1940s. Efter att ha kommit tvåa i tidernas allra första världsmästerskap åkte Argentina ur redan i den första rundan av turneringen 1934 mot anonyma Sverige. En stor anledning till detta hade såklart att göra med att Argentina valde att skicka en trupp med endast amatörspelare – och inga proffs. Detta renderade i att den trupp som tog sig över Atlanten knappast var landets bästa och kunde absolut inte liknas med ett ordinarie landslag.
1938 valde sedan Argentina att inte ställa upp alls och detta blev inledningen på en bojkott som varande ända till 1958.
Frågan som jag däremot ofta ställer mig är ifall Argentina hade kunnat vinna VM 1942 och 1946, om dessa mästerskap hade spelats. Båda turneringarna blev, som bekant, inställda p.g.a. Andra Världskriget, men hur hade det sett ut ifall dessa turneringar hade gått av stapeln? Och hade Argentina haft en chans att rent av vinna?
Det ska nämligen poängteras att den argentinska fotbollen hade en gyllene generation under just 40-talet. Under detta årtionde blomstrade nämligen den inhemska fotbollen och flera ikoniska lag sattes ihop på hemmaplan. River Plate hade sitt förmodligen mest ihågkomna lag någonsin i form av ”La Máquina”. Dessutom hade San Lorenzo framgång med sitt ”El Terceto de Oro”, Independiente var briljanta i slutskedet av årtiondet och Boca Juniors formerade några legendariska anfallskvintetter.
Fotbollen blomstrade och optimismen var stor. Under 40-talet vann dessutom Argentina fyra av sex Copa América-turneringar, varav tre var i rak följd (45,46 och 47). Kollar man på truppen som representerade landslaget vid Copa América 1942 – och som skulle ha kunnat vara en VM-trupp samma år – är den fullproppad med skickliga spelare. I anfallskedjan återfanns bland annat Herminio Masantonio, José Manuel Moreno, Adolfo Pedernera och Enrique García. Fyra spelare som på många sätt definierade den argentinska fotbollen på den här tiden.
1946 får vi tillstå oss att konstatera att truppen var, om möjligt, ännu mer spetsig med spelare som Vicente de la Mata, Ángel Labruna, Félix Loustau, Rinaldo Martino, René Pontoni och Natalio Pescia.
Hur hade då dessa stått sig jämfört med länderna i Europa?
Detta är såklart oerhört svårt att veta eftersom de flesta ligorna stod på paus under Världskriget. Men om vi åtminstone ska kolla på de länderna som var framstående i världsmästerskapen dessförinnan måste man tillstå sig att tro att Italien, Ungern och Brasilien hade varit vassa.
Mest troligt hade det italienska landslaget utgjorts – vid världsmästerskapet 1942 – till stora delar av det framgångsrika Torinolaget ”Grande Torino” som vann ligan vid fem tillfällen under 40-talet. Bland stjärnorna återfanns bland annat Valentino Mazzola och Guglielmo Gabetto. Känslan är att Italien hade varit ett av de bästa landslagen, framför allt också med tanke på att de hade avslutat 30-talet med att vinna två raka VM-guld. Tvåmålsskytten ifrån finalen 1938, Silvio Piola, hade garanterat också haft en plats, i den italienska truppen, ifall turneringen hade spelats 1942.
Kollar man på Ungern hade de ett ganska ungt och spännande lag redan 1938, då de tog sig hela vägen till finalen, och det är ingen vild gissning att dessa skulle ha gjort bra ifrån sig också 1942. Dessutom briljerade ungrarna på 50-talet och tog sig till finalen 1954. Gissningsvis hade de således varit vassa även på 40-talet.
Brasilien kom trea 1938, men deras bäste spelare – skyttekungen Leônidas – var redan då 35 år gammal och skulle således ha varit 39 vid VM 1942. Men oavsett om han hade varit med eller inte är det förmodligen korrekt att tro att Brasilien skulle ha varit en utmanare även 1942 och 1946. Det är heller ingen vild gissning att tro att Heleno de Freitas mycket väl skulle ha kunnat vara bland de främsta målgörarna i turneringen. Uruguay var också vassa på den här tiden och vann ju faktiskt Copa América 1942 i fin stil.
Var skulle turneringen ha spelats 1942 respektive 1946?
Detta hann aldrig bli fastställt, men det sägs att det stod mellan Tyskland och Brasilien. Gissningsvis hade en av de fått 1942 och de andra 1946.
Hur hade Argentina kunnat ställa upp i ett potentiellt världsmästerskap 1942?
Sebastián Gualco i målet. Därefter en tvåbackslinje med José Salomón och Víctor Valussi. Mittfältet skulle mest troligt bestå av Greorio Esperón, Ángel Perucca och José Ramos. Längst fram återfanns förmodligen sedan anfallskvintetten med Juan Carlos Heredia, Raimundo Sandoval, Herminio Masantonio, José Manuel Moreno och Enrique García.
***
Om vi skruvar fram klockan till 1946 skulle Argentina ha kunnat formera sig med ytterligare några stjärnor i laget. José Salomón var fortsatt en given pjäs i försvaret, men i övrigt var de andra spelarna utbytta jämfört med 1942.
Målvakten Gualco hade ersatts av Boca Juniors Claudio Vacca och Juan Carlos Fonda bildade försvar med Salomón. Därefter hade mittfältet förmodligen utgjorts av Juan Carlos Sobrero, León Strembel och Natalio Pescia. Anfallskvintetten var sedan otroligt namnkunnig med Vicente De La Mata, Adolfo Pedernera, Ángel Labruna, Félix Loustau och Norberto ”Tucho” Méndez.
I Copa América-turneringen 1946 vann Argentina i överlägsen still där de inte tappade ett enda poäng under mästerskapets gång. Anfallsessen Ángel Labruna och Tucho Méndez gjorde fem mål vardera och skuggade bakom uruguayanen José María Medina i toppen av skytteligan.
***
Är det då troligt att Argentina hade kunnat vinna de båda världsmästerskapen på 40-talet?
Det hade åtminstone inte varit omöjligt. Argentina hade en fantastisk generation på den här tiden som dessvärre aldrig fick chansen att visa upp sig på den största av scener. Att till exempel en spelare av Ángel Labrunas kaliber först fick visa upp sig i ett världsmästerskap, när han var 40 år gammal (1958), känns ovärdigt när man kollar tillbaka på det i efterhand. Framför allt med tanke på hur extremt dominant han var på nationell – och sydamerikansk nivå. Labruna är än idag den argentinska ligans näst bästa målgörare genom tiderna med smått otroliga 293 gjorda mål.
Argentina eget sätt att spela på – La Nuestra – blomstrade som mest under 40-talet och det finns sannerligen en romantiserad bild av den här epoken i landets fotboll. Man kan såklart fråga sig ifall de hade haft den cynism som kan behövas för att vinna ett världsmästerskap i fotboll. Just den biten är jag kanske lite skeptiskt till, men att lyckas vinna tre raka Copa América-turneringar på 40-talet övertygar åtminstone mig kring att landet borde ha haft stora chanser att vinna ett världsmästerskap.
enkoppmate.com 