I El Gráfico-backspegeln: Laddningen inför OS 1988: ”En fotbollsklinik”

Januari 1988. Fotbollsshortsen har inte blivit onödigt långa än, tröjorna inte flandrande slappa och Maradona spelade fortfarande fotboll. TV4 har inte haft sin först sändning ännu, tidernas första datorvirus ”lanserades” och Ronald Reagan var president för USA. Onekligen en annan tid. Mitt i allt detta förberedde sig Argentina för OS i Seoul, senare samma år.

I januari månad samlade förbundskaptenen Carlos Bilardo en ung och oerfaren – men samtidigt talangfull – skara spelare på ett trestjärnigt hotell i Tandil, utanför Buenos Aires. Bilardo kallade det hela för en ”fotbollsklinik” där han hoppades hinna lära känna alla spelare och samtidigt jobba på detaljer i spelet.

”Hade vi varit kvar i Buenos Aires hade var och en åkt hem till sig själv när träningen var slut. Men här är vi tillsammans hela tiden, vi lär känna varandra – vilket är målet med denna samling. Det som skulle ta tre månader att implementera på ett annat ställe tar 10 dagar här”.

Hotel Libertador inhyste spelarna under denna samling. Ett komplex som byggts fyra år tidigare och hade 66 rum med plats för 157 personer. Varje rum kunde stoltsera med TV, AC och en minikyl som Bilardo sett till var tom för att undvika onödiga konflikter.

Samlingen av spelare var en blandning av talanger. Det som dom dock alla hade gemensamt var att dom spelade hemma i Argentina. Vissa var dock på väg till – eller mer eller mindre klara för Europa. Caniggia bekräftade själv att han skulle lämna River för Hellas Verona under sommaren.

Caniggia, Néstor Fabbri och José Luis Rodríguez under lägret.

”Det är klart! Jag åker dit i maj eller juni och dom kommer betala 2,500,000 euro. Jag har skrivit in en klausul i kontraktet som gör att klubben måste släppa mig varje gång som Bilardo vill ha in mig i landslaget. Om inte detta hade stått med hade jag inte skrivit på. För mig är landslaget väldigt viktigt och VM 1990 är något jag längtar efter. Jag är säker på att dom nästkommande åren i Italien kommer utveckla mig väldigt mycket och att jag kommer till VM i väldigt gott skick”.

Caniggia var den enda spelaren som inte delade rum med någon under samlingen i Tandil – dock oklart varför. Kanske snarkade han eller också ansåg Bilardo att han inte behövde socialisera sig då han redan var en integrerad del av landslaget. Det var viktigare för andra ungtuppar att ha en rumskamrat.

Bilardos tankar om samlingen var, utöver att spelarna och ledarna skulle lära känna varandra, att dom spelarna som inte varit med tidigare skulle ha möjligheter att ställa frågor till sin förbundskapten, om saker som berörde hur landslaget förväntades spela.

”Jag är tillsammans med spelarna hela tiden och deras frågor försöker jag besvara med att visa en matchsituation som visar ett exempel på det hela. Spelarna vet att detta är som en fotbollsklinik, som ett seminarie. På morgonen är det fotboll, på eftermiddagen är det fotboll och på kvällen är det fotboll. Dom flesta vet vad som gäller, men för dom nya är det lite annorlunda. Därför tar jag alltid med några rutinerade som varit med förut. Dom vet vad som gäller och jag behöver inte säga till att vi röker inte vid matbordet, det tar dessa killar hand om”.

Förbundskaptenen menade också att samligen skulle vara en avslappnad sådan, där spelarna skulle få känns sig för i landslagssammanhang.

”Detta är inget inofficiellt ‘inför OS-läger’, här är mycket mer avslappnat och spelarna har mer frihet. Gruppen fungerar väldigt bra och lär sig hur saker och ting går till”.

Pedro Troglio var, precis som Caniggia, en förgrundsfigur under denna samling. Efter att ha ådragit sig hepatit, och missat ett halvårs fotboll, var han nu tillbaks och önskade inget annat än att få spela fotboll igen.

”Efter att jag fått hepatit gick det sex månader där jag inte spelade alls efter preolímpico i Bolivia. Därför passade det mig bra att Griguol kom till River. Han gav mig en möjlighet att få uttrycka mig och det gav mig självförtroende”.

Just då spelade Troglio i River Plate och kämpade med Héctor Enrique om den centrala mittfältspostionen. Det var ingen enkel spelare att peta då Enrique var med och vann VM-guld 1986. Troglio lyckades ta en ordinarie plats i storklubben och lämnade senare för spel i Italien där han blev lagkamrat med Caniggia.

”Mitt mål är att fortsätta steppa upp min utveckling tills det är dags för VM 90. Det är min största dröm att få spela ett världsmästerskap. Jag hoppas att året blir lika bra som slutet av förra, utan skador, och med möjligheten att få visa upp mig internationellt. Med andra ord ett komplett år”.

Med gemenskap och gemytliga konversationer laddade landslaget upp under januari månad 1988 – åtta månader innan OS i Seoul. Fotboll ifrån morgon till kväll i det som Bilardo benämnde som ”en fotbollsklink”. Man hade onekligen gjort ganska mycket för att få lov att vara en fluga på väggen, på Hotel Libertador, i ett avslappnande Tandil. Januari 1988.