Deportivo Español – Från helvetet till himlen och tillbaka

Deportivo Español grundades av spanska emigranter i Buenos Aires för att dessa skulle ha en plats att samlas på – och bilda en gemenskap. Klubben kom dock att bli så mycket mer än detta för dom spanjorerna som levde i Argentina. 

I ett känt tangostycke ifrån 40-talet pratas det om att ”för att kunna njuta av framgång, måste man ha upplevt jobbiga stunder”. Det är oklart om denna uppsättning var någon form av profetia för Deportivo Españols hela existens. Hursomhelst kunde den inte ha träffat mer klockrent.

Deportivo Español hade en kometkarriär där man gick ifrån att vara ingenting, till att vara mycket mer än någonting, på extremt kort tid. 1957 grundades man. Endast 10 år efter detta gjorde man sitt första framträdande i Argentinas högsta division. Här höll man sig kvar till inledningen på 70-talet innan man åkte ur igen – och igen. Ända tills man befann sig i Primera C. 

Här hade man spenderat 7 år när affärsmannen Francisco Ríos Seoane tog över som president. Klubben var på alla sätt och vis en småklubb med väldigt få medlemmar – knappt 1000 stycken. Men sakta men säkert började förändringens vindar att blåsa i klubben. Seoane var en kontroversiell herre, men till en början fick han ordning på föreningen och inom några år var man tillbaka på den yppersta toppnivån igen.

För att förstå Deportivo Españols glädje vid uppflyttningen 1984, måste man känna till desperation under 1983. Klubben hade tagit sig tillbaka till Primera B och slogs, med näbbar och klor, för sin fortsatta överlevnad. I kvalet mot Central Córdoba de Rosario fick en dramatisk straffsparksläggning avgöra vem som skulle göra Villa Dalminé sällskap ner till Primera C. Walter Martín slog in den sista straffen för Español som förkunnade att dom, med minsta möjliga marginal, höll sig kvar i andradivisionen. 

”Walter Martín, han som slog in den avgörande straffen och som räddade vårt kontrakt, hade dagarna innan matchen mottagit ett telegram som förkunnade att klubben inte tänkte förlänga hans kontrakt. En helt galen situation”. 

Det är målvakten Pedro Catalano som minns tillbaka på denna fina epok i Deportivo Españols historia. I över 20 år stod han i föreningens mål och har rekord för flest gjorde ligamatcher i Argentina utan avbrott – 333 stycken. Idag är han fortfarande en uppskattad figur runt klubben och en av läktarna på Españols hemmaplan bär hans namn. 

1984 började resan mot Primera Division. Men med tanke på hur nära fjolårssäsongen hade slutat i nedflyttning, fanns en generell oro över att även denna säsong skulle bli kantad av problem. In kom ett nytt tränarpar i Oscar López – och Cavallero. Dessa båda ingöt en tro i spelarna som tidigare hade saknats. 

Deportivo Español gjorde också sin kanske viktigaste värvning någonsin i José Luis Rodríguez. Anfallaren blev en fruktad pjäs som senare fick smeknamnet ”Puma” av en journalist, med hänvisningen till en låt med samma namn. Detta eftersom skribenten menade att ”Rodríguez sjöng till supportrarna ute på planen”. 

”Det som förvånade mig mest när jag kom till klubben var sättet som tränarna arbetade på. Hur dom hade koll på dom spelarna som varit med året innan och smälte samman dessa med alla nya spelare utifrån, men även med ungdomsspelarna”. 

Luis Rodríguez var endast 20 år när han kom till Español och det var här som mycket av hans fotbollskunnande kom fram i ljuset. 

”Det var här som jag lärde mig spela fotboll. I ungdomslagen hade jag mest gjort vad jag känt för mig och försökt efterlikna det jag sett på tv. Men tack vare López och Cavallero lärde jag mig att förstå spelet på ett helt annat sätt. Sakta men säkert lärde vi känna varandra och jag förstod vad dom ville att jag skulle göra. Jag är evigt tacksam gentemot dom, dom gav mig chansen och jag började därefter att bli mer professionell i mitt sätt att spela”. 

Samma säsong spelade även Racing Club i Primera B, vilket gjorde att fler ögon hade blickarna riktade mot denna division. Españols första elva matcher innehöll tio segrar och laget fullkomligt flög upp i toppen av tabellen. Rodríguez matchades in långsamt i laget och fick mer speltid ju längre säsongen fortskred.

”Jag spelade ifrån start i den andra – och tredje matchen. Efter det fick jag sitta på bänken och när jag väl återvände hade tränarna ändrat min position. Jag hade alltid varit en nummer 9, men nu satte dom mig som en 11: a och det förändrade hela min karriär. Detta visade sig vara min plats på planen”.

Deportivo Español flög mot Primera Division och lämnade Racing Club efter sig i andradivisionen. Antalet nya medlemmar ökade lavinartat och från att tidigare bara ha vari ett tusental hade Español plötsligt 27,000. Rodríguez minns hur klubbens restauranger proppades fulla med supportrar, kväll ut och kväll in. Hur anhängarna till föreningen hjälpte dom att ta nästa kliv i utvecklingen och pushade spelarna i rätt riktning. Klubbsammanhållningen var oerhört fin och medlemmarna hjälpte till på föreningens anläggningar med att bl.a. klippa gräsmattan.

Lagen i Primera Division skrämdes inte till en början av Deportivo Español. Dom var trots allt en nyuppflyttad småklubb som inte spelat i Primera Division på över 15 år. Men snart skulle dom allihopa bli varse om att Español inte var som andra nykomlingar. 

”Som lag var vi respekterade och det gav oss ett självförtroende. I Primera Divsion vann vi mot samtliga lag, hemma och borta. Vi blev på många sätt en överraskning för dom andra lagen. Dom tänkte nog när vi gick upp att ’det är bara Español, dom har precis blivit uppflyttade, dom kommer inte ge oss några problem’. Men vi fortsatte att spela på samma sätt som i Primera B och det gav resultat”.

Klubben besegrade flera stora jättar – däribland ett River Plate som året efter skulle vinna sin allra första Copa Libertadores-titel någonsin och hade spelare som en stekhet Enzo Francescoli i truppen. Att Español dessutom vann matchen som spelades på Monumental gjorde såklart inte saken sämre.

Den första säsongen i Primera Division var mer i form av en turnering där samtliga lag delades in i grupper om fyra och där dom två översta gick vidare till ett slutspel. Español gick vidare, men slogs ut av River Plate. 

Nästa säsong sträckte sig från hösten 1985 till sommaren året efter. Deportivo Español fortsatte att prestera på en hög nivå och kom trea i tabellen. En väldigt fin bedrift sett till att man var tämligen oerfarna i dessa sammanhang. 

”Jag tror att det mest fundamentala var att vi fick behålla det laget som vann Primera B, året innan. Vi adderade bara dom två uruguayanerna som passade in perfekt i Daniel Andrada och Charly Batista – våran eviga högerback. Vi var ett väldigt välsmort lag som kunde positionera oss inom 40 meter från vårt eget mål och stänga ytor. López och Cavallero gjorde ett stort jobb för att arbeta in rörelserna som tillslut gick på ren automatik. Mot dom största lagen gick det alltid bra, detta eftersom våra tränare alltid sa till oss ’det är dom som har pressen, deras supportrar vill att dom ska leda matchen efter 10 minuter, vi behöver inte stressa. När matchen börjar har vi 0–0 och en poäng med oss. Sen behöver vi bara ha tålamod och vänta på att få en möjlighet”. 

Luis Rodríguez kom sexa i skytteligan med sina 14 gjorda mål och med det var han lagets bäste målgörare under säsongen. Nästkommande turnering blev varken hackat eller malet för Deportivo Español och i slutändan hamnade man på en 14:e plats i tabellen. Däremot såg det riktigt bra ut när ligan började, året efter. 

Español rivstartade säsongen och ledde faktiskt ligan under flera av dom inledande omgångarna. Rodríguez var en av seriens största sevärdheter och minns själv att han drog fördel av att tränarna förändrade spelsystem. 

”Jag drog definitivt en fördel av detta. Från att ha spelat med tre anfallare gick vi istället över till två där jag bildade en fin dubbel med Gallego González. Vi hade ett löfte sinsemellan om att inte vara i straffområdet hela tiden, men att ta sig dit när det väl gällde, det var det viktigaste. Sen hade vi två exemplariska spelare bakom oss i Germán Martelotto och Mario Cariaga. Under den andra halvan av säsongen gick vi ner oss lite i våra prestationer, jag blev dessutom skadad. Men trots det blev jag skyttekung på 18 mål och fick ett samtal ifrån förbundskaptenen Carlos Bilardo”.

Detta var året efter att Argentina hade vunnit världsmästerskapet i Mexiko 1986 och Luis Rodríguez fick glädjen att spela tillsammans med spelare som Maradona, Burruchaga och Valdano. Under en av landslagets träningar minns Rodríguez hur han, medan han spelade för andraelvan, öste in mål på den kommande startelvan, varpå Bilardo stannade honom och sa ”Snälla sluta göra en massa mål. I sådana fall kommer vi aldrig komma hem ifrån denna träning”. Carlos Bilardo hade nämligen en konstig besatthet av att startelvan aldrig skulle förlora på träningen. 

Under den nästkommande säsongen med Deportivo Español adderades Carlos Aimar som ny tränare för föreningen. Under många år hade han varit en succéfylld assisterande till Carlos Griguol i Ferro Carril – när dom vann sina dubbla ligatitlar – och ville nu prova på sina vingar som huvudtränare.

Aimars starkaste intryckt ifrån sin tid i Deportivo Español var, förutom att truppen i sig var väldigt sammansvetsad, den otroligt labila och smått galna presidenten Francisco Ríos Seoane. 

”Det var helt annorlunda mot hur det varit i Ferro, som på den tiden var en modell över hur en förening skulle skötas. I Español var Seoane en total katastrof och han betalade nästan aldrig vår lön. En kväll mötte vi Racing Club i Avellaneda och vi hade chansen att gå upp i serieledning ifall vi vann. Om vi lyckades med detta lovade Seoane oss en stor bonus efteråt. Det blev en magisk kväll där vi vann med 4–1 och glada gick vi tillbaka till klubbhuset. När vi väl kom dit fanns ingenting, inte en krona eller någonting för att kunna fira segern”.

Just presidenten Francisco Seoane har nämnts som såväl hjärnan bakom framgången på 80-talet, men också förfallet som sedan blev under 90-talet. Seoane hamnade ofta i bråk med journalister, egna spelare – och ledare samt i stort sett vem som helst som inte kammade honom medhårs.

I en intervju med El Gráfico, 1987, gav presidenten sin syn på saken under rubriken ”Varför attackerar hela världen dig?”. Här pratar presidenten om hur mycket han betalar sina spelare i lön, vilket journalisten ifrågasätter varför summan var så pass låg. Seoane menade att Deportivo Español inte hade dom ekonomiska musklerna till att betala sin spelare mer. I samma andetag pratade presidenten vidare om hur han skulle modernisera klubbens hemmaplan, hur fler omklädningsrum skulle byggas, och hur ny belysning skulle installeras på huvudplanen. En bisarr personlighet på många sätt och vis.

Francisco Seoane.

Under mitten av 90-talet började ekonomin bli allt sämre för Español och sakta men säkert sjönk skeppet som Seoane hade styrt, vare sig han ville erkänna dig eller inte, mot sin egen undergång. En märklig händelse inträffade 1994 när en person brann inne i en bar som låg alldeles intill klubbens hemmaplan. Spelarna har själva berättat att dom brukade stanna till där efter träningarna för att ta sig en smörgås. 

Personen som brann inne var inte vilken människa som helst. Det var en av Seoanes konkurrenter till presidentposten och senare uppdagades det att presidenten själv hade iscensatt mordet på sin motkombattant. Allt detta uppdagades flera år senare efter att Seoane lämnat posten som Deportivo Españols president och klubben fallit som en sten i seriesystemet. 

Runt millenniumskiftet stängdes klubben ner under några veckor till följd av obetalade räkningar, stora skulder och en hyra på hemmaplanen som inte finansierades längre. 

Det som fanns kvar efteråt var en ruin till fotbollsklubb som inte längre var i närheten av sina glansdagar på 80-talet. Seoane hamnade sedermera i fängelse för inblandningen i mordet på sin motkombattant till presidentposten, men släpptes redan efter tre månader i brist på tillräckliga bevis. När han väl dog 2015 hade Español tillbringat 17 år utanför Primera Division och fram till denna dag har man aldrig kommit tillbaka igen. 

Om tangouppsättningen stämde, att man är tvungen att uppleva motgång för att kunna känna riktig glädje, fick Español känna på hela registret. Vad detta tangostycke aldrig belyste var dock att det fanns en risk att motgången slog tillbaka ännu hårdare, efter glädjen, än den gjort tidigare. 

Idag spelar Deportivo Español i Argentinas fjärdedivision och hemmaplanen gapar allt som oftast tom. Glansdagarna på 80-talet känns avlägsna när man blickar ut över gräsplanen där föreningen precis förlorat mot klubbar som Laferrere och Ituzaingo. 

Ibland är ödets ironi smärtsam och det enda som finns kvar för Deportivo Español, ifrån glansdagarna på 80-talet, är minnena. Minnena om när man besegrade River Plate på Estadio Monumental och kom trea i Argentinas högsta division. 

Fotbollen tar inga fångar heter det – Deportivo Español vet detta allt för väl.