Carlos Goyén. Han stod i mål för Independiente när de vann sin sjunde Copa Libertadores-titel någonsin. Under fem års tid var den uruguayanska målvakten Carlos Goyén den argentinska storklubbens självklara etta i målet.
Det är inte det allra vanligaste att en fotbollsmålvakt började med att spela basket och pingis innan han debuterar som fotbollsmålvakt i Primera Division, men Carlos Goyén tillhörde ett av undantagen. Han föddes och växte upp i Uruguay och började spela basket för den lilla föreningen – med det svenskklingande namnet – Club Stockolmo.
”Vi hade roligt, spelade pingis samt basket och på lördagarna gick vi ut och dansade. Jag spelade mycket basket, men alternerade en del med fotbollen också. Jag har alltid beundrat Ladislao Mazurkiewicz som var, enligt mig, den bästa uruguayanska målvakten någonsin. En dag såg några personer ifrån River Plate (de Montevideo) mig agera målvakt och valde att kontraktera mig. Efter endast tre träningar fick jag debutera i landets högsta division.”
Ifrån basketen till fotbollen. Själv menade Carlos Goyén på att den förstnämnda sporten hade varit den bästa träningen inför att bli en fotbollsmålvakt.
”Basket är fundamental för att lära sig rytmen i spelet och säkerheten. Men också för att kunna lära sig luftspelet, ha kontroll över sin kropp och dominera straffområdet. Ifrån midjan och uppåt måste en målvakt vara flexibel. Just därför anser jag att det är nödvändigt att försöka undvika gymmet som målvakt och inte bygga för mycket muskler på ovankroppen. Kanske göra några fysiska övningar i gymnastiksalen, men inte mer än det. Pingisen är fantastisk på det sättet att den hjälper dig att träna upp dina reflexer och att ständigt vara koncentrerad. Det är två sporter som hjälper dig till att bli en bättre målvakt.”
Hur Goyén hamnade i Independiente var en speciell historia. Han hade nämligen varit i väg med det uruguayanska landslaget när det argentinska fotbollsförbundets dåvarande president, Julio Grondona, imponerades av honom under en match i Luxemburg.
”Han rekommenderade sedan mig till Pedro Iso, som var Independientes president på den här tiden. Den dagen hade Grondona imponerats över min insats och tog omgående kontakt med River Plates (de Montevideo) representanter. Till en början fanns det vissa meningsskiljaktigheter eftersom Independiente ville låna mig, vilket River inte var särskilt pigga på. Till sist gav Independiente med sig och köpte loss mig. På det sättet inleddes mina fem år i Avellaneda.”
Tillsammans med Independinte utvecklades Goyén till en av Sydamerikas främsta målvakter under inledningen på 80-talet. Med sina fina reflexer och flexibla kropp stod han ofta för matchavgörande räddningar för sitt lag.
”Efter att jag skrivit på hade vi flera fina lag under de åren jag var i klubben. Säsongen 1981/82 presterade vi på en väldigt hög nivå, precis som 83 och 84. Säsonger då vi lyckades att vinna flera stora titlar. 80-talet tillhörde Estudiantes, River Plate och Independiente. Vi hade glädjen att tränas av först Nito Veiga och därefter José Pastoriza. Det var väldigt härligt att ha fått vara en del av ett av de bästa lagen någonsin i Independientes långa historia.
Goyén var med om att vinna ligan 1983 och året därefter skulle Independiente vinna såväl Copa Libertadores – som Interkontinentalcupen. Libertadores-pokalen säkrades efter att Grêmio besegrats i finalen med sammanlagt 1-0. Finaldubbelmötets enda mål stod Jorge Burruchaga för.
Härnäst väntade Liverpool i Interkontinentalcupen som spelades i Japans huvudstad Tokyo.
”Jag minns att jag hade ett väldigt starkt självförtroende inför denna final. Vi hade precis vunnit såväl ligan som Copa Libertadores och jag anlände till matchen med min klart bästa form i karriären. Dessutom visste jag på förhand att Liverpool älskade att skicka in inlägg och just i luftspelet var jag en specialist. Pastoriza hade visat många videoklipp för oss där man kunde se hur de tog sig förbi på kanterna och slog inlägg. Två veckor innan finalen började vi träna på just detta och i slutändan gav det lyckligtvis också resultat.”
Finalens enda mål prickades in av José Percudani. Independiente gjorde sig kända som ett lag som spelade lika bra på hemmaplan som på resande fot. De ändrade inte heller sitt spel baserat på motståndet utan hade i stället en stark tro på sitt eget spel.
”Såklart applicerade vi försiktighetsåtgärder mot duktiga motståndare, men vi fokuserade främst på oss själva. När vi mötte till exempel River visste vi exakt hur Fillol räddade, hur Passarella brukade slå sina frisparkar och hur Leopoldo Luque anföll. Vi försökte också hantera Claudio Caniggias snabbhet.”
1982 blev Goyén utnämnd, av ingen mindre än den forne stormålvakten Amadeo Carrizo, till den bästa målvakten i den argentinska ligan. En stor anledning till denna utmärkelse var att Goyén påminde Amadeo om honom själv.
”Jag frågade honom hur det kom sig att inte Ubaldo Fillol, Hugo Gatti, Daniel Carnevali eller Nery Pumpido fick utmärkelse. Då svarade han; ’eftersom när jag ser dig ser jag mig själv och du gör allt det som en målvakt ska göra. Just därför valde jag dig.”
Efter åren med Independiente gick Goyén vidare till Junior i Colombia. Här hade han inledningsvis svårt att acklimatisera sig, men snart skulle han komma in i landets sätt att spela fotboll på.
”Vi vann Torneo de la Paz efter att ha besegrat Independiente de Medellín i finalen. Jag kom väldigt bra överens med klubbledningen i Junior och även supportrarna var fantastiska. På läktaren satt en ung Shakira och hejade på oss.”
Den framtida artisten kommer ifrån staden (Barranquilla), där Junior spelar sina hemmamatcher, och redan som liten följde hon med sina föräldrar på matcherna.
”Jag hade turen att Shakira kom och kolla på mina matcher i Barranquilla och att Rod Stewart såg mitt möte med Liverpool i Japan. Han var nämligen en fanatisk anhängare till det engelska laget.”
Efter några säsonger i Junior återvände Goyén till Argentina och spelade några säsonger i Argentinos Juniors och Atlético Rafaela innan han avslutade karriären med Talleres Remedios de Escalada.
”Jag slutade spela fotboll som 41-åring. Totalt hade jag då spelat professionell fotboll i tjugotvå år. Fem år med River (de Montevideo), fem med Independiente, sex med Argentinos, tre med Atlético de Rafaela och två med Talleres Remedios de Escalada.”
I slutändan var det ett samtal med tränaren Gustavo Alfaro som fick Goyén att inse att det var dags att lägga skorna på hyllan. Under inledningen på 80-talet gjorde han sig känd som en av den argentinska ligans allra främsta målvakter och blev också utnämnd till detta av självaste Amadeo Carrizo.
Carlos Goyén hade inlett sin sportsliga karriär som basket – och pinigsspelare, innan han använde dessa kunskaper för att bli en skicklig målvakt med fina reflexer. Tillsammans med Independiente skördade han sedan stora framgångar under de första fem åren på 80-talet och vann bland annat såväl Copa Libertadores – som Sudamericana.
enkoppmate.com 