Glöm inte att Gustavo Costas glädjetårar lika mycket är dina som mina

Racing Club är mästare igen efter att ha väntat i 36 år på en stor internationell framgång. Detta efter att de ikväll besegrade Cruzeiro i finalen av Copa Sudamericana.

När Roger Martínez rullade in 3-1 i de avslutande sekunderna och skickade årets pokal, i Copa Sudamericana, i händerna på sitt Racing, brast det för tränaren Gustavo Costas ute på bänken.

Han hade sprungit längs med sidlinjen under hela matchen som en skållad hamster och tårarna såg hela tiden ut att bränna bakom ögonlocken. Den här matchen betydde så enormt mycket för honom och kring detta gick det sannerligen inte att ta miste på. Jag har tidigare skrivit artiklar om att Gustavo Costas är Racing och Racing är Gustavo Costas. Precis så är det nämligen. Det går inte att missa hur mycket den här föreningen betyder för 61 åringen. Han tränar sitt lag med en sådan passion och inlevelse att man blir upprymd varje gång man får glädjen att uppleva det.

I dagens moderna fotboll – där pengar går före känslor – är det precis den här typen av personligheter man uppskattar och trånar efter. Costas har ikväll gjort något som få personer kan stoltsera med. Han har nu vunnit stora titlar, både som spelare och som tränare, med laget han älskar. Det är precis sådan här historier som sagor komponeras av.

I Costas trupp återfinns en annan person som man gläds lite extra med en dag som denna. Agustín Almendra slog igenom I Boca Juniors, men efter en schism med storklubben hamnade han i stället hos Racing. Detta var inte något speciellt, i sig, men det faktum att Almendra har varit en fanatisk Racing-supporter sedan barnsben ställer saker och ting i ett annat perspektiv. Det finns åtskilliga bilder på honom som liten och där han bär Racings tröja.

I kvällens match tryckte Costas manskap omgående plattan i botten och kunde faktiskt ha lett med 3-0 redan efter tjugo minuters spel. Två mål var dock inte fy skam det heller och det första i ordningen var onekligen ett vackert sådant. Gastón Nicolás Martirena Torres skickade i väg bollen, ifrån den ena långsidan, i vad som först såg ut som ett inlägg, men i stället för att bollen gick mot en medspelares pannan seglade den över den 37-årige Cruzeiro-målvakten Cassio och in i mål.

Fem minuter senare var det dags igen och den här gången var det Adrián Martínez som gjorde skäl för sitt smeknamn ”Maravilla” (fantastisk). Maximiliano Salas kom runt på kanten och kunde piska in ett inspel längs med marken, vilket hittade Martínez på den bortre stolpen. Racing kunde sannerligen inte ha önskat sig en bättre start på matchen och redan efter tjugo minuters spel var Cruzeiro rejält i brygga.

Det brasilianska laget försökte dock emellertid att kämpa sig tillbaka in i matchen, men de hade svårt att komma igenom Racings försvar. Cruzeiros tränare, Fernando Diniz, kör med den så kallade ”relationismen” som även Henrik Rydström har implenterat i Malmö FF. Även om spelstilarna påminner om varandra – med bland annat ett kraftigt bollinnehav – skiljer de sig dock också på några punkter.

Cruzeiro fick hursomhelst in en reducering genom den tidigare Juventus-spelaren Kaio Jorge och detta skapade en viss nerv i matchen. Det brasilianska laget tryckte på, men någon kvittering skulle inte komma utan i stället rann Roger Martínez igenom, höll upp huvudet, och rullade dit 3-1 under en utrusande Cassio.

Gustavo Costas brast ut i tårar och föll ner på sina knän. När slutsignalen ljöd såg tränaren både lättade ut och fullkomligt euforisk. Det finns ingen annan människa som jag unnar den här titel lika mycket som Costas. När han skrev på som tränare för Racing slog han fast att målet var att bli mästare. Hans profetia slog in.

När jag såg tränarens tårar berörde det även mig. Det är trots allt just det här som fotbollen handlar om. Glädjen, kärleken och passionen. Ta aldrig någonsin ifrån fotbollen detta. Låt inte ett gäng giriga gubbar med storhetsvansinne förstöra den sport som vi alla älskar. Låt oss i stället välja passionen och kärleken. Tillåt oss att gråta för de starka känslor som vi känner. För Gustavo Costas tårar är, trots allt, lika mycket dina som mina.