I El Gráfico-backspegeln: Teófilo Juárez

Santiago del Estero är den äldsta staden i hela Argentina. Det var här som dom spanska kolonisterna byggde upp sitt första samhälle under början av 1500-talet och därför kallas staden, än idag, för ”Alla städers moder”. Santiago del Estero är beläget i dom nordvästra delarna av landet och hade länge den största urbefolkningen i Argentina.

Än idag bor många ättlingar till den argentinska ursprungsbefolkningen i denna region. Staden ligger fint beläget i inlandet, men ska dock vara en ogästvänlig plats att vara på under sommarmånaderna då temperaturen kan krypa upp mot 45 grader. I början av 1900-talet var Santiago del Estero fortfarande ett väldigt litet samhälle – åtminstone om man jämför med idag. Där och då föddes en korpulent herre vid namn Teófilo Juárez, en ättling till urbefolkningen, och tillhörande en familj som alltid bott i staden.

I en tidig El Gráfico-tidning beskrivs Juárez som en elegant spelare, med hår som ”trots att han bara hade vatten i det, ändå genererar ett fint krylligt intryck”. Han hade kavaj med axelvaddar och hans största intresse var att jaga med ett gammalt klassiskt argentinskt vapen, som bestod av ett långt rep med en kula i andra änden.

Frågan är dock om Juárez karriär ens hade funnits med i historieböckerna om inte tillfälligheterna hade spelat honom i händerna. Fram tills slutet av 20-talet spelade han bara i mindre lag runt sin hemstad. Men plötsligt dök möjligheten upp att spela i en turnering, som hölls inne i Buenos Aires, tillsammans med ett kombinerat lag av alla dom bästa spelarna i provinsen kring Santiago del Estero.

Rosario Central plockade upp Juárez efter en lyckade turnering och under dom nästkommande fyra säsongerna spelade han på lagets mittfält. Detta är värt att notera då Juárez spelade som försvarare under större delen av den resterande karriären. Med Central vann han tre titlar och blev populär bland supportrarna. Hans insatser gjorde honom så pass intressant att han flyttade vidare till Buenos Aires-laget Chacarita Juniors.

I Chaca blev Juárez en mer utpräglad försvarsspelare och nog fick han allt försvara sig under sejouren i Juniors. Han skulle senare beskriva skillnaden som uppstod gentemot tiden i River Plate. För det var just till Los Millonarios som han gick efter tiden i Chacarita. River Plate var redan då ett topplag som slogs om ligatiteln och även om man var några år ifrån det klassiska laget, ”La Maquina”, var man ändå ruskigt vassa redan på 30-talet.

Under början av årtiondet hade storklubben fått sitt smeknamn ”Los Millonarios” – miljonärerna – efter att ha krossat två transferrekord när man först värvat Carlos Peucelle, för 10,000,000 pesos, och sedan Bernabé Ferreyra för det tredubbla. Just den sistnämnda skulle komma att ha en enormt stort inflytande på Rivers framtid, både som spelare – men även som tränare.

Mitt i all denna stjärnglans dök Teófilo Juárez upp. Hittils hade han bara spelat regionala mästerskap med Central och kämpat i botten av tabellen med Chacarita Juniors. Nu väntade en helt annan verklighet.

”Det tog mig faktiskt ett helt år att anpassa mig till Rivers spelsätt. Jag hade turen att få spela ihop med Alberto Cuello och det hjälpte mig väldigt mycket. Men i början visste jag inte vad jag skulle göra. Som tur var tog River väldigt väl hand om mig trots mina mindre bra prestationerna. Aldrig att jag hörde något gnäll ifrån deras sida”.

Trots att Juárez parades ihop med back-legendaren Alberto Cuello, var det något helt nytt att spela försvarare för ett lag som dominerade sina matcher.

”Det är inte enkelt att gå ifrån ett lag som spelar på ett visst sätt och sedan hamna hos några som spelar helt annorlunda. Skillnaden mellan att spela som försvarare i ett lag som blir helt dominerade av sina motståndarna mot att spela i ett som själva attackerar hela tiden, är väldigt stor. I River var jag tvungen att passa bollen med precision och dra igång anfallen. Där gick det inte att bara skicka bollen långt”.

Juárez anpassade sig dock och tillslut var han en del av detta storlag som tuffade på i toppen av tabellen. Försvararen sägs ha haft ett makalöst hårt avslut och det är här som Bernabé Ferreyra dyker upp i bilden igen. Hade det inte varit för att anfallaren var lagets i särklass bästa spelare hade Juárez, mycket möjligt, fått slå Rivers frisparkar och därmed kunnat hamna i målprotokollet betydligt oftare än han gjorde. Just ett sådant praktfullt mål hade Juárez gjort under tiden i Chacarita. Då tryckte försvararen dit en frispark ifrån 25-30 meter. Efter tiden i River varvade Juárez ner i Tigre innan han lade skorna på hyllan.

Hade det inte varit för fotbollen hade Teófilo Juárez, högst troligt, aldrig fått se den argentinska huvudstaden – det var nämligen inget som folk ute i provinserna hade möjlighet att göra i början av förra seklet. Men hans talang tog honom en bra bit ifrån hans förfäders hemstad Santiago del Estero och inte nog med det, Juárez fick dessutom spela jämte storstjärnor som Alberto Cuello och Bernabé Ferreyra. Bara en sån sak.