¡ Feliz cumpleaños maestro!

Han föddes och spelade i en helt annan tid, långt ifrån TV-apparaternas blickfång. Men detta hindrade inte Amadeo Carrizo ifrån att bli en revolutionär för samtliga målvakter under flertalet decennium som följde. Idag skulle han fyllt 94 år.

Amadeo Carrizo föddes och växte upp i den lilla staden Rufino i Santa Fe-provinensen i Argentina. Han började spela som ung i en av stadens mindre klubbar innan karriären tog honom vidare till Sarmiento Junín. Men det var efter denna period som Carrizos långa och framgångsrika karriär tog fart ordentligt. 1945 började han en livslång resa i det argentinska storlaget River Plate. Med denna förening skulle Carrizo ha en varaktig och blomstrande relation under flera decennium.

Den sjätte maj 1945 gjorde Carrizo sin debut för River i en segermatch mot Independiente och efter den triumfen var han mer eller mindre självskriven i ”Los Millonarios”. Redan första säsongen fick han också, tillsammans med föreningen, fira ett ligaguld och det skulle bli fler av den varan framöver. Under 40-talet hade River ett otroligt framgångsrikt lag med flera klasspelare som gav upphov till smeknamnet ”La Maquina”. Med stjärnor som Ángel Labruna, José Manuel Moreno och Adolfo Pedernera dansade River sig förbi motståndarna säsong efter säsong.

Men Carrizo var långtifrån enbart en målvakt i mängden som hade turen att hamna i ett lag som, vid denna tidpunkt, var otroligt framgångsrika. Han stack själv ut på många sätt och var den förste målvakten i Argentina att använda målvaktshandskar – något som han ska ha blivit inspirerad av den italienske motsvarigheten Giovanni Viola. Dessutom stack Carrizo ut lite extra med att starta snabba kontringar med hjälp av precisa utsparkar.

Säsongerna fortlöpte och Carrizo fortsatte att vara en bärande pjäs i Rivers mästarlag. Bortsett ifrån guldet 1945 vann Carrizo guld säsongen 1947, 1952, 1953, 1955, 1956 och 1957. På 60-talet var Carrizo också snubblande nära att lyckas bärga sin egen, och föreningens, första Libertadores-titel. I turneringen 1966 tog man sig till finalen mot uruguyanska Peñarol och det krävdes en tredje match för att utse en segrar. Dessvärre för Carrizos och Rivers del var inte detta deras turdag utan man föll istället på målsnöret.

Med landslaget var Carrizo med i VM 1958 på svensk mark. Men det var knappast ett mästerskap som varken han eller hela Argentina vill minnas. I den turneringen lyckades argentinarna bara åstadkomma en seger på tre matcher och släppte in tio mål. Bland dessa förluster återfanns den totala härdsmältan mot Tjeckoslovakien i den sista gruppspelsmatchen på Olympia i Helsingborg. Den matchen förlorade Argentina med hela 6-1 och fick lämna mästerskapet som en stor besvikelse. Överlag var inte landslagskarriären någon större hit för Carrizo. Argentina var överlag inte ett särskilt starkt landslag under 50-talet och det var egentligen först på 70-talet som det började lossna ordentligt. Men då hade redan Carrizo lagt handskarna på hyllan.

Under dagarna som gick precis efter målvaktens bortgång strömmade hyllningarna till målvakten in ifrån alla håll och kanter. Bl.a. skrev Rivers nuvarande president, Rodolfo D’Onofrio, såhär om Carrizo i Olé.

”Amadeo är min idol och har, om jag ska vara ärlig, varit så ända sedan jag var liten. Jag hade glädjen att få arbeta inom River innan jag blev president och hann därför med att lära känna Carizzo personligen. Han var en extraordinär målvakt och människa. En otroligt jordnära person. Som målvakt var han ett monster och skaparen av den moderna målvakten. Sättet han rörde sig på utanför straffområdet var helt nytt i Argentina och hade han levt i en annan epok så tror jag att han spelat i någon av Europas största klubbar. Så bra var Carrizo”.

Bara en kort tid efter att D’Onofrio tillträtt som president för River valde föreningen att utse Carrizo till hederspresident i klubben han älskat i hela sitt liv. En rörd legender mottog utmärkelsen med stor glädje. D’Onofrio menar än idag att det var en stor ära även för honom att dela ut utmärkelsen till Carrizo, en spelare som förtjänade det mer än någon annan.

”Carrizo älskade verkligen River. Föreningen var som ett extra hem för honom. Han bodde visserligen i Villa Devoto med sin familj men klubbens anläggningar var alltid hemma för honom. Varje gång man träffade honom sa han alltid något uppmuntrande och gav en alltid några råd eller tips. Han var en väldigt omtänksam person. Precis efter att jag tillträtt som president fick jag äran att göra honom till hederspresident. Det var jag – och är fortfarande än idag väldigt stolt över”.

Efter tiden i River avslutade Carrizo sin karriär i colombianska Millonarios. Sejouren i Colombia blev dock bara ettårig och den rutinerade målvakten valde istället att lägga handskarna på hyllan.

Carrizo var en pionjär bland målvakter, en ståtlig person som alltid vinkade glatt till publiken när han gick in på planen. Han sa till sin pappa som 16-åring att det var River som gällde eller ingenting. Det var också här han skulle stanna i stort sett hela sin karriär och det var denna klubb som blev hans livs kärlek. På 50-talet fanns det ett uttryck i Argentina som sa att alla lag spelade med 10 utespelare och en målvakt, förutom River som hade 11 utespelare. Så pass bra var Carrizo med fötterna att han kunde användas och räknas som en extra utespelare. Detta i en tid då målvakter för det mesta bara höll sig mellan stolparna matchen igenom.

Carrizo träffade på många personer i egenskap av fotbollsspelare under alla år och berörde många. En av dessa var Diego Maradona som, även han, hade några speciella ord att rikta till målvakten som hela Argentina sörjde vid sin bortgång.

”Maestro, jag var din granne och en stor beundrar av det du åstadkom på planen. Mina tankar går till din familj. Amadeo Carrizo – en stor argentinsk fotbollslegendar”.

¡ Feliz cumpleaños maestro!