Paulo Silas och Néstor Gorosito: Kolliderande tider i San Lorenzo

Paulo Silas kom till San Lorenzo 1994 och skulle utvecklas till en av dom bästa mittfältarna i klubbens historia. Många hävdar också att han, tveklöst, är den bäste brasilianska spelaren som någonsin spelat för klubben.

Silas blev på något sätt den siste pusselbiten för att få ihop laget som vann ligan 1995. När han kom till San Lorenzo, året innan, var föreningen med i toppen av tabellen, men utan att räcka hela vägen fram. Brassen bildade ett fint sammarbete med anfallaren Claudio Biaggio och tillsammans utgjorde dom en väldigt avgörande del i ligatiteln.

Bland supportrarna blev Silas snabbt en favorit. Hans vrickningar och dribblingar lockade allt som oftast fram jubel, och ibland även ”Olé, Olé, Olé, Brasil! Brasil” ifrån läktarna.

Men ganska snabbt efter ligaguldet började frustrationen att gry i storklubben. Néstor ”Pipo” Gorosito värvades hem och plötsligt hade San Lorenzo två storstjärnor på samma position. Silas var tydlig med att han inte hade några tankar på att nöta bänk. I en intervju med El Gráfico kunde man skönja en framtida schism med tränaren Carlos Aimar.

”Aimar (tränaren) har pratat om att vi ska kunna spela ihop, och det tror jag också att vi kan. Men om det inte blir så kommer jag be presidenten om att få lämna. Jag vill spela och jag vet att jag skulle vara ordinarie i vilket lag som helst i denna liga. Jag vill inte skapa dramatik med tränaren och ännu mindre sitta på bänken”.

Paulo Silas.

Néstor Gorosito hade kommit tillbaks för en tredje sejour i klubben och var lite av en ikon i föreningen, även fast han representerat andra klubbar i Argentina. Med detta i åtanke är det inte svårt att förstå att tränare Aimar hade huvudbry om vem han skulle spela. Pipo Gorosito själv ansåg att dom båda, utan tvekan, kunde spela tillsammans efter en match mot Colón 1996.

”Varför skulle vi inte kunna göra det? Vi har båda den rätta inställningen att göra det, men i slutändan är det Cai (Aimar) som bestämmer. Vad jag däremot vet är att det inte finns någon avundsjuka mellan oss. Jag tycker snarare raka motsatsen, att när Paulo kom in så hade vi flera bra sekvenser som nästan ledde fram till ett mål. Vi är båda taggade på att visa vad vi kan åstadkomma när båda två startar matchen. Men vi vill inte snacka om det, vi vill visa det på planen”.

Gorosito menade också att man, på 90-talet, generellt sett i Argentina inte trodde att två så pass spelskickliga mittfältare kunde samsas, samtidigt, på planen.

”Det kanske är svårt att förstå att två spelare av denna kaliber kan samsas ute på planen samtidigt. Detta eftersom man i dagens Argentina fokuserar allt på att vinna tillbaks bollen och springa så mycket som möjligt. Men vad man inte förstår är att dom spelarna som stannar upp och väntar in, vilket Paulo är väldigt bra på, kan göra stor skillnad”.

Trots att spelarna själva var väldigt angelägna – och övertygade om att dom kunde spela tillsammans, hade tränare svårt att få ihop det i praktiken. Säsongen efter ligatiteln slutade San Lorenzo femma och första säsongen, med Néstor Gorosito, blev ett rejält magplask då storklubben slutade näst sist.

Ytterligare en säsong framåt kom man sjua och spelet ville inte flyta som förut. För Silas del rann tålamodet, med begränsad speltid, ut. I slutet av december bekräftade mittfältaren att han var färdig med San Lorenzo.

Néstor Gorosito (till vänster), här ihop med Alberto Acosta.

”Jag har redan tagit mitt beslut, jag kommer inte spela mer här i San Lorenzo. Jag har pratat med Miele (dåvarande presidenten) och när han kommer tillbaks ifrån Miami ska vi ta beslut om min framtid. Men som läget ser ut nu kommer jag inte spela mer i San Lorenzo”.

Brassens frustration över att inte känna sig given i det laget, som han lett till ligaguldet året innan, var påtagligt och något han själv höll som huvudorsaken till den annalkande flytten.

”Jag är väldigt sur över att inte veta min plats i laget, att varje vecka gå runt och fundera på ‘kommer jag spela eller inte’. Jag har ett gediget CV, jag kommer inte spela mer i denna klubb”.

Paulo Silas lämnade kort därefter och med detta tappade San Lorenzo en spelskicklig spelare som bara några år tidigare hade gjort landskamper för det brasilianska landslaget. Sammarbetet med Gorosito blev kortvarigt och i slutändan något som skyndade på en flytt för brassen. Pipo själv spelade i San Lorenzo till slutet av 1999 innan han tog en avstickare till Chile och Universidad Católica.

Trots det abrupta slutet är Silas fortfarande ihågkommen som den bäste brassen att ha spelat för San Lorenzo. Mittfältaren själv minns målet mot River Plate 1994 som det vackraste han gjort.

”Målet mot River på Monumental är utan tvekan det vackraste jag gjorde under hela min karriär. Att spela i Argentina är inte enkelt, men jag uppskattade tiden där väldigt mycket”.

Silas och Gorositos år i San Lorenzo, under mitten av 90-talet, kolliderade med varandra. Men båda satte ändå avtryck bland supportrarna och är omtyckta än idag. Silas fick trots allt sin ligatitel medan Gorosito inte vann någonting med San Lorenzo – detta trots att han spelade tre sejourer i klubben.