Krönika: Drömmen om Argentina håller mig vid liv

Det har blivit som en kär gammal vän. När jag slår på tvn (jag önskade att det sprakade till som på den gamla goda tiden) och kommentatorns rossliga stämma brister ut i ett ”señoras y señores, buenas noches”, då vet man att det kommer bli en bra kväll.

Någonstans har detta blivit en tillflyktsort för mig de senaste tio-femton åren. Jag tror det var min pappa som beskrev det att argentinsk fotboll har blivit min snuttefilt och jag tror att han kan ha en poäng.

Samtidigt är det så mycket mer än bara något som ger mig tillfredsställelse för stunden. Argentinsk fotboll har på många sätt räddat mitt liv.

Jag har varit isolerad i många år p.g.a. mina stora problem med ångest. Förra året drabbades min mamma av en hjärntumör och i juni i år gick hon bort. Hon betydde allt för mig och vissa dagar håller jag på att drunkna i sorgen. Ibland känner jag bokstavligt talat för att ge upp, men det finns en sak som håller mig vid liv – drömmen om Argentina.

I över tio år har min stora dröm varit att ta mig till Argentina. Innan jag somnar på kvällen ser jag mig själv kliva på ett flygplan som ska ta mig över Atlanten och jag kan höra orden ifrån John Denvers gamla hit, som hade raderna ”I’m leaving on a jetplane, don’t know when I’ll be back again”, susa i mina öron.

Jag minns fortfarande första gången som jag såg en argentinsk ligamatch på tv. Jag kommer inte exakt ihåg vilket år det var, men det var någon gång runt 2013 och av en slump insåg jag att man, på den tiden, kunde se matcherna live (gratis) på Youtube. Det var på den tiden den (ö)kända ”Fútbol para todos” fanns i bruk där regeringen såg till att alla kunde se fotboll i landet utan att det kostade någonting. Idén var nobel – och fin på sitt sätt, men renderade i att klubbarna gick miste om stora summor TV-pengar och således blev majoriteten skuldsatta med stora ekonomiska problem som följd.

Mitt intresse för Argentina har inte stannat vid fotbollen. Jag har intresserats av allt som har med landets historia, kultur och människor att göra. Att läsa om de heroiska generalerna San Martín och Belgrano har varit inspirerande. Att lyssna på Carlos Gardels pampiga stämma och förstå innebörden hur denne karismatiske – och idag smått legendariske tangosångaren fortfarande är en landsikon, trots att han har varit död i snart hundra år, är fascinerande.

Drömmen om Argentina. Det har många gånger de senaste åren känts just som en dröm – en svåruppnålig sådan. När man inte kan ta sig utanför dörren till sitt eget hem, utan att få ett kraftigt ångestpåslag, är det svårt att intala sig själv att det skulle gå att resa till Argentina. Jag har sagt åtskilliga gånger till mamma; ”det kommer aldrig att gå”, varpå hon alltid svarade; ”det ska gå, du ska till Argentina”. Hon visste vad det betydde för mig och uppmuntrade mig alltid att följa mina drömmar.

Det har alltid funnits någonting som stått i vägen för att jag skulle ta mig till Argentina. Allt som oftast har det varit jag själv och mina mentala hjärnspöken.

Idag börjar jag känna att det är dags att genomföra det som jag så länge har drömt om.

Ibland känner jag mig vilsen i tillvaron och ibland kan jag känna att kanske är jag vilsen eftersom jag inte har hittat hem ännu. Kanske är min längtan och dröm efter Argentina ett luftslott. Kanske är inte gräset grönare på andra sidan, men nog vore det dumt att inte prova?

Detta är trots allt en av få saker som får mig att fortfarande kliva upp ur sängen på morgonen. Min dröm om att resa över Atlanten, strosa runt i kvarteren i Buenos Aires, lyssna på Carlos Gardel – se platserna han brukade fika på – och få insupa atmosfären när Boca Juniors spelar på La Bombonera. Kanske hittar jag hem, kanske inte.

Hursomhelst känner jag att jag måste prova. Om inget annat för att få reda på om min romantiska syn på Argentina är sann eller om det bara är en illusion.