Fredagskrönikan: Gracias a la Pelota

Tack fotbollen för att du finns. Utan dig hade livet inte varit värt att leva och jag hade förmodligen inte heller existerat.

Den här vintern har jag gått med i en sorggrupp inom kyrkan för att bearbeta min sorg efter mammas bortgång i juni tidigare i år. Jag uppskattar verkligen kyrkan och de sakerna som de arrangerar och hjälper folk med. Det är otroligt fint och det kvittar om man är troende eller inte. Kyrkan välkomnar alla och det tycker jag är vackert.

Själv är jag väl inte direkt troende, eller rättare sagt; jag vet inte vad jag är. Jag är inte främmande för att tro på något, men jag vet inte vad. Jag vill tro på att det finns en himmel och något efter döden, men jag vet inte om jag egentligen tror på det.

Hursomhelst har den här hösten fått mig att fundera väldigt mycket på livet i stort och jag har haft fler existentiella funderingar än någonsin tidigare. Många tankar har cirkulerat kring; ”vad är meningen med livet om vi ändå alla ska dö så småningom? och om himlen finns, vad är det för en plats egentligen?”

Jag satt på dagens sorgmöte och kom att tänka på en intervju med Diego Maradona ifrån 2005-ish som etsat sig fast i mitt minne. Det är för övrigt typiskt mig att börja fundera på Maradona vid alla möjliga tillfällen. Ibland undrar jag om jag är riktigt frisk i huvudet, men det är ett ämne som vi kan gräva ner oss i vid ett annat tillfälle.

Hursomhelst, i nämnda intervju intervjuar faktiskt Maradona sig själv. Det var väl lite typiskt honom också på något sätt. Om det finns någon person i fotbollshistorien som skulle kunna intervjua sig själv är det väl just Maradona? Diego kom in på ämnet ”döden” och frågade vad han skulle vilja säga till sig själv vid sin egen begravning. Maradona funderade en kort stund och svarade sedan följdande;

”Jag skulle säga; tack för att du spelade fotboll. Detta eftersom det är den sporten som har gett mig mest glädje, mest frihet, det var som att röra vid himlen med mina händer. Om jag ska skulle sätta någon text på min gravsten skulle det vara; ”tack till fotbollen”.”

I Maradonas fall såg han fotbollen som något av det vackraste som fanns i livet och något som hade skänkt honom hans finaste stunder på jorden. Just citatet att; ”det var som att röra vid himlen med mina händer”, var något som han sa vid ett flertal andra tillfällen också. I samband med sin avskedsmatch hade Maradona yppat liknande ord och lagt till att; ”fotbollen är den mest förståndiga och rena sporten i världen. Kring detta råder det ingen tvekan om.”

När jag satt där i sorggruppen idag kom jag att reflektera över de här orden. För även om jag aldrig har varit nära att ha haft en framgångsrik fotbollskarriär har ändå fotbollen betytt enormt mycket för mig. Jag minns när mina föräldrar ville att jag skulle börja spela fotboll i Skegrie BK som åttaåring. Innan jag gick dit var jag skeptisk, men så fort jag hade rört vid en fotboll var jag fast. Det fanns ingen återvändo därefter.

Jag tänkte faktiskt på det häromdagen. Under åren mellan det att jag var åtta år och tills för några år sedan var fotbollen det som betydde allra mest i mitt liv (bortsett ifrån vänner och familj såklart). Jag hade inga andra intressen och ingenting annat lockade. När jag gick på högstadiet och gymnasiet satt jag hellre hemma på helgerna och kollade på fotboll än var ute och festade. De sakerna lockade nämligen aldrig mer än fotbollen.

Jag har också fotbollen att tacka för så enormt mycket genom åren. Där har jag upplevt mina finaste ögonblick i livet och mina största glädjestunder. Jag har haft de mest ljuvliga lyckorusen, lärt känna fantastiska människor och kunnat för en stund glömma bort livets alla vedermödor. Om det så har varit att kolla på Malmö FF på plats eller se argentinsk fotboll på TV:n har fotbollen gett mig så mycket glädje. Den har aldrig tagit mer än den har gett.

För mig är fotbollen och livet sammanflätat. Ett liv utan fotbollen är inget liv värt att leva. På många sätt och vis är fotbollen mitt himmelrike och stadion i Malmö är min kyrka. Om jag ska använda mig att Maradonas retorik skulle jag kunna säga att när jag får se på fotboll känns det lite som att röra vid himlen med mina händer. Den kärlek som jag har till den här sporten är så gränslös att jag kan inte se hur den någonsin ska slockna. Jag kan, helt enkelt, inte vara utan den och så länge min livslåga brinner, kommer min kärlek för fotbollen att göra samma sak.

Kanske är det trots allt en sorts religiös åskådning att hänge sig till fotbollen? För vad är egentligen himmelriket? Borde det inte vara en plats där livet lyser upp i ett ljust skimmer och allting bara känns helt underbart? Där problemen smulas sönder och ditt bröst fylls av glädje och kärlek? I sådana fall är definitivt mitt himmelrike fotbollen.

När min mamma gick bort fick jag ett meddelande ifrån en kompis i Argentina som beklagade min sorg. Han lämnade också ett meddelande som jag bär med mig i tankarna ibland; ”tyvärr är livet så här. Försök att vara lycklig. Res, ät gott, sup dig full och jubla över ett mål. För livet är väldigt kort.”

Jag tycker de orden var fina på något sätt. De sätter fingret på att det är de enkla och små sakerna som gör livet värt att leva. Försök att njuta så länge du kan och för mig är att njuta, att kolla på fotboll. Så tack min älskade fotboll för att du finns och har hjälpt mig igenom livet. Utan dig skulle inte livet vara värt någonting. Vi kommer fortsätta att vandra hand i hand och förhoppningsvis får vi uppleva ännu finare ögonblick i framtiden tillsammans. Gracias a la pelota. Tack till fotbollen.

***

Veckans…

Citat: ”Han har bevisat att han är på rätt nivå för Boca Juniors” – Martín Palermo passade på att hylla Boca-anfallaren Edinson Cavani under den föregående veckan.

”Helgens måste”: Det finns egentligen bara en enda intressant sak att kolla på, i fotbollsväg den här helgen, och det är kvalfinalen mellan Los Andes och Sarmiento de la Banda i kvalet till Primera Nacional. Den matchen spelas på lördagskvällen klockan 21:00. I övrigt är det dock dessvärre tämligen tunnsått på vettig fotboll så här års. Jag ska dock också slå ett litet slag för Trofeos de Campeones, mellan Vélez och Estudiantes, under natten mot söndag (01:00). Det är egentligen en tämligen meningslös match mellan segraren i Copa de la Liga Profesional – och motsvarigheten i Liga Profesional, men det ska spelas om det och det borde kunna bli en underhållande match.

Presidentval: Under den föregående veckan vann Diego Milito presidentvalet i Racing Club och efterträder därmed Víctor Blanco på den här posten. Klubbikonens första stora uppgift ser ut att bli att förlänga avtalet med tränaren Gustavo Costas. Det mesta pekar nämligen på att succétränaren fortsätter i storklubben framöver.