Talleres är nittio minuter ifrån en historisk titel

Talleres är nittio minuter ifrån att rita om fotbollskartan i Córdoba för all framtid. ”Dame una alegría – quiero ser campeón”.

Givetvis var han där, mitt i smeten, nästan underst i en glädjehög av spelare efter att Bruno Barticciotto skickat de tre poängen till Talleres, i La Plata, under gårdagskvällen. Alexander Medina är hjärnan bakom Córdobaklubbens imponerande slutspurt på höstens ligaspel, vilken har lämnat föreningen endast en enda match ifrån ett historiskt ligaguld.

Självklart har inte Talleres allt i egna händer inför nästa helgs avgörande. Det skulle nämligen inte vara Talleres om inte dramat innehöll minst en brasklapp – gärna två. Men fem raka segrar i slutspurten har sannerligen skickat signalen till serieledarna Vélez Sarsfield att Talleres kommer att köra på hela vägen in i mål.

Efter gårdagens trepoängare var Medina överlycklig och väldigt emotionell. Ibland förundras jag över hur många olika variationer på känslor som verkar kunna få plats i hans relativt unga tränarkropp. Under nittio minuters fotboll verkar han ibland genomgå ett känslospektrum som tar oss andra en hel livstid att genomleva. Detta samtidigt som han ser ut att älska varenda minut av det.

”Vi är 90 minuter ifrån allt och förhoppningsvis kan vi lyckas att vinna den här titeln. Vi måste hålla oss lugna och träna på ordentligt fr.o.m. tisdag. Alla känner sig trötta så här sent på säsongen och därför handlar mycket om att ha med sig huvudet för att göra en bra match. Och självklart vinna. Därefter blir det vad gud vill att det ska bli.”

Jag satt och scrollade igenom kommentarerna i Talleres Instagramflöde efter gårdagens vinst och jag tappade räkningen på antalet supportrar som undrade hur deras hjärtan skulle klara av den kommande veckans nervositet. Vi kan bara konstatera att det inte kommer att bli enkelt, men är det inte just sådana här situationer som alla supportrar drömmer om? Att hela säsongen kokas ner till en avslutande – och avgörande omgång? Nittio minuters ångest som antingen slutar i himmelriket eller helvetet?

Jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas igen. Talleres har ALDRIG vunnit ett ligaguld eller en nationell cup i Argentina. Deras enda stora merit är den numera nedlagda turneringen Copa CONMEBOL 1999. Därutöver finns såklart ett antal lokala pokaler i Córdobas distriksmästerskap, men om sanningen ska fram slår såklart inte dessa särskilt högt i sammanhanget – även om man såklart kan använda dessa till att retas en aning med lokalrivalerna Belgrano och Instituto.

Nästa helg står Newell’s Old Boys mellan Talleres och ett historiskt första ligaguld. Eller ja, även Vélez Sarsfield står såklart i vägen för Talleres då de har fördelen av en klart bättre målskillnad inför den avslutande omgången. Men tappar Vélez poäng hemma mot Huracán – som för övrigt också har en liten potentiell chans på ligaguldet ifall de besegrar Platense ikväll – blir Talleres mästare vid tre poäng mot Newell’s Old Boys.

Det borde också bli en seger mot ett krisande Newell’s som har gjort en av sina sämsta säsonger på många år. Men har man följt Talleres ett tag så vet man också att ingen match, någonsin är, eller har varit, ”enkel” för deras del. På det dryga decenniet som jag har följt laget har de kommit tvåa vid ett flertal gånger i ligaspelet och förlorat inte en, utan två finaler i Copa Argentina. Man har någonstans lärt sig genom åren att kan det skita sig så kommer det också att göra det för Talleres vidkommande. De är alltid nära, men inte mer än så.

Föreningen grundades för 111 år sedan av en engelsman vid namn Tomás (Thomas) Lawson. Genom alla decennier, misärer och motgångar har följande – väldigt talande sång – ekat runt Talleres matcher;

”Talleres de mi vida
  Dame una alegría
  Quiero ser campeón”

”Mitt älskade Talleres, ge mig en lycka, jag vill bli mästare”. På senare år har jag ibland nästan kunnat skönja en desperation i den unisona rösten bland supportrarna. I den förra hemmamatchen mot Huracán steg bitvis ramsan upp till enorma ljudtoppar. Det börjar infinna sig en känsla av att det är dags nu att faktiskt vinna något stort. Kanske rent av handlar det om nu, eller aldrig?

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag skulle offra min ena arm för att få glädjen att vara på Estadio Mario Alberto Kempes under den kommande helgen och få se en utsåld stadion sjunga hem guldet till Talleres. Detta är supportrar som har lidit, gråtit och genomgått en misär under åtskilliga år. Från att ha harvat runt i landets tredjedivision, till att nästan ha gått i konkurs, står de nu och bankar på framgångens dörr. Detta är supportrar som aldrig har svikit sitt lag, som funnits där i match efter match och som nu, vill jag påstå, förtjänar mer än någon annat lag i Argentina att bli mästare.

Guldet skulle betyda så enormt mycket för Talleres som förening, men också ge de en särställning i hela staden Córdoba. Faktum är nämligen att samtliga lag ifrån landets näst största stad står på noll ligatitlar. Ibland har det nästan känts som en tävling mellan klubbarna för att nå detta. Som ett månlandningsrace, men där inte någon ännu har lyckats att trycka ner sin flagga.

På söndag har Talleres möjligheten att göra detta och ifall drömmen blir verklighet, är jag helt övertygad om att den blåvita delen av Córdoba aldrig kommer att sluta fira.