1995: När Diego Maradonas andra sejour i Boca Juniors inleddes

”Jaha och vem är du då?”
”Jag? Jag heter Diego Maradona”.
”Okej och var ska du någonstans?”
”Till Bocas träningsanläggning.”
”Okej, jag låter dig passera även om jag själv håller på River Plate”.
”Det är lugnt, vi har alla våra defekter.”

Konversationen skedde mellan Diego Maradona och en polis i samband med att han skrev på för en ny sejour i storklubben. Återkomsten skedde under mitten på 90-talet, närmare bestämt söndagen den 11 september 1995 klockan 13:35.

”Idag känner jag mig som en Boca-spelare. Här måste man leta efter lösning och inte problem. Jag vill att supportrarna ska säga; ’Diego mår bra, han spelar varenda söndag’. Jag kommer att roa mig själv och bidra med glädje till supportrarna.”

Det var långt ifrån säkert att Diego skulle hamna i Boca Juniors igen. Det fanns intresse för den dopningsavstängde storstjärnan som inte spelat fotboll sedan den nesliga sortin ifrån världsmästerskapet i USA 1994. Maradona stod utan klubb och intressenter saknades inte. Bland annat visade Pelés Santos intresse för den argentinske storstjärnan, men det var svårt att övertyga Diego. Han hade nämligen redan bestämt sig.

Fem dagar innan han presenterades officiellt för Boca Juniors åt Maradona middag med Argentinas dåvarande president Carlos Menem. När denne frågade lite försynt kring vad som skedde med övergången till Boca, svarade Diego ärligt; ”Jag dör av vilja att det ska gå i lås. Men fortfarande är det en bit kvar.”

Under dagarna som ledde fram till att övergången konkretiserades hann Diego med att spela en uppvisningsmatch för Adidas som hans lag vann med 9-1. Själv stod han för tre av målen. Det fanns emellertid en viss oro för Diegos fysiska status. Förutom att han hade haft – och fortfarande hade problem med sitt missbruk, fanns det också problem med att han var ett par kilo överviktig. Men med lite hård träning och vilja skulle nog detta gå att lösa.

Söndagen den elfte – samma dag som Diego kom att presenteras – befann han sig på La Bombonera för att stötta sina nya lagkamrater. När han hängde ut ifrån sin loge hördes jublet ifrån hemmapubliken. ”Diegoooooo, Diegooooo” ekade mellan läktarsektionerna. 

Maradona förstod att supportrarna var lite orolig över hans fysiska status och med tanke på att hans två senaste sejourer – först med Sevilla och därefter med Newell’s – hade slutat på tok för tidigt, och knappast varit succéfyllda, spädde på oron.

”Men jag säger sanningen; ’den här gången är annorlunda. Jag återvänder hem, det är en gammal dröm som nu uppfylls. Jag vill spela hela turneringen och att folk säger; ’Diego mår bra, han spelar samtliga matcher.”

Nu kom han hem med inställningen att först vara spelare – och senare bli tränare. En intressant detalj var att Silvio Marzolini var huvudtränare för Boca Juniors. Samme man ledde Boca också 1981 – den föregående gången som Maradona spelade för den argentinska storklubben. 14 år hade nu passerat – Diego var återigen hemma.

Med en annorlunda frisyr där han hade valt att blondera en liten strimma i det annars kolsvarta håret blev en synonym för Maradonas återkomst till Boca Juniors. Innanför kroppen bultade hjärtat blått och gult. Där fanns en vilja – och glädje att återigen få dra på sig Boca Juniors matchtröja. På läktarna syntes banderoller med texten; ”Maradona – en oförklarlig passion” och ”Diego, legenden fortsätter”.

”Varför har supportrarna aldrig slutat att tro på mig? Det är för att de känner att jag är en del av dem. Eftersom jag känner mig som en jordnära spelare. Jag har alltid sagt att jag längtat efter den dagen då jag kan återvända till Boca och få höra supportrarnas jubel.”

Sin första match, efter återkomsten, var i en träningsmatch mot Sydkorea under slutskedet av september månad. Debuten i Primera Division kom sedan mot Colón hemma på La Bombonera. Inför fullsatt läktare sprang Maradona in på planen med ett leende på läpparna. Supportrarna hade väntat lika länge på återkomsten som huvudpersonen själv. 

Med nummer tio på ryggen sprang Maradona in på planen och konfettiregnet inleddes. När han stod på mittplan och vinkade kom Diegos fru Claudia – samt barnen Dalma och Gianinna – in på planen. Döttrarna hade ett plakat i famnen där det stod; ”Pappa, tack för att du återvänder.”

”Det plakatet slog hårt mot mig, det var jag inte beredd på. Jag tackar alla för min fantastiska presentation, men när mina döttrar kom in med den skylten bröt jag ihop. Det tog hela den första halvleken för mig att återhämta mig.”

Sanningen är nämligen den att Diegos första halvlek långt ifrån var den bästa. Han såg tagen ut att stundens allvar. 

”Att prestera så pass dåligt, vid min höga ålder, är oförsvarligt.”

Tidningen El Gráfico gav Diego endast en sexa i betyg, för den första halvleken, och det var första under de avslutande fyrtiofem minuterna som stjärnans prestation tog fart. Nere på planen hade Diego också glädjen att få spela med sin gode vän Claudio Caniggia. 

Den andra halvleken genererade en åtta i betyg till Maradona, vilket var en klar förbättring jämfört med den första halvleken. Ibland kändes det som att tiden hade stått still när Diego plockade ner en boll högt uppe i luften, lyfte den med elegans över sin motståndare, och fortsatte framåt. Det var som om att han aldrig hade varit borta en tid efter dopingavstängningen. Detta var den gamla Maradona igen och kärleken till fotbollen lysten klart i hans kastanjebruna ögon.

Diego hamnade, under den andra halvleken, i ett infekterat ordbråk med gästernas Toresani. Det hela slutade med att Colón-spelaren blev utvisad och efteråt var han förbannad på Maradona.

”Det är han som kontrollerade matchen därute och som bestämmer. Det var han som visade ut mig och inte domaren. Jag skulle vilja träffa honom nu efter matchen och se ifall han vågar säga samma saker ytterligare en gång.”

Segermålet dröjde till matchens sista minut. Kily González tog sig runt på kanten och prickade pannan på Scotto med ett välslaget inlägg. Diego själv var glad över att det var någon annan, än han själv, som gjorde segermålet.

”Jag blev glad att målet kom ifrån någon annan än mig själv. Detta eftersom jag vill att laget ska känna att de är just ett lag – och inte bara en spelare.”

Efter matchens slut styrde Maradona kosan mot Soul Café där en liten bankett tog plats till huvudpersonens ära för att fira återkomsten. På denna lilla tillställning återfanns en rad celebriteter och även stora delar av Maradonas familj. Diego medgav att han var enormt glad i denna gemytliga stund.

”Jag känner mig upprymd. Boca är min stora kärlek i livet.”

Vid ungefär samma tidpunkt som debuten mot Colón fick Maradona även glädjen att hålla en föreläsning om fotboll på Universitetet i Oxford.

En vecka senare var det dags för Maradona att hamna i målprotokollet för första gången sedan återkomsten i Boca Juniors. Ett elegant frisparksmål – mot Argentinos Juniors – bäddade för tre viktiga poäng. I den sjuttionde matchminuten föll Scotto strax utanför straffområdet. Diego placerade bollen på marken och tog en anständig ansats bakåt. Bollen låg perfekt utanför straffområdets halvmåne och var ett utmärkt läge för att skruva den över muren.

På läkarna satt döttrarna och Claudia. Diegos föräldrar satt och nervöst och beskådade matchen ifrån läktarplats. Modern tände sin sjuttioelfte cigarett och fadern satt med armarna i kors. 

Ifrån läktaren hördes ett rop, ifrån en supporter, skära igenom den mörka kvällshimlen; ”mot stolpen Diego, skjut mot stolpen.”

Diego tog sats och skickade i väg en frispark som letade sig upp i det ena krysset. Först såg det ut som att han inte tänkte fira målet, men ganska snabbt ändrade han sig.

”Först tänkte jag inte fira målet, eftersom min svåger hejar på Argentinos och med tanke på den fina tid som jag hade i klubben. Som ni säkert minns gjorde jag en gång fyra mål för Argentinos mot just Boca Juniors. Ändå buar deras supportrar mot mig ständigt.”

När målnätet väl började att rassla sprang Diego i väg för att fira. Han tänkte på sin mamma och på att målet blev tillägnat henne.

”Jag har ofta haft turen att när det är en födelsedag – eller en annan viktig händelse, har jag kunnat göra ett mål för att dedikera detta till nämnda person. Och med tanke på att det var morsdag i dag var det självklart att jag tänkte på henne.”

Jublet på läktarna ville inte ta slut och fortsatte långt in på natten. Diego Maradona hade återigen gjort mål i Boca Juniors matchtröja och detta skulle såklart firas. 

Den första säsongen med Boca Juniors – Aperturan 1995 – gick så där för Bocas vidkommande. Laget kom ”bara” på en fjärdeplats, vilket renderade i att supportrarna blev en aning missnöjda med huvudtränaren Marzolini. Vid slutskedet av samma säsong var det dessutom dags för ett presidentval i Boca och den nesliga fjärdeplatsen innebar att Mauricio Macri vann valet och ersatte Antonio Alegre – mannen som räddade klubben ifrån konkurs.

Med rekryteringen av Macri fick Marzolini lämna uppdraget som huvudtränare för storklubben. Hans ersättare kom på plats strax efter nyåret 1996 och var en personlighet som hade kunnat sätt stopp för Diego epok i storklubben. Boca anställde nämligen Carlos Bilardo och Maradona hade fortfarande ett horn i sidan till honom efter deras infekterade bråk i Sevilla. Dock lyckades storklubben att övertyga Diego om att stanna.

Många förvånades – och imponerades av den höga nivå som Maradona fortfarande höll trots de senaste årens turbulens. Tidningen El Gráfico skrev bland annat så här;

”När folk bara trott att de skulle få se en glimt av den Maradona, som har varit, har de i stället fått beskåda magiska passningar med den fina vänsterfoten. Vid tillfällen då folk överraskas brukar det dyka upp situationer som ingen hade kunnat föreställa sig.”

Men det fanns även andra orosmoln på himlen. Macri ville minska bonusarna i truppen och detta var något som Maradona inte tänkte se mellan fingrarna på. Han brydde sig inte själv om pengarna, men kände att lagkamraterna förtjänade dem.

I Clausuran 1996 slogs Boca om ligatiteln, men förlorade dessvärre chansen efter en snöplig förlust mot Racing hemma på La Bombonera. Diegos andra epok med storklubben började att krypa mot sitt slut. Den 11 augusti 1996 spelade han sin sista match för den här vändan i en drabbning mot Estudiantes, vilken slutade i förlust. 

Under de nästkommande elva månaderna befann sig Maradona borta ifrån fotbollen och ägnade sig i stället åt att rehabilitera sitt kraftiga drogmissbruk. 

”Kampanjen ’Sol sin drogas’ gör jag för ungdomarna i det här landet. Droger finns överallt och jag vill inte att våra barn ska drabbas av detta. Jag har själv två döttrar och känner att detta är något bra att gå ut med. Ett måste i egenskap av pappa. Dessutom är jag själv – och kommer alltid att vara en drogmissbrukare.”

Det skulle dröja ytterligare en tid innan Maradona spelade fotboll igen och återvände för en tredje – och avslutande sejour med sitt älskade Boca Juniors. 

”Som 35-åring känner jag fortfarande att jag kan bidra och detta gör mig obeskrivligt glad.”