1994. Med sin rispiga röst och frispråkighet gjorde Alfio Basile klart och tydligt för alla att han hade tröttnat på den samlade journalistkåren inför världsmästerskapet i USA 1994.
”Om jag kommer att prata med er när vi kommer fram till Ecuador? Det vet jag inte. Om sanningen ska fram får ni journalister mig att ruttna. Det enda jag kommer att avslöja är formationen. Några intervjuer blir det inte tal om.”
Att det var en pressad förbundskapten som gjorde sig redo för turnén, inför världsmästerskapet i USA 1994, var knappast någon underdrift. Argentina hade gått knackigt i kvalet och varit ruskigt illa ute efter att ha blivit krossade av Colombia med hela 5-0 på Estadio Monumental. Tidningen El Gráfico hade en kolsvart framsida på sitt nästkommande nummer med texten; ”SKAM”.
Argentina fick snirkla sig vidare till världsmästerskapet genom att besegra Australien i ett avgörande dubbelmöte. Diego Maradona gjorde comeback i landslaget och räddade Argentina ifrån ett praktfullt fiasko. Men trots att landslaget hade kvalat in till VM-slutspelet var tongångarna inte alls särskilt positiva runt lagert. Många var kritiska mot Alfio Basile och ansåg inte, helt enkelt, att han var rätt man att leda Argentina framåt.
Innan turbulensen runt VM-kvalspelet hade utkristalliserat sig hade faktiskt förbundskaptenen varit framgångsrik med sitt Argentina. Basile hade nämligen lett landslaget till två raka titlar i Copa América – såväl 1991 som 1993 – och gett flera ungdomar chansen som snart skulle bära frukt på ännu större arenor.
Trots allt detta var det ändå kvalspelet som var färskast i minnet hos folk och kritiken mot Basile hängde över honom likt ett tungt regnmoln.
”I det här landet vill alla slänga ut mig. El Gráfico, Neustadt, Macaya, Araujo, Paenza, Viale och Sanfilippo. Den enda vännen som jag har kvar Quique Wolf. Detta då han värderar allt som jag har åstadkommit. De båda Copa América-titlarna, obesegrade i trettiotre matcher, segern i Copa Artemio Franchi mot Danmark och storsegern mot Tyskland i Miami. Man måste vara ganska korkad för att inte se att de största tidningarna helt enkelt bara inte vill ha mig som förbundskapten.”
För att lugna ner sig på kvällarna hade Basile sin egen kur mot sina hjärnspöken. Han tog ett glas whisky och sjönk ner i en fåtölj samtidigt som spelarna redan hade lagt sig till sömns på hotellet. Det var ganska uppenbart att Basiles största huvudbry var det som han själv ansåg vara en regelrätt förföljelse ifrån den samlade journalistkåren. Att VM fanns runt hörnet – och där mest fokus borde ha legat – kom på något vis i andra rum.
Med en mellanlandning i Lima anlände det argentinska landslaget till sitt första stopp på resan mot världsmästerskapet i USA. En träningsmatch mot Ecuador stod på menyn och truppen hälsades välkomna av såväl journalister – som supportrar på flygplatsen. Det var inget snack om att störst fokus låg på storstjärnan Diego Maradona som var en av de första att promenera ner ifrån trappan till flygplanet.
Det argentinska fotbollsförbundets dåvarande president, Julio Humberto Grondona, var också med på resan och passade på att ge Ecuadors motsvarighet, ekonomen Galo Roggiero Rolando, en ordentlig kram. När Diego skymtades i dörren till flygplanet hördes rop efter stjärnan ifrån en lyrisk skara av journalister och supportrar. En ecuadoriansk supporter sparade inte på krutet när han skulle beskriva Maradona. ”Om det finns en gud inom fotbollen heter han Diego Maradona” förkunnade han stolt.
Samtidigt kunde man ana ett litet uppsving i Basiles humör när han fick återse skådespelsplatsen för Copa América-triumfen 1993. ”Så fantastiskt det är att återvända hit. Det är en underbar känsla för oss att få återvända till den platsen där vi har väldigt många fantastiska minnen ifrån. Det känns som att det var igår vi lämnade.”
Dagen innan matchen mot Ecuador meddelade Basile Gabriel Batistuta att denne skulle få börja på bänken och konversationen fortlöpte ungefär på följande sätt.
”Bati, du kommer att vara utanför laget under morgondagen. Detta betyder dock inte att du är borta ifrån mina framtidsplaner, men jag vill att du börjar på bänken. Jag kommer att spela med Abel (Balbo) och Caniggia i stället. Abel är i en väldigt fin form just nu och Cani behöver spela fotboll.”
Batistuta tog petningen på rätt sätt och meddelade att han alltid fanns disponibel för förbundskaptenen om han skulle ändra sig. En som däremot inte hade förväntat sig att bli petad ur startelvan var målvakten Luis Islas som hade förbättrat sitt målvaktsspel avsevärt under de senaste månaderna. När Basile förklarade att Sergio Goycochea skulle starta i stället blev Islas först tyst, men återfick sin tro på alltihop när förbundskaptenen meddelade att han skulle få spela mot Israel i stället. ”Oavsett om Goycochea räddar åtta straffar mot Ecuador kommer du ändå att få starta mot Israel.”
Det argentinska landslaget bodde, under sin vistelse i Ecuador, på det femstjärniga hotellet Oro Verde. Under turnén som genomfördes, inför världsmästerskapet i USA, hade den argentinska truppen bestämt att alla pengar som de samlade ihop på att ställa upp på diverse intervjuer – och medverka i studioprogram skulle delas lika mellan alla inblandade. Därför blev det en viss ilska mellan Oscar Ruggeri och Claudio Caniggia när den sistnämnda bestämde sig för att inte ställa upp i en Tv-intervju. Lyckligtvis ordnade sig alltihop ändå i slutändan.
En annan person som skapade uppståndelse var journalisten Adrián Paenza som ställde upp i ett studioprogram där han slog fast att ”Griguol, Passarella, Bilardo och Menotti är alla bättre fotbollstränare än Basile. Trots detta är jag ändå den första att motsätta mig till att byta ut honom med så pass lite tid kvar inför världsmästerskapet.”
När Basile fick höra om uttalande gick han in i ett silenzio stampa gentemot hela journalistkåren. Det fick räcka nu.
Över 35,000 åskådare ramade in träningsmatchen mot Ecuador. De flesta förväntade sig att Argentina skulle vinna bekvämt eftersom hemmanationen saknade några av sina bästa spelare. Inledningsvis visade Ecuador upp en ganska stor – och tydlig respekt gentemot sina motståndare, men detta släppte allteftersom. Fernando Redondo hade, enligt tidningen El Gráfico, en allt för tillbakadragen roll vilket gjorde att hans delaktighet offensivt blev lidande.
Matchen stod länge och vägde innan det avgörande målet till slut föll. I den sjuttioandra spelminuten nådde Byron Tenorio högst på en boll i straffområdet, vann duellen med José Chamot och prickade dit segermålet för Ecuador.
Maradona fick inte något högt betygt utan den samlade journalistkåren var bekymrade över hur hans fysiska status egentligen var. Samtidigt fanns det också en viss oro för målproduktionen då varken Balbo eller Caniggia kom särskilt nära ett kvitteringsmål för Argentinas vidkommande. Trots den bistra förlusten – som gav fler frågetecken än svar – försökte ändå Maradona att lyfta humöret på sina lagkamrater.
Dagen efter förlusten mot Ecuador gick resan vidare och den här gången till New York i USA. Här bodde laget på det fina hotellet Holiday Inn som låg ungefär två kilometer ifrån flygplatsen JFK.
Det mest uppmärksammande som skedde under vistelsen i ”The Big Apple” var när den excentriske busschauffören körde truppen till Meadow Park där de utförde en lättare träning. Med dagens fotboll i åtanke är det ganska osannolikt att man skulle få se ett landslag träna i en offentlig park, men detta skedde 1994. Tidningen El Gráfico beskrev emellertid hela upplevelsen som deprimerande. Inte blev det bättre att det låg en fontän mitt i alltihop och att fystränaren gång på gång varnade spelarna för hålen i marken.
En annan sak som också hade förvånat många idag var att det argentinska landslaget reste ifrån New York, till Israel, i business class. Resebolaget hade misslyckats med sin beställning och i stället för att resa i första klass blev det alltså business i stället. Dock ingen jättestor skada skedd. Argentinarna fick trots allt en trevlig resa mot Israel även om Maradona, som tidningen El Gráfico konstaterade, satt inklämd mellan två britter likt en skiva skinka mellan två bröd.
Väl framme i Tel Aviv hälsades delegationen välkomna av flera tusen argentinska supportar. Maradona, Caniggia och Batistuta vinkade uppmuntrande till sina landsmän innan de begav sig till spelarhotellet. Det sägs att anledningen till att Argentina reste till Israel i stället för att t.ex. spela mot Costa Rica var för att Basile var övertygad om att journalistkåren skulle kölhala honom ifall han valde att möta ett så pass enkelt motstånd inför ett världsmästerskap.
Mot Israel fick Batistuta återigen börja ifrån start och han tackade för förtroendet genom att göra dubbla mål i Argentinas 3-0-seger. Det avslutande målet prickades in av Caniggia, samtidigt som Maradona orkade med sjuttiosex minuters spel.
Alfio Basile fick lite arbetsro efter detta möte, men det var först efter den fina gruppspelsinledningen av VM-slutspelet – med segrar över Grekland och Nigeria – som kritiken avtog ordentligt. Därefter föll Argentina mot Bulgarien – i skuggan av Maradonas dopingavstängning – innan det blev respass mot Rumänien i åttondelsfinalen.
Att Alfio Basile var trött på journalisterna var kanske inte särskilt svårt att förstå. Han hade trots allt, flera gånger, bevisat att han klarade av att leda det argentinska landslaget till framgång. Stämningen mellan förbundskaptenen och den samlade journalistkåren var inte den bästa inför världsmästerskapet 1994. Frågan är hur nära det egentligen var att Basile fick sparken innan turneringen ens hade hunnit börja.
enkoppmate.com 