1990. Där låg han inne på Hotel Dieu utanför Nantes och tyckte lite synd om sig själv. Självömkan var emellertid fullt förståelig – och befogad. Jorge Burruchaga hade nämligen haft minst sagt otur med sina båda knän under åren de senaste åren.
”Det känns ungefär som att jag aldrig riktigt har hunnit ta mig upp ifrån den här sängen. Under de senaste två åren har jag befunnit mig på samma ställe. Det är som att jag aldrig har börjat spela fotboll igen. Som om jag inte ens var med vid Italien-VM.”
I maj 1987 åkte Burruchaga på sin första knäskada. Såväl korsbandet som menisken rök all världens väg i det vänstra knäet och återhämtningen tog sin tid. Han hann nämligen knappt komma tillbaka ifrån denna skada innan olyckan var framme igen. Nästan exakt ett år senare åkte han på ytterligare en knäskada. Den här gången handlade det om det högra knäet och återigen var det korsbandet och menisken som fick sig en törn.
Burruchaga tog sig tillbaka och var en framstående spelare när Argentina nådde VM-finalen i Italien 1990. När turneringen hade passerat var emellertid olyckan framme ännu en gång.
”Det var i ett möte med Bordeaux, men det hade redan börjat när jag kom tillbaka ifrån Buenos Aires. Under ett träningspass sparkade jag ner i marken och kände hur det ryckte till i knäet. Dagen efter var jag nästan helt lam i benen, men jag kom tillbaka och spelade mötet med Bordeaux. I den matchen fastande jag dessvärre i marken.”
Burruchaga var märkbart irriterad över sin situation och letade efter en syndabock åt alla håll och kanter.
”Det var faktiskt flera dagar då jag funderade skarpt på att sluta spela fotboll. Att råka ut för detta en gång, det får man räkna med inom fotbollen, men tre gånger är lite för många gånger.”
Mittfältaren var inte bekväm med att ligga kvar på sjukhuset utan internerade sig i stället på Hotel Dieu i Nantes. Därifrån tog han sig sedan till de olika behandlingarna.
”Första gången blev jag internerad, men om sanningen ska fram var inte det bra för mig rent mentalt. Du är omringad av människor som skadat sig av olika anledningar. Den här gången var jag dessutom ensam, vilket var en tortyr.”
Burruchaga beskrev också att han kände sig smått deprimerad över hela situationen.
”Det är klart att jag vill fortsätta att spela fotboll, men jag vill inte fortsätta att lida. Hursomhelst fanns det inga andra alternativ än att operera mig.”
Efter att ha spelat – och kommit tvåa i världsmästerskapet 1990 upplevde Burruchaga inte ett varmt mottagande i Frankrike där han spelade för Nantes. I stället var den breda uppfattningen att Argentina hade spelat dåligt och inte presterat på någon vidare nivå, utan haft tur som tagit sig till VM-finalen.
”Vad vet jag egentligen om vad de tycker? Du vet hur fransmännen är. De ger inte oss argentinare något erkännande. De dödade oss i stället. Att ett lag inte spelar särskilt bra, men ändå tar sig till en VM-final, är knappast något nytt. Det gjorde Västtyskland i VM 1986, men den gången var det ingen som sade någonting. Trots alla våra motgångar tog vi oss framåt i världsmästerskapet. Det hade en fransman aldrig lyckats med.”
I sju år spelade Burruchaga för Nantes och blev en framstående spelare i den franska klubben. Samtidigt var tre knäskador någonting som givetvis gjorde att Nantes började att fundera på mittfältarens framtid. Det fördes förhandlingar redan 1990 kring att Burrucuhaga skulle lämna klubben. I slutändan blev inte det fallet, utan han stannade ända fram till 1992 då han valde att gå vidare till spanska Valencia.
”Men jag kan inte klaga på någonting. Klubben har varit fantastisk mot mig.”
Under inledningen på 90-talet hade Jorge Burruchaga börjat att tröttna på sina återkommande knäskador, och vem kunde egentligen klandra honom?
enkoppmate.com 