Severino Varela. Det finns få fotbollsspelare som har gjort ett lika starkt avtryck inom den argentinska fotboll, på så pass kort tid, som Severino Varela gjorde. När han anlände till Boca Juniors, under inledningen på 40-talet, hade han redan hunnit fylla trettio år, men åldern spelade mindre roll i detta sammanhang.
Vid den här tidpunkten dominerade ärkerivalerna River Plate den inhemska ligan och därför kände Boca Juniors att någonting behövde göras. Blickarna vändes mot den andra sidan av Rio de la Plata-sundet och fastnade på en rivig – och kraftfull anfallare i form av Severino Varela.
Han hade fötts i Uruguays huvudstad Montevideo och började också att spela fotboll för en av stadens klubbar i form River Plate. Komiskt nog med tanke på vilken argentinsk klubb han senare kom att bli en ikon i. Därefter blev det en lång sejour med den uruguayanska storklubben Peñarol och här tillbringade Varela sju framgångsrika år.
När han anlände till Boca Juniors var det få personer, i Argentina, som visste vem han var. Men när Severino Varela lämnade efter tre år hade han inte lämnat någon obemärkt förbi. Tillsammans med Peñarol hade han lyckats bli ligamästare vid fyra tillfällen och detta blev en tradition som han tog med sig in i Boca.
Det var emellertid ingen enkel övergång för den riviga anfallaren. Han hade nämligen ett arbete, hemma i Montevideo, som han ogärna lämnade. Överenskommelsen blev därför att han skulle spendera veckorna i den uruguayanska huvudstaden – och arbeta – för att sedan resa till Buenos Aires på helgen och spela för Boca. Träningen fick han sköta på egen hand genom att springa längs med stränderna – och runt på Montevideos gator.
Det som utmärkte Varela extra mycket var hans vita mössa som han alltid spelade med. Detta var inte ovanligt att spelare bar, på den här tiden, med tanke på hur hård läderkulan kunde bli i regnet. Dock var det oftast försvarare – och spelare som nickade ofta som valde att bära en mössa, men Varela var ju en huvudspelare av rang – vilket gjorde att mössan passade som hand i handsken.
Övergångssumman ifrån Boca hamnade på 35,000 pesos och snart skulle Varela bli en ikon hos sin nya förening. Totalt gjorde han fyrtiosex mål på sjuttiofyra matcher för Boca Juniors, men det var ett specifikt mål som fastnade lite extra i folks minnen. Det var den dagen då Varela blev ”La Boina fantasma” – (Fantombaskern) med hela det argentinska folket.
Matchen utspelade sig i slutet av september 1943. Superclásico-mötet tog plats i den tjugonde spelomgången och River Plate kom till La Bombonera som serieledare. Félix Loustau gav också, mycket riktigt, gästerna ledningen med 1–0 innan det var dags för Varela att kliva in i handlingarna.
På 40-talet stångades Boca och River med varandra, men det var inte enbart sett ur perspektivet som ärkerivaler. De båda hade nämligen helt olika spelstilar. River var det eleganta, vackra och iögonfallande laget med sin historiska anfallskonstellation La Máquina. Boca å sin sida var ett gäng hårdnackade, fysiska och kraftfulla spelare med mycket kämpaglöd och passion.
I denna konstellation återfanns Severino Varela och nu skulle han, vid underläge 0-1 i derbyt, komma att kliva in i händelsernas centrum. Carlos Sosa slog ett inlägg som de flesta trodde skulle sluta bakom målet, och således bli en inspark, men ack så fel de hade. På den bortre stolpen dök nämligen Varela upp och med sin vita mössa på skalpen slängde han sig framåt och fixade kvitteringen med en praktfull slängnick.
Superclásico-mötet var kvitterat, men Varela var inte klar där. Han gjorde sedan även 2-1-målet, vilket gav Boca segern i derbyt. Vinsten betydde emellertid mycket mer än bara de tre poängen. Den innebar också att Boca kom upp på samma poäng som River i tabellen och i förlängningen agerade segern närmast som en knock-out på ärkerivalen. Boca Juniors gick nämligen hela vägen den här säsongen, vann ligaguldet, och försvarade sedan detta under året som följde.
Severino Varela blev en frekvent målgörare för den argentinska storklubben. En journalist beskrev anfallaren så här; ”med sitt oslagbara finurliga – och pojkaktiga ansiktsuttryck bär han en vit mössa ditsatt på sitt huvud och gör mål på löpande band.”
Varela blev en enormt viktig pusselbit i Bocas försvarande av ligaguldet 1944. Att han dessutom verkade älska att göra mål mot just River Plate gjorde såklart inte saken sämre. Totalt ställdes han mot Bocas ärkerivaler vid sex tillfällen och på dessa gjorde han fem mål.
1946 vände Varela tillbaka till Peñarol trots att Boca gett honom förslaget att han själv fick bestämma sin lön. Den till åren komne anfallaren svarade då bara ödmjukt; ”jag vill inte skriva ner en summa som jag sedan ändå kanske inte förtjänar.” Senare erbjöd han själv att spela gratis för Boca, men det gick inte storklubben med på. I stället tog hans epok med Boca Juniors slut efter knappt tre år.
Med det uruguayanska landslaget spelade Varela tre Copa América-turneringar och var med om att vinna mästerskapet på hemmaplan 1942. Dessutom är han den uruguayanska spelaren som har gjort flest mål någonsin i Copa Américas historia – femton stycken.
Det finns få spelare som har lyckats att sätta ett sådan avtryck på den argentinska fotbollen som Serverino Varela gjorde. Med sin vita mössa på huvudet, fantastiska huvudspel och enorma kämpaglöd spelade han sig in i Boca-supportrarnas hjärtan. Att han blev närmast odödlig – och synonym med klubbens framgångar på ett 40-tal, som annars tillhörde River, var såklart ingen liten del i sammanhanget.
enkoppmate.com 