Fredagskrönikan: Att följa Talleres innebär ett konstant lidande

Buddha sa för längesedan att livet är ett enda långt lidande. På många sätt och vis passar detta väldigt bra in på hur många Talleres-supportrar känner sig i sin vardag.

Jag började själv att följa den blåvita föreningen, ifrån Argentinas näst största stad Córdoba, för ungefär åtta år sedan. Det jag fastnade för var hur extremt lojala – och hängivna deras supportrar var till laget trots att de, i princip, aldrig fick något tillbaka i form av sportsliga framgångar.

Vid den här tidpunkten tillhörde Talleres landets tredjedivision och hade flera år av kräftgång, ekonomiska problem och elände bakom sig. Trots detta var Estadio Mario Alberto Kempes nästan utsålt vid varenda hemmamatch. 55,000 åskådare färgade den väldiga arenan, gång på gång, blåvitrandig och jag blev fascinerad.

Jag tänkte att jag ville skaffa lagets hemmatröja, men detta var lättare sagt än gjort. På ebay fanns ingen. När jag därefter tog kontakt med klubbens supportershop och frågade om de kunde skicka tröjan till Suecia verkade det nästan som att kvinnan i den andra änden trodde att jag drev med henne. Inte kunde väl någon människa, vid sina sinnes fulla bruk, på andra sidan jordklotet, vilja köpa en Talleres-tröja och få den skickad till sig? Kort och gott gick det inte att genomföra.

Jag tänkte att kanske kunde deras supportrar hjälpa mig? Jag fick veta av en kompis att argentinarna fortfarande gillar att använda Facebook så jag bestämde mig för att gå med i den största gruppen för Talleres-supportrar på den här plattformen.

Gruppen hade över 100,000 medlemmar och jag blev insläppt omgående. När jag presenterade mig i ett inlägg, beskrev att jag bodde i Sverige och ville köpa en Talleres-matchtröja, möttes jag av samma förvåning som av kvinnan i shopen. ”Är detta ett skämt?” skrev flera till mig. Andra kommenterade att jag pratade spanska som Yoda (till mitt försvar hade jag precis börjat med mina självstudier i språket och var inte helt på det klara med hur ordföljden skulle vara). Några poängterade risken jag utsatte mig för att be främlingar att köpa saker till mig. Till sist fick jag dock hjälp. En snäll kille vid namn Mathias fixade två tröjor till mig och skickade de till Sverige. Trots att jag insisterade ville han inte ens ha betalt för tröjorna. Det kändes som att han också hade svårt att tro på att jag faktiskt existerade.

I samma veva lärde jag känna en Talleres-supporter som bodde i USA. Han hade dock sina rötter i Argentina och hans fru kom ifrån just Córdoba. När de, en gång i tiden, hade förälskat sig i varandra hade han samtidigt förälskat sig i Talleres. Vi började snacka över WhatsApp, höll kontakten och idag räknar jag honom som en av mina bästa vänner.

Talleres de Córdoba är inte en förening som är förknippad med framgång. Tvärtom. Faktum är att föreningen aldrig har lyckats att vinna varken den argentinska ligan – eller för den delen den inhemska cupen. Deras största bedrift var när de bärgade Copa CONMEBOL 1999. En numera nedlagd turnering som, precis som Copa Mercosur, har ersatts av Copa Sudamericana. Hursomhelst är detta en triumf som Talleres-supportrar lever på än idag. För sanningen är nämligen den att deras lokala konkurrenter i staden (Belgrano, Instituto och Racing de Córdoba) inte heller är några vinstmaskiner.

Jag satt faktiskt häromdagen och funderade på hur det kan komma sig att ingen klubbb i Argentinas näst största stad har haft betydande framgångar inom landets tveklöst största sport. Rent fotbollsmässigt är nämligen Córdoba en ”icke-stad” sett till sportsliga meriter. Belgrano, Instituto och Racing har nämligen heller aldrig vunnit ligan i Argentina.

Jämför man städer med varandra – och kollar på t.ex. den tredje största staden Rosario – har deras två största klubbar, Central och Newell’s Old Boys, tillsammans vunnit tio ligaguld. Det är rätt anmärkningsvärda siffror får man lov att säga.

När jag började följa Talleres huserade de, som sagt, i landets tredje högsta division och sportsligt fanns det inte mycket att glädjas åt. Dock hade de, sedan två år tillbaka, en ny klubbpresident som hade visioner om att ta föreningen tillbaka till finrummet. Hans namn var Andrés Fassi och han är fortfarande klubbens president.

Omgående plockade Talleres två raka divisioner. Mycket var tack vare att Fassi, skickligt och smart, lyckades att locka till sig spelare som egentligen var för bra för nämnda division och resultatet blev att Talleres gick blixtsnabbt uppåt i seriesystemet.

Sedan uppflyttningen till Primera Division 2016 har Talleres hållit sig etablerad i landets högsta division. Faktum är också att de stundtals har presterat riktigt bra och varit nära att vinna flera titlar. Föreningen har lyckats att kvalificera sig för Copa Libertadores ett flertal gånger och 2021 kom de trea i ligan – deras bästa placering sedan 1977. Två år senare toppade man detta med att komma tvåa.

Därutöver har Talleres, under de senaste tio åren, förlorat två stycken finaler i Copa Argentina. I den första finalen föll de mot Boca Juniors och den andra mot Patronato. Båda två förlorade Talleres ironiskt nog på straffsparkar.

Som ni ser finns det ett återkommande mönster. Talleres är nämligen experter på att inte nå hela vägen fram. När de är där och nosar på en titel, när de kan känna doften av guld, då lyckades de alltid att snubbla på sitt eget skosnöre. Det är otroligt frustrerande att heja på ett sådant lag på distans och då kan jag inte ens föreställa mig hur det är vara Talleres-supporter på plats i Argentina.

Igår satt jag och följde lagets match mot Lanús på hemmaplan. Talleres öppnade matchen väldigt fint och tog också ledningen genom Sebastián Palacios på en fin omställning. Jag tänkte för mig själv; ”Talleres kommer att klanta till det” och givetvis skulle jag dessvärre få rätt.

Först glömde de bort att Marcelino Moreno är en av seriens bästa mittfältare och under inledningen på den andra halvleken struntade Talleres mittbackar att markera gästernas bästa huvudspelare Ezequiel Muñoz. Två missar, två mål och därefter var matchen över.

Serieledarna Vélez har tappat några poäng på sistone (även om de vann igår) och Talleres har haft möjligheter att närma sig i toppen, men varenda gång har de sett möjligheterna försvinna förbi framför deras ögon. När Muñoz gjorde 2-1 för Lanús under gårdagen märktes ingen sänkning på ljudvolymen inne på Estadio Mario Alberto Kempes. Stödet fortsatte precis som det alltid gör och supportrarna utförde återigen sin uppgift med bravur.

För ungefär åtta år sedan intervjuades jag också för första gången i en lokaltidning i Córdoba angående min fascination för Talleres. Jag minns morgon efter den artikeln hade publicerats. Hundratals personer skrev till mig och ville erbjuda husrum hemma hos de ifall jag någon gång kom till Córdoba. En skola erbjöd mig ett stipendium för att studera på deras universitet eftersom deras rektor var en stor supporter till Talleres. En annan person sa att det ”vore en ära” ifall jag ville bo hemma hos hans familj när jag var på besök i Argentina.

Man förstod tydligt på Talleres supportrar att de inte var vana vid att det fanns anhängare till laget utanför landets gränser – knappt ens utanför stadsgränsen – och när det plötsligt fanns en svensk kille som var intresserad av deras sorgebarn till förening blev de både stolta och en smula förbluffande.

Detta är i och för sig inte särskilt konstigt med tanke på den historia som Talleres har haft genom historien. Det här är inte en förening som folk blir intresserad av i vuxen ålder. Enda anledningen till att heja på Talleres är att man föddes in i den här förbannelsen och därefter har blivit tvungen till att leva med bördan som det innebär.

Att heja på Talleres är att lida. Detta summerar ganska bra hur det är att följa en klubb som aldrig vinner någonting.

***

Veckans…

Citat: ”Jag skulle älska att ha Echeverri i ett år till” – efter veckans 3-2-seger borta mot Instituto medgav River Plates tränare, Marcelo Gallardo, att han skulle bli väldigt glad ifall Manchester City väntade ett år till med att plocka över Claudio Echeverri till de brittiska öarna. Det återstår att se vad som händer i januari.

”Helgens måste”: Det finns några godbitar att se fram emot under den kommande helgen. Personligen ser jag mycket fram emot Rosario Central mot San Lorenzo under lördagskvällen (avspark 23:00). Det ska också bli intressant att fortsätta följa kvalspelet till Primera Division.

Mitt i veckan omgång: Det var onekligen lite extra roligt att vi fick en extra omgång mitt i veckan. Detta blev också en lyckad sådan för bland annat samtliga storklubbar utom San Lorenzo. Independiente besegrade Unión med 3-0, Racing avfärdade Barracas Central med 2-0, River slog Instituto med 3-2 och Boca tog en efterlängtad seger hemma mot Godoy Cruz (Gagos första vinst i ligaspelet som tränare för storklubben).

Landslagsuttagning: Häromdagen presenterade Lionel Scaloni sin landslagstrupp till de kommande VM-kvalmatcherna mot Paraguay och Peru i november. Det som stack ut lite extra var att mittfältare Enzo Barrenechea – tillvardags i Valencia – blev uttagen för första gången. Barrenechea har aldrig spelat seniorfotboll hemma i Argentina utan gick direkt utomlands där han sedan delvis fostrats i bland annat Juventus ungdomsakademi. Också noterbart ifrån den uttagna truppen är att såväl Paulo Dybala som Marcos Acuña petas.

Straff: Återigen har San Lorenzo tilldelats ett transferförbud ifrån FIFA. Den här gången handlar det om de nästkommande tre fönstrena. Vad som är den exakta anledningen till straffet har inte framkommit officiellt, men mest troligt handlar det om obetalda skulder. Detta har varit ett återkommande problem för San Lorenzo, under de senaste åren, och deras ekonomiska situation är alltjämt prekär.