2007: Arsenal Sarandís makalösa bedrift i Copa Sudamericana

Man beskrevs som laget alla borde slå, men som ingen kunde. Underdogen som aldrig gav upp. Arsenal Sarandís seger i Copa Sudamericana 2007 var exceptionell på alla sätt och vis. Det var den lilla klubben, utan tidigare framgångar, som fällde gigant efter gigant på Sydamerikas största arenor.

Arsenal Sarandí är en ganska ung klubb i Argentina. Man grundades faktiskt så pass sent som i slutet av 50-talet av bröderna Héctor – och Julio Grondona. Det lilla samhället Sarandí, utanför Buenos Aires, saknade en riktigt fotbollsklubb och det ville bröderna råda bott på. Namnet Arsenal tog man eftersom föreningen grundades nära landets arsenal av vapen och färgerna, röd och turkos, kombinerades ihop av Avellanedas två största klubbar – Racing Club och Independiente.

1962 säkrade man sin allra första uppflyttning. I slutet av 70-talet inledde en framtida storstjärna, Jorge Burruchaga, sin fotbollskarriär i klubben. 1986 och 1992 säkrade man sina nästkommande uppflyttningar och 2002 var man äntligen uppe i Primera Division för första gången i klubbens historia.

Omgående blev man ett lag att räkna med i Primera Division och två år efter uppflyttningen gjorde man sitt första framträdande i en kontinental turnering. Det året nådde man kvartsfinalen av Copa Sudamericana, efter att ha slagit ut såväl River Plate som Banfield. Detta innan man slutligen åkte ut mot den bolivianska storklubben Bolívar.

Mötet med San Lorenzo i första rundan.

2006 tog Gustavo Alfaro över som tränare för Arsenal och det skulle visa sig bli ett väldigt lyckat drag. Tränaren kom att leda klubben till sin tveklöst största framgång någonsin. Laget som gjorde sig redo för ett nytt äventyr i Sudamericana, året efter tränarens ankomst, bestod knappast av en samling storstjärnor – snarare tvärtom.

Alejandro Gómez var en egen produkt som hade kommit upp i seniortruppen 2005, vid 17-års ålder, och som nu skulle få visa upp sig på den stora scenen för allra första gången i karriären. I övrigt var det en ansamling spelare som istället kunde beskrivas som fotbollslandets fula ankungar.

Där fanns Martín Andrizzi – spelaren som inte kunde göra mål, men som gett ett löfte om att någon gång göra det. En form av antihjälte som sällan var på rätt på plats vid rätt tillfälle. Där fanns också José Luis Calderón – spelaren som inte kunde vinna titlar hette det. Han som varit aktiv i 17 år, men aldrig fått lyfta en pokal mot himlen. Vi hade målvakten Martín Cuenca som vars största merit var att han stått i mål när Talleres vann den anonyma titeln i Copa CONMEBOL 1999. En samling spelare som ingen annan klubb ville ha, men som tillsammans ville visa vad dom alla gick miste om.

Hela Argentina var överens om att Arsenal skulle åka ut redan i den första rundan mot San Lorenzo. Man mötte trots allt dom nyblivna mästarna i Argentina och vad skulle egentligen Arsenal kunna sätta emot spelare som Gastón Fernández och Andrés Silvera?

San Lorenzo inledde också dubbelmötet bäst när just nämnda Silvera gav bortalaget ledningen, i det första mötet, efter bara 22 spelade minuter. Arsenal återhämtade sig dock och kunde kvittera genom Carlos Casteglione i matchens slutskede. Resultat gjorde dock att San Lorenzo var fortsatt favoriter inför returmötet och ingen kunde egentligen förutse vad som skulle hända på Nuevo Gasómetro.

Arsenal tog ledningen redan efter åtta minuter genom Jossimar Mosquera. En hörna ifrån höger prickade pannan på mittbacken som nickade in ledningsmålet. Strax innan halvtid gjorde San Lorenzos motsvarighet, Bottinelli, självmål och uppförsbacken blev ännu brantare för hemmalaget. San Lorenzo hade intiativet i den andra halvleken, men kom aldrig riktigt nära en reducering. Istället skickade Calderón in 3-0 med knappa 25 minuter kvar att spela.

Nu hade Arsenal bevisat att man var att räkna med framöver. Men trots det togs man ändå inte riktigt på allvar. I åttondelen mot brasilianska Goías var man knappast favoriter. Det brasilianska laget hade visat sig vara en uppstickare av rang, hemma i ligaspelet, och det fanns få som trodde att Arsenal skulle kunna sätta stopp för dom.

Argentinarna bevisade motsatsen igen. Borta i Brasilien vann man med 3-2, trots att man var i underläge med mindre än kvarten kvar. Ett självmål ifrån en olycklig Ernando och sedan ett avgörande av Garnier skickade Arsenal vidare till kvartsfinal.

Nu kunde man tycka att motståndarna skulle ha börjat få en viss respekt för Arsenal – men icke. I nästa runda skulle man ta sig an den mexikanska jätten Chivas och i omröstningen som gjordes, i en av landets största sporttidningar, var 96% av dom mexikanska supportrarna övertygade om seger.

Efter 0-0 i Argentina minskade inte heller favoritskapet på Chivas. Inför 55,000 åskådare på Estadio Jalisco i Guadalajara gjorde Arsenal det man gjort i varenda match hittils under turneringen – man chockade alla. Laget såg livligare ut än sina motståndare, Javier Gandolfi var en klippa i försvaret och mannen med det iögonfallande namnet, Javier Yacuzzi, gjorde dubbla mål.

Arsenal firar avancemanget mot mexikanska Chivas.

Yacuzzi hade haft en ganska anonym fotbollskarriär fram tills dess att han ställde sig på planen i Guadalajara. Dom mexikanska supportrarna bussvisslade den argentinska nationalsången och där någonstans insåg Arsenals spelare att detta skulle bli en jobbig match.

”När mexikanarna bussvisslade våran hymn insåg vi att vi inte var Arsenal längre – vi representerade hela Argentina”.

Med tanke på att Yacuzzi inte var någon van målskytt stack hans dubbla mål mot Chivas ut. Faktum är att detta var första gången som vänsteryttern gjorde två mål i en och samma match. Med andra ord var det ytterligare en oväntad matchvinnare för Arsenals del – något som nu blivit en vana.

Arsenal vann med 3-1 och var redan då historiskt klara för semifinal. I denna väntade storklubben River Plate. Och alla som vet vilken dignitet på klubben, som River representerar, vet också att det inte fanns på kartan att Sarandíklubben skulle gå in i dubbelmötet som favoriter. River var uppumpade med självförtroende, även fast man ”bara” kommit fyra i Clausuran hemma i Argentina, och alla experter trodde stenhårt på storklubben.

Dubbelmötet med River blev jämnt och extremt tajt. Ingenting kunde separera lagen efter dubbla möten, två mållösa matcher, utan istället fick ett straffavgörande bestäma vem som skulle gå vidare till finalen. Det var här som Martín Cuenca steg in i handlingarna. Målvakten hade inte direkt varit avgörande i någon av dom tidigare matcherna av turneringen, men nu steg han in i händelsernas centrum.

Ett fullsatt Monumental bussvisslade varenda straff som Arsenal Sarandí skulle lägga. Men det hjälpte inte. Visserligen brände Andrizzi sin straff, men samtidigt räddade Cuenca två av Rivers. När målvakten sedan gjorde sig redo, för att slå lagets sista straff, visste han att han kunde bli hjälte i dubbel bemärkelse – och det blev han också.

Straffen satt stensäkert och Arsenal var klara för final. En makalös bedrift sett till att man, endast fem år tidigare, hade tagit klivet upp till Primera Division för allra första gången. Bjässarna hade fallit en efter en och nu återstod endast ett dubbelmöte innan Arsenal kunde sätta fingrarna på den skimrande pokalen. För motståndet stod ytterligare ett mexikanskt storlag i form av Club América.

Arsenal slår ut River Plate efter straffar på Estadio Monumental.

Det första mötet spelades på Estadio Azteca i Mexiko City. Denna ikoniska och smått legendariska fotbollsstadion som stått värd för två VM-finaler. När Papu Gómez gick runt inne på arenans gröna gräsmatta, dagen innan match, kunde han inte låta bli att tänka på alla fantastiska spelare som hade spelat på denna stadion genom åren.

”Både på och utanför planen finns det tecken som visar på alla stora spelare som spelat på Azteca. Givetvis kom jag att tänka mest på Maradona. Men även Pelé dök upp i huvudet och såklart många fler. Där finns också ett plakat som det står ‘här gjordes århundradets mål’ på. En referens till Maradonas andra mål mot England. Det fick mig att bli skakig i benen och gav mig gåshud över hela kroppen. Känslorna kom över mig. Allt var så stort”.

Alejandro Gómez stod för en exemplarisk match i Mexiko. Arsenal låg under med 2-1 i inledningen av den andra halvleken när två mål ifrån Gómez ändrade på finalspelet. Kanske var det Papus bästa match under hela turneringen. Oavsett vad gav det Arsenal en fördel inför returen.

Annars handlade snacket, kring det första mötet i Mexiko, mest om att América tyckte sig ha blivit rånade på segern av den paraguayanske domaren. Det skrevs spaltmetrar om dennes insats och om att América, som var vana vid att få domsluten med sig i den inhemska ligan, blivit utsatta för en orättvisa som inte var av denna värld.

Det hela spelade dock mindre roll för Arsenal som istället hade fördelen med sig hem till avgörandet i Argentina. Nu var man endast 90 minuter ifrån att bli mästare i kontinentens näst största klubblagsturnering. En svindlande tanke som säkert fick vissa av spelarna att rysa till med välbehag.

Gustavo Alfaro kysser bucklan.

Returen på Estadio Presidente Perón i Avellaneda blev en väldigt dramatisk sådan. Mexikanerna var det bättre laget och gick upp till en 2-0-ledning som, där och då, gav dom titeln. Men om det fanns något som var genomgående med Arsenals Sudamericana-säsong, förutom att dom ständigt var underdogs, var att man aldrig någonsin kunde räkna bort dom. Och givetvis gällde detta även i finalen.

Med drygt 20 minuter kvar att spela, och underläge 0-2, byttes Martín Andrizzi in – ni minns han som inte kunde göra mål, men som lovat att någon gång göra det. Med sju minuter kvar höll mittfältaren sitt löfte. Det gick nästan inte att välja en bättre tidpunkt, än denna, för att göra sitt allra första mål i Sudamericana.

Arsenal pressade på för ett reduceringsmål och då föll bollen ner i straffområdet. På något exceptionellt sätt lyckades Andrizzi pressa bollen förbi två mexikanaren innan han, med vänsterfoten, föste in bollen i mål.

Stadion exploderade i ett glädjevrål och många i publiken började gråta. Andrizzi visste inte riktigt var han skulle ta vägen, eller göra. Detta var en ovan position för honom. Skulle han slita av sig tröjan? Kanske springa ut mot hörnflaggan? Tillslut valde han att kasta sig ner på knä och glida ut mot avbytarbänken. Sekunder efter detta överröstes han av lyckliga medspelare som bildade en glädjehög av sällan skådat slag.

”Jag hade sagt till min familj – och tränaren att en dag skulle jag göra mål. Och att jag sparade detta till finalen. Jag hade inte gjort något mål i turneringen, innan denna match, men hade ändå en tro på mig själv. Och sen gjorde jag målet när laget behövde det som allra mest, framför 25,000 åskådare, och med Maradona på läktaren”.

Martín Andrizzi jublar över sitt guldmål mot América.

Ungefär 10 minuter senare blåste domaren i sin visselpipa. Matchen var slut. Arsenal var mästare i Sudamericana. Laget som alla borde slå, men inte kunde, hade vunnit. Klubben ifrån Sarandí med 60,000 invånare, som sex år tidigare spelat i andradivisionen, var på toppen av den sydamerikanska gräddhyllan. Detta var stort, detta var historiskt.

Arsenal Sarandí var inte laget med dom största stjärnorna, med dom stora affischnamnen och dyra värvningarna. Detta var en samling omaka spelare som, fram tills denna turnering, inte varit särskilt lyckosamma inom fotbollens magiska värld. Men tillsammans blev dom en slagkraftig enhet som fällde några av Sydamerikas största giganter.

För Julio Grondona, som vid tidpunkten för Arsenals seger var president för landets fotbollsförbund, kunde inte låta bli att dra på smilgroparna över den makalösa bedriften. Detta var något som han och hans bror hade drömt om, när dom grundade föreningen, i slutet av 50-talet.

”Det har varit många år av kamp, uppoffringar och drömmar. Detta eftersom endast drömmare skulle kunna bygga upp en institution som Arsenal. Ett jobb utfört med kärlek. Alla uppflyttningarna, ankomsten till Primera, byggnationen av arenan, segrar mot argentinska klubbar med en rik historia, en vunnen kontinental titel, ordnad ekonomi och en konstant utveckling i klubben. En utveckling som saknar begränsningar. Detta är en av dom största glädjestunderna i mitt liv. Jag kan – och vill inte förneka det”.

Arsenal firar titeln.

Calderon, mannen som inte vunnit en enda titel under sin 17-åriga karriär, fick äntligen lyfta en skimrande pokal mot den kolsvarta himmlen. Tränare Alfaro var hjärnan bakom allt. Hans taktik hade funkat perfekt i samtliga matcher av turneringen. Ett geni som styrt skutan i helt rätt riktning.

Guldhjälten Andrizzi blev utsedd till finalens bäste spelare och fick en bil som pris. Detta var sensationellt på alla sätt och vis. Än idag kan man kolla tillbaks på Arsenals segerlag, i Sudamericana 2007, ruska på huvudet och skratta.

Detta skulle egentligen inte kunna ske. Men det skedde och någonstans är det just detta som gör fotbollen så fantastisk och bara helt gränslöst underbar.