Dagen då Gastón Fernández sköt in sig i Estudiantes-supportrarnas hjärtan

Den 15 juli 2009 är en historisk dag för alla supportrar till Estudiantes. Det var då man vann sin fjärde Copa Libertadores-titel och återigen var bäst i Sydamerika. 

För motståndet i finalen stod brasilianska Cruzeiro. Efter att det första mötet i La Plata hade slutat mållöst gjorde sig lagen redo för returen på Estádio Governador Magalhães Pinto. Estudiantes lag innehöll flertalet intressanta spelare förutom Gastón Fernández. Bland annat hade Juan Sebastián Verón kommit hem igen och dominerade mittfältet på ett exemplariskt vis. I motståndarlaget fanns bl.a. Ramires som senare skulle ha en framgångsrik karriär i Europa.

Finalreturen i Brasilien var mållös när spelarna promenerade ner i katakomberna vid halvtidsvisslan. Lagen kände fortfarande på varandra och ingen vågade göra något exceptionellt. I inledningen av den andra halvleken tog brasilianarna ledningen efter ett tidigt mål av Henrique. Matchen såg ut att gå brassarnas väg när det var dags för Gastón Férnandez att kliva in i handlingarna. Själv minns han finalen med en enorm glädje och stolthet. 

”Jag minns att jag sa till Claudio Gugnali (assistent till huvudtränaren Sabella): Claudio, idag vill jag spela utan benskydd och bandage. Idag vill jag spela som man gjorde när man var liten i kvarteret. Det var tanken jag hade i mitt huvud. Och jag tror att lagmässigt, vilket är det mest viktiga, samt individuellt sätt – gjorde vi en fantastisk match”.

Några minuter efter att Henrique gett Cruizeiro ledningen kom kvitteringen genom ”Gata”. 

”Jag minns att Sebastián (Verón) spelade ut bollen på kanten till Christian (Cellay) och han tog bollen vidare. Samtidigt fortsatte jag framåt och tog mig in i straffområdet för jag visste att om bollen kom in där ville jag vara plats. Bollen dök också upp där och jag tryckte dit den förbi deras målvakt”.

Många undrade varför Fernández inte jublade efter målet. Något han själv menade var pga. en djupt personlig upplevelse.

”Många undrade varför jag inte jublade. Sanningen är den att det första som kom upp i min skalle var min pappa. Det var en fantastisk känsla. Jag visste att ifrån något ställe, någonstans, satt han och tittade ner på mig och var närvarande”.

Med arton minuter kvar av matchen tryckte Mauro Boselli in segermålet för Estudiantes och laget ifrån La Plata kunde återigen titulera sig som Sydamerikas bästa fotbollsförening. För Gastón Fernández var detta dagen då han sköt in sig i Estudiantes-supportrarnas hjärtan.