1928. Det argentinska fotbollsförbundet tittade med lystna ögon på den guldmedalj som Uruguay hade införskaffat sig, vid de olympiska spelen 1924, och bestämde sig för att skicka en trupp till turneringen fyra år senare. Den här gången spelades mästerskapet i Amsterdam och Argentina skickade en slagkraftig trupp till turneringen.
Efter att tämligen enkelt ha tagit sig vidare ifrån de tre första matcherna – mot USA (11–2), Belgien (6–3) samt Egypten (6–0) – väntade Uruguay i den heta finalen. De 40,000 biljetterna gick åt som smör i solsken och det finns även berättelser som hävdar att ytterligare 20,000 blev stående utanför.
Den första finalen spelades över etthundratjugo minuter efter en segdragen förlängning. Matchen slutade 1–1 och det bestämdes därför att ytterligare en final skulle ta plats tre dagar senare. Vad som sedan hände senare samma kväll, efter OS-finalen, bidrog till att skapa en sorgsen stämning runt hela den argentinska truppen.
Enrique Garzarain spelade, vid tidpunkten för turneringen, i Ferro Carril Oeste och hade bränt ett gyllene läge i finalen mot Uruguay precis innan domaren blåste av matchen. Detta renderade i att anfallaren fick en panikångestattack och bestämde sig för det drastiska beslutet att kasta sig ut ifrån ett av hotellrumsfönsterna. Lyckligtvis kom några av hans lagkamrater emellan och lyckades att stoppa Garzarain ifrån att begå självmord.
Hela händelsen var såklart omskakande för samtliga inblandade. När Garzarain hade lugnat ner sig en smula bestämde han sig för att inte spela returmatchen och därför ersattes han i startelvan Feliciano Perducca. Argentina förlorade sedan emellertid finalreturen med 2-1 efter att Uruguays storstjärna, Héctor Scarone, avgjort med dryga kvarten kvar att spela.
Resultatet var emellertid mindre viktigt i sammanhanget. Uppmärksamheten ifrån Garzarains lagkamrater räddade livet på honom när de Olympiska spelen var nära att sluta i en tragedi.
enkoppmate.com 