Min gränslösa kärlek till en tidning

Under sommaren har jag gett er en titthålsinblick i min El Gráfico-samling. Det blev färre nummer än vad planen var ifrån början, men jag hoppas ändå att ni har uppskattat dem som jag skrivit.

Läs tidigare delar här.

***

Jag tror att det var Friedrich Nietzsche som sa att; ”leva är att lida. Att överleva handlar om att finna en mening i lidandet.” Nu sa han många saker som var absurda, men just detta citat tycker jag kapslar in väldigt bra hur livet är för många människor.

Om livet är lidelsefullt gäller det att hitta något meningsfullt i allt lidande, annars kommer man aldrig någonsin att se en poäng i att leva vidare. I denna kategori – för att överleva – tror jag väldigt mycket att nörda ner sig i en hobby är viktigt. Åtminstone har det varit så för mig. 

Malmö FF har varit den enskilt största – och längsta passionen i mitt liv. Fram till att jag var i yngre 20-årsåldern var det också min enda passion. Mitt mående, liv och känslospektrum stod och föll med ifall MFF vann matcher. Jag såg min första Malmömatch när jag knappt var elva år gammal. Det var 2003 i ett hemmamöte med Öster. 2004 var jag inte på plats vid guldmatchen mot Elfsborg, men jag minns inte riktigt varför. Förmodligen var jag för liten och mina föräldrar fixade inte biljetter i god tid. 

2010 var således den första gången som jag hade möjlighet att få uppleva ett SM-guld på plats. Två år dessförinnan hade jag fått mitt första årskort på ståplats. Det var avbildat med siluetten av Malmö Stadion på kortets framsida. Sista året innan det var dags att flytta in på Nya Stadion.

Genom hela säsongen 2010 var jag ett veritabelt nervvrak. Guldstriden där vi gick ett tvålagsrace med Helsingborg blev emellanåt för mycket. Nervositeten i derbyt under mitten av september. Rädslan innan Jeffrey Aubynn fixat ledningsmålet borta mot Brommapojkarna i den näst sista omgången, för att slutligen uppleva total eufori i guldmatchen mot Mjällby. Slutsignalen och känslorna vid den är helt klart topp tre under mitt liv som supporter.

I takt med att åren gick fick jag fler intressen. För några år sedan började jag att fotografera fåglar och 2013 började jag att följa argentinsk klubblagsfotboll. För att göra historien kort blev det kärlek vid första ögonkastet. Stämningen på läktarna tilltalade mig. Dessutom påminde landets fotboll en hel del om Allsvenskan. Kanske inte rent spelmässigt, men närheten mellan supportrarna och spelarna var – och är väldigt lika. Att klubbarna är medlemsägda är ett annat exempel. Jag hade tröttnat på Premier League och alla andra pengastinna ligor runt om i Europa. Nu hade jag funnit ett substitut, något som kunde skingra mina tankar mellan Malmös matcher. 

Den 31 maj 1919 gavs den allra första tidningen av El Gráfico ut. Upphovsmannen till den här nya tidskriften var en herre vid namn Constancio Carlos Vigil. Ifrån början var hans idé att tidningen skulle bli något helt annorlunda jämfört med de vanliga dagstidningarna och fokus skulle mer vara på att vara en bildtidning, än skriftlig. Det första numret var därför just precis utformad på det här viset. Här syntes bilder på det senaste modet, stora hattar, yviga klänningar och knästrumpor. Ganska långt ifrån vad tidningen skulle komma att bli i framtiden. 

Snabbt insåg nämligen den initiativrike Carlos Vigil att tidningen borde gå ifrån att vara en vanlig tidning till att bli en mer idrottsrelaterad sådan och fr.o.m. 1920 började El Gráfico, vecka efter vecka, att gå igenom de senaste sporthändelserna i landet och deras popularitet steg i graderna lavinartat. När vi kom fram till 40-talet var de den enda – och första sporttidningen i Argentina att nå nationell popularitet och denna särställning skulle de bibehålla under de nästkommande decennierna. 

Engagerade läsare stod ofta och väntade, tidigt på morgonen, på att det senaste numret av El Gráfico skulle anlända samtidigt som tidningskioskerna öppnade sina portar. Andra stod ivrigt på tågstationerna runt om i landet och väntade på att det senaste numret skulle komma in. 

El Gráfico gjorde sig erkänd som en tidning, i vilken skribenterna målade upp matcherna på ett väldigt fascinerande sätt. Varje adjektiv, verb och uttryck vägdes minutiöst på en våg. Två skribenter blev främst hyllade för sina beskrivningar i form av Borocotó och Félix Daniel Fascara. Det tog tidningen i en litterär riktning som skulle revolutionera argentinsk fotbollsjournalistik för all framtid. 

Att få den äran att hamna på tidningens framsida var större än något annat. Givetvis var Diego Maradona den idrottsmannen som hamnade på flest El Gráfico-framsidor genom årens lopp. Därefter följde racingföraren Juan Manuel Fangio och tennisspelaren Gabriella Sabatini. Den kontroversielle boxaren Carlos Monzón – som gick ifrån att ha varit en nationell symbol till att dömas för mordet på sin dåvarande fru – skildrades också flitigt i tidningen under sina glansdagar.

Personligen kom jag över mina första exemplar av tidningen för några år sedan när jag köpte en lunta med tio tidningar på eBay. Där och då kunde jag inte ana att jag snart skulle börja samla på dem. Eller jo, egentligen borde jag ha misstänkt det. Jag har alltid haft en tendens att samla på saker och ting. När jag var liten gick jag mellan stolsraderna på Malmö Stadion och samlade på mig matchbladen som folk lämnat efter sig. Det spelade ingen roll att jag hade femtio likadana – det var spännande att bläddra i dem och se en långhårig yngling vid namn Markus Rosenberg le inspirerande mot kameran. 

Idag äger jag runt 120 El Gráfico-tidningar och med tanke på att det finns ett par tusen har jag fortfarande många att samla på. 2018 gick dessvärre tidningen i graven och inga nya exemplar producerades. Som för många andra tidningar runt om i världen fick El Gráfico smaka den bittra smaken av internetets intrång. Folk började, allt mer sällan, att köpa fysiska exemplar av tidningarna och idag finns bara El Gráfico kvar i form av en hemsida som fortsätter att uppdatera om händelserna inom landets fotboll. 

Här läggs också flitigt gamla artiklar upp och faktiskt även gamla exemplar av tidningen. Det är bland annat här som man kan beskåda tidernas allra första nummer av El Gráfico. När hattar och yviga klänningar var populärt bland kvinnorna, samtidigt som männen bar slips och kavaj. 

Aldrig kunde jag ha anat att jag skulle bli förälskad i en tidning som gavs ut ifrån den andra sidan av jordklotet, men El Gráfico fångade min kärlek. Jag hoppas innerligt att ni har uppskattat mina artiklar under sommarmånaderna juni, juli och augusti. Jag hoppas att ni har fått en liten inblick i en samling som förhoppningsvis blir större med åren. På samma sätt som kärleken till denna magnifika tidning växer sig starkare, för varje dag som går, i mitt himmelsblåa hjärta.