubben. När Alegre tog över hade spelarna i Boca inte fått betalt på flera månader, reservlagsspelarna hade inga matchtröjor utan spelade i vita tröjor med numren målade på ryggen. Utöver detta krävde dom flesta seniorspelarna att få lämna på fri transfer eftersom klubben inte uppfyllt dom överenskommelser som man bundit sig till. 

Som om inte allt detta var nog hade Boca dessutom 151 stycken olika mål uppe i rättegång att reda ut. Det var med andra ord inget enkelt jobb som Alegre hade framför sig när han tog över den prestigefyllda posten som president för den argentinska storklubben. Vid ungefär samma tidpunkt reste Boca över Atlanten för att delta i den årliga turneringen i Barcelona – Joan Gamper Trophy – som spelas till minne av FC Barcelonas grundare med samma namn. Nederlaget för Boca blev enormt och man noterade sin största förlust någonsin när Barcelona vann med smått makalösa 9–1. 

”När vi tog över hade Boca 151 fall uppe i rättegång och mer än tio begäran om konkurs. Vi hade verkligen ingenting att arbeta med”. 

Antonio Alegre var president i Boca Juniors mellan 1985 och 1995.

Förutom hjälpen som kom ifrån Polak, lånade dessutom Alegre själv ut pengar till Boca Juniors för att täppa till dom största hålen där pengarna läckte ut i en rasande fart. Mitt i alltihop bad Ricardo Gareca och Oscar Ruggeri om att få lämna klubben för ärkerivalen River Plate. Spelarna krävde att få gå gratis, eftersom man inte fått lön på flera månader, men högt uppsatta inom såväl Boca, River och förbundet insåg att det inte var ett alternativ. Boca kunde inte gå lottlösa ifrån två redan infekterade övergångar.

Tillslut nådde man en överenskommelse där Carlos Tapia och Julio Olarticoechea gick i motsatt riktning. Dessutom fick Boca Juniors 120,000 dollar som plåster på såren. I slutändan blev det en affär som alla kunde vara någorlunda nöjda med även om Ruggeris svek levde kvar i Boca-supportrarnas medvetande under många år framöver. Inte blev det bättre av att Ruggeri själv slog fast att ”han inte ångrade någonting” och att ”Boca hade lurat mig på tillräckligt med pengar”.

Sakta men säkert byggdes Bocas ekonomi upp igen. Alegre lyckades få bort skulderna med hjälp av dom pengarna som hade tillkommit och kunde dessutom spetsa till truppen med ett gäng nyförvärv.

Här någonstans började Bocas filosofi att plocka in unga – och lovande spelare ifrån mindre klubbar i landet och förädla dom vidare till färdiga produkter. Dessutom lyfte man upp flera spelare ifrån ungdomslaget som skulle visa sig bli utmärkta tillskott under många år framöver. Bland dessa återfanns bl.a. Diego Latorre, Walter Pico och Rodolfo Arruabarrena. Den förstnämnde blev snabbt en publikfavorit som spendera två succéfyllda epoker i storklubben. 

Titlarna lös dock med sin frånvaro under ett antal säsonger, men började så småningom att dyka upp även dom. Efter att ha vunnit några Supercopas blev Boca Juniors tillslut ligamästare 1992 – det var klubbens första inhemska ligatitel på 11 långa år. 

Året innan hade Alegre tagit ett kontroversiellt beslut då han bestämde sig för att klubben skulle sälja en del mark som man ägde i Buenos Aires, och som den legendariske presidenten Alberto José Armando vurmade kraftigt för. Men Boca fick in 21,000,000 dollar och med detta kunde ekonomin stärkas upp ytterligare. 

Diego Maradona och Claudio Caniggia ihop med Antonio Alegre i mitten.

Efter tio år vid posten lämnade Antonio Alegre sitt ämbete under mitten av 90-talet. Han lämnade då efter sig ett betydligt mer välmående Boca Juniors än det som han kommit till 10 år tidigare. Stafettpinnen togs över av Mauricio Macri, men innan dess hann Alegre få uppleva kontraktsskrivningen när Boca värvade hem både Diego Maradona och Claudio Caniggia samtidigt. 

Det blev ett fint och värdigt avslut på Antonio Alegres tid som Boca Juniors president – mannen som räddade klubben ifrån undergång och som senare blev hedersordförande i storklubben.