Juan Gómez Voglino – Atlantas främste målgörare någonsin

Juan Gómez Voglino är Atlantas främste målgörare genom alla tider. I början av 70-talet kom han ifrån ärkerivalen Chacarita Juniors, där han vunnit ligan, och slog sig omgående in i supportrarnas hjärtan. Efter nästan 200 matcher i Atlantas tröja och närmare sjuttio gjorda mål är han fortfarande en av dom största spelarna som dragit på sig den blågula tröjan.

Han började sin karriär i Colegiales, under slutet av 60-talet, innan övergången till Chacarita följde. 1969 vann klubben sin hittills enda ligatitel i Primera Division och Voglino var en del av mästarlaget. Totalt blev det dock bara 16 matcher i Chacas tröja och tre gjorda mål.

I Atlanta skulle det bli bättre. Klubben tillhörde även dom Primera Division på den tiden och var ett lag som ofta spelade attraktiv fotboll. Under åren som Voglino kom att tillbringa i Atlanta blev han en stor publikfavorit med sina vältajmade djupledslöpningar och precisa avslut.

”Jag kom till Atlanta eftersom Victoria Spinetto hade fått upp ögonen för mig. Under den första träningen i Atlanta spelade jag som mittfältare och i Chacarita hade jag varit uteslutande anfallare. Vid ett tillfälle frågade Victoria mig om det fanns bättre mittfältare än mig i Chacarita. Då svarade jag att jag brukade spela anfallare där, varpå han sa ‘nej, nej, här kommer du spela mittfältare”.

Trots att Voglino flyttades ner i banan gjorde han betydligt fler mål än under tiden i Chacarita.

”Debuten kom i en 5-3-seger mot Quilmes. Efter femton minuter ledde vi med 3-0 och då kollade jag ut mot sidan, det kändes som att jag hade vunnit på lotto när det gällde klubbytet. Vilket fantastiskt lag”.

Under Voglinos tid i klubben byggdes laget sakta men säkert upp. Under 1972 värvade man in flera av spelarna som skulle bli bärande i den konstellation som året efter skulle nå sin bästa placering någonsin i klubbens historia.

Chacaritas vinnande lag 1969.

”1973 var året, som jag sagt innan, då stjärnorna radades upp. I januari åkte vi på ett försäsongsläger till Brasilien, här blev vi väldigt sammansvetsade som grupp. Vi tränade i Rio de Janeiro, var inhysta på Basco da Gama, och på kvällen tränade vi med Botafogo. Vi spelade träningsmatcher mot Jersons Fluminense och Tostaos Vasco da Gama. Här byggde vi upp vårt lag, den ena matchen vann vi med 1-0 och den andre slutade oavgjort”.

Efter att ha vunnit den första gruppen av mästerskapet, 1973, hamnade Atlanta i det avslutande gruppspelet med San Lorenzo, Rosario Central och River Plate.

”San Lorenzo var dom största rivalerna i detta mästerskap. I den första matchen, som var avgörande, skulle dom fått en utvisning men undkom. Den matchen förtjänade vi att vinna. Hade vi vunnit den hade allt slutat annorlunda. Mot Rosario Central saknade vi Rubén Cano, som var en nyckelspelare eftersom han var specialist på att öppna upp ytor centralt. Offensivt var han fundamental för vårt spel”.

Atlanta vann inte detta mästerskap som utgjorde den andra halvan av året. Istället blev Rosario Central mästare och tidigare samma år hade Huracán plockat hem pokalen i Metropolitana under ledning av Menotti.

Det måhända att dom stora titlarna uteblev för Voglino i Atlanta, men alla hans mål blev istället hans eftermäle och avtryck i klubben. 1973, året då Atlanta nästan vann ligatiteln, blev han skyttekung med 18 gjorda baljor. Överlag snittade han över 15 mål per säsong under tiden i Atlanta. Om man frågar farbröder ifrån den tiden minns alla hur Voglino vrickade sig förbi motståndarna, gjorde en gambeta och tryckte dit ett elegant avslut förbi en chanslös målvakt.

”Att göra mål är alltid något vackert. Det är ett ögonblick som kommer, och sen är det borta. Det sista målet jag gjorde mot Gimnasia de Jujuy minns jag väldigt väl. Rico gav den till mig och jag fick in bollen ifrån en väldigt svår vinkel”.

Vognoli stod på toppen av sin karriär under inledningen av 70-talet. Därför var det kanske inte särskilt konstigt att han hoppades på att komma med i landslagets trupp till VM 1974 i Västtyskland.

”Jag drömde om att få vara med i VM 1974, med tanke på att jag varit skyttekung i ligaspelet, året innan, och dessutom varit omskriven i El Gráfico. Jag trodde att jag åtminstone skulle vara med i bruttotruppen, men jag kom inte med i någon. Det visade sig att representanter ifrån landslaget bara sett mig i en match. I en förlust mot Huracán, med 6-1, där jag precis kommit tillbaks ifrån skada”.

Fyra år spenderade Voglino i Atlanta innan han gick vidare till spanska Elche och senare Millonarios i Colombia. Just den colombianska ligan var väldigt populär under 60- och 70-talet efter att stora summor pumpats in i den.

”Jag spenderade 4,5 år i Atlanta och det är ändå en lång tid om man jämför med idag. Det är få spelare som stannar så långt tid i samma förening. På den tiden var det svårt att gå till Europa, dom flesta hamnade i Colombia istället. Man hoppades få gå till någon av dom största klubbarna i Argentina, men det blev aldrig så”.

Just nu spelar Atlanta i Primera Nacional och låg bra till för en uppflyttning till Primera Division innan ligan tog uppehåll pga. Corona-pandemin. Klubben har inte spelat i Argentinas högsta division sedan 1984.

”Jag hoppas att få se Atlanta i Primera Division igen. Det har varit många jobbiga år för klubben. Det hade varit fantastiskt att få se Atlanta möta River ytterligare en gång i livet. Förhoppningsvis lyckas vi med detta inom en snar framtid”.