Juan Carlos Lorenzo. Han ledde lag i såväl Argentina – som utlandet under mer än trettio år och utvecklades till en av landets främsta tränare någonsin. Juan Carlos Lorenzo var dessutom en speciell personlighet som konstant balanserade på gränsen mellan genialitet och galenskap.
Exakt hur Juan Carlos Lorenzo fick sitt smeknamn ”Toto” vet han inte ens själv. Vad som däremot står klart är att han bar samma smeknamn som en viss stjärnspelare i Boca Juniors på 30-talet.
”Pappa hejade egentligen på San Lorenzo, men tog ändå med mig, som liten, på Rivers matcher. En av dessa möten var ett Superclásico mot Boca i vilken Roberto Cherro gjorde ett fantastiskt mål på Ángel Bossio. Han valde krysset och satte den också där. Det var ett mål som alltid har funnits med mig genom alla år. Senare insåg jag att Cherro också kallades för ”Toto”, precis som jag.”
Lorenzo började att spela för Nueva Chicago som liten och agerade som åtta i startelvan. Dock var det inte något snack om siffror inom fotbollen på den här tiden. Det var nämligen först under slutet av 40-talet som lagen började att använda nummer på matchtröjorna i Argentina.
Efter en tid i Nueva Chicagos pojklag gick Lorenzo vidare till Chacarita Juniors. Dessförinnan hann han också med att träna en kortare tid i River Plate och då under den ikoniska tränaren Renato Cesarini.
”Renato Cesarini hade sett mig spela vid ett tillfälle och tog med mig till River Plate. Där fick jag beskåda spelarna i La Máquina på nära håll. Men saker och ting blev som det blev och jag flyttade snart vidare till Boca Juniors tillsammans med Enrique Martegani.”
Även om Lorenzo blandar ihop årtalen litegrann spelade han faktiskt för Chacarita Juniors mellan epokerna med River Plate och Boca Juniors – närmare bestämt 1940 till 1944. Här hade han glädjen att hjälpa Chaca att nå uppflyttningen till Primera Division 1941.
”De kallade mig för dirigenten eftersom jag kunde spela på vilken plats som helst i anfallskedjan.”
I Boca Juniors blev emellertid speltiden knaper och Lorenzo fick oftast agera avbytare till stjärnspelaren Severino Varela.
”Men jag blev inte förbannad över detta. Han (Varela) var en fantastisk spelare och en stor favorit bland klubbens supportrar.”
1948 gick han Lorenzo vidare till Quilmes innan han tog klivet över Atlanten för att spela med italienska Sampdoria.
”Därefter gick jag till franska Nancy, i vilken jag spelade i två år som åtta och hade en fantastisk lagkamrat i Roger Piantoni. Han skulle senare bilda anfallskedja med Raymond Kopa och Just Fontaine under världsmästerskapet i Sverige (1958). Tränaren hette Jacques och var en f.d. målvakt som skulle komma att bli en viktig person i min framtida fotbollskarriär. Vi pratade mycket om taktiker och tack vare honom sände Nancy i väg mig på en tränarutbildning i England – tre timmars tågresa ifrån London, precis utanför Newport.”
Här fick han lära sig flera användbara saker som Lorenzo senare skulle ha nytta av i sitt arbete som tränare. Bland annat fick kursdeltagarna glädjen att studera matchen när Ungern slog England med 6-3 1953. På nämnda kurs var också ledaren en viss Walter Winterbottom som samtidigt var förbundskapten för det engelska landslaget.
Tillbaka i Nancy fick Lorenzo glädjen att uppleva flera intressanta saker och ställdes bland annat mot ett suveränt Real Madrid som innehöll en viss Alfredo Di Stéfano.
”Hans debut i Real Madrid var i en träningsmatch mot oss. Vi vann med 2-0 och Helenio Herrera såg mig i den här matchen, varpå han bestämde sig för att kontraktera mig till Atlético Madrid. Här spenderade jag sedan fyra år fram till 1958. Ifrån Herrera lärde jag mig flera saker kring hur man skulle agera som tränare gentemot journalister – och media i största allmänhet.”
Efter en kortare sejour med Rayo Vallecano gick Lorenzo vidare till Mallorca där han skulle agera både som spelare och tränare.
”Här upplevde jag mina första stora glädjestunder som tränare. Första säsongen vann vi tredjedivisionen. Säsongen därefter nådde vi uppflyttning ifrån andradivisionen till Primera Division och tredje året kom vi sexa i högsta divisionen. Jag hade nu spenderat åtta i Europa och var tvungen att överleva den värsta känslan som en argentinare kan drabbas av när han är långt hemifrån; nämligen nostalgi.”
Under åren med Mallorca gjorde sig Lorenzo känd som en tränare med annorlunda idéer och en del märkliga vanor. Bland annat var han en glad förespråkare av det italienska systemet ”catenaccio” och ibland valde han att medvetet göra hemmaplanen vattensjuk för att störa motståndet. Det sägs också att han ska ha sagt till piloterna – som tog andra lag till Mallorca – att de skulle flyga lite ryckigt precis innan de landade för att göra spelarna lite skakiga.
1961 vände Lorenzo tillbaka till Argentina igen och tog över San Lorenzo. Här lyckades han komma tvåa i ligaspelet, bakom Racing Club, men det bestående intrycket var ändå de innovationer som tränaren tog med sig till sitt hemland. Bland annat införde han en väldigt strikt man-man-markering, vilket var väldigt ovanligt i Argentina på den här tiden. Även att pressa motståndarna hårt centralt i planen var ingenting som de argentinska spelarna var särskilt vana vid.
Hans insatser med San Lorenzo gjorde att en möjlighet att få träna det argentinska landslaget, i samband med världsmästerskapet i Chile 1962, öppnade upp sig. Detta blev emellertid ingen succé. De argentinska landslagsspelarna hade svårt att ta till sig Lorenzos idéer och tyckte mest att han var en förunderlig liten farbror med märkliga tankemönster.
”Det är klart att jag begick misstag under det mästerskapet. Men den största obekvämligheten var att jag gjorde något annorlunda. Jag använde (Vladislao) Cap som ytterback och spelade med två defensiva mittfältaren i Rattín och Sacchi. Detta ansågs nästan som ett brott på den här tiden, men när jag senare gjorde det med San Lorenzo – och blev mästare – då hyllades jag unisont.”
Argentina åkte ut redan i gruppspelet och Lorenzo tackade för sig. Ännu en gång begav han sig över Atlanten och den här gången för att träna italienska Lazio. Under de nästkommande två åren ledde han den ljusblåa storklubben innan han tog klivet över till lokalrivalen Roma.
Vid ungefär den här tidpunkten blev Lorenzo återigen kontaktad av det argentinska fotbollsförbundet som ville att han skulle leda landslaget vid världsmästerskapet i England 1966. Man kan såklart fråga sig ifall det inte hade varit bättre att låta Lorenzo arbeta för landslaget under de fyra år som gått sedan VM i Chile, och därigenom hinna sätta sin spelidé, i stället för att kasta in honom precis innan mästerskapets början.
Hursomhelst gick Argentina bra i gruppspelet och besegrade såväl Schweiz som Spanien, samt kryssade mot Västtyskland. Dessvärre hade de sämre målskillnad än tyskarna vilket gjorde att de kom tvåa i gruppen och fick ställas mot värdnationen England på Wembley.
”Det laget som vi hade – och som reste till England var fantastiskt. Det innehöll riktigt duktiga spelare med starka personligheter. Dessvärre fick vi England i den andra rundan och mot de var det närmast omöjligt att vinna på Wembley.”
Under mästerskapets gång gjorde sig Lorenzo extravaganta personlighet påmind igen. Bland annat reste den argentinska truppen, inför mästerskapet, till Italien och mötte flertalet lag i det sydeuropeiska landet. Däribland ställdes de mot ett lag som utgjordes av arbetare på företaget som tillverkade Fernet Branca. Under den här matchen klättrade Lorenzo upp i ett sidotorn, precis vid planen, och skrev på sina förstummade spelare. Dessutom pratade han stundtals italienska med sina spelare, fastän att de bara förstod spanska.
Lorenzo kritiserades också, under mästerskapets gång, för att han ändrade formation för mycket och att han ville köra med dubbla sittande mittfältare.
”Att träna det argentinska landslaget är det svåraste som finns. Det sitter nämligen trettiotre miljoner personer och granskar dig. En förbundskapten behöver således ha en stark karaktär för att stå ut med detta. Dessutom behöver han komma väl överens med förbundets president, spelarna, journalister och veta hur han ska ta till sig all information.”
Efter världsmästerskapet spenderade Lorenzo en kort period i River Plate. Här blev han dock emellertid inte långvarig utan valde att återigen emigrera till Italien. För andra gången i sin tränarkarriär tog han över Lazio. Nu spenderade han tre år i den ljusblåa föreningen och hade bland annat till sitt förfogande den skicklige anfallare Giorgio Chinaglia.
När tiden med Lazio var över vände Lorenzo återigen tillbaka till Argentina igen och den här gången föll valet på San Lorenzo. Storklubben vann omgående Metropolitana-säsongen 1972 efter att ha gjort en fantastisk turneringen där bland annat Boca hade besegrats, med 3-0 på La Bombonera, och River avfärdats med 4-0 på Estadio Monumental.
San Lorenzo hade ett fantastiskt lag med spelare som Héctor Scotta. Rodolfo Fischer, Rubén Ayala och José Sanfilippo. El Ciclón följde upp denna triumf med att även vinna Nacional-turneringen samma säsong och därigenom bli s.k. bicampeones. I finalen av den här säsongen besegrades River Plate i finalen med 1-0 efter att Luciano Figueroa gjort matchens enda mål.
Säsongen efter var San Lorenzo med i Copa Libertadores, men åkte ur i det andra gruppspelet när de, olyckligt nog, föll mot ett suveränt Independiente. Lorenzo kände att hans tid i storklubben var över och valde att gå till spanska Atlético Madrid i stället. Hit köpte han in två landsmän i form av Rubén Ayala och Ramón Heredia.
Det gick också väldigt lovande för Lorenzo i Atlético Madrid. Laget hade, dessförinnan, vunnit den inhemska ligan i Spanien och hade därför kvalificerat sig för nästkommande års Europacupen. Under ledning av Lorenzo lyckades laget ta sig hela vägen till finalen där de dessvärre föll mot tyska Bayern München.
Efter några år i Spanien vände Lorenzo ännu en gång hem till Argentina och den här gången för att leda Unión i Santa Fe. Lorenzo byggde sitt lag runt en rutinerad stomme och flera av dessa spelare skulle senare följa med honom till Boca Juniors. Unión kom fyra i tabellen och inledde bland annat säsongen med att vinna de inledande fyra matcherna.
River Plate hade vunnit både Metropolitana – och Nacional-turneringen 1975. Detta satte stopp för en 18-årig titeltorka för storklubben, men det satte också i gång maskineriet hos ärkerivalen Boca som gärna ville få revansch på sina antagonister. Xeneize hade inte vunnit ligan sedan 1970 och kände nu att det var dags att ändra på detta. Just därför kontrakterade de Lorenzo och han började, i sin tur, med att värva in Hugo Gatti, Rubén Suñé och Ernesto Mastrángelo. Samtliga ifrån Unión.
Nu var det Bocas tur att vinna båda turneringarna under ett och samma kalenderår. Såväl Metropolitana – som Nacional föll i deras händer 1976. Detta gjorde också, som bekant, att storklubben kvalificerade sig för Copa Libertadores 1977.
”Boca är en väldigt speciell klubb. Den är unik i Argentina och i hela världen. Den som har varit i Boca vet vad jag pratar om. Supportrarna är jordnära, krävande och begär mycket, men de ger samtidigt allt. Jag har haft glädjen att få uppleva deras omtänksamhet både som spelare – och som tränare.”
Boca gick hela vägen i Copa Libertadores och lyckades sedan förvara titeln året efter. En av huvudpersonerna i det här laget var Ernesto Mastrángelo och han hade bara positiva saker att säga om Lorenzo.
”Jag minns en gång i Unión när han sa till Alcides Merlo att han skulle punktmarkera Mario Kempes i den nästkommande matchen. ’Han ska inte få röra bollen, och inte heller kommer du att göra det. Utan honom kommer vi att vinna matchen’. Stackars Merlo blev så pass indoktrinerad av att han skulle följa efter Kempes att när denne gick av skadad stod han vid sidlinjen och frågade Lorenzo vad han nu skulle göra. Han var, helt enkelt, helt inkörd på att bara följa efter Kempes. Lorenzo var tjugo år före sin tid.”
I finalen av Copa Libertadores 1978 ställdes Boca Juniors mot Carlos Bilardos Deportivo Cali. Här ska den sistnämnda ha släckt strålkastarna när det argentinska laget tränade på matcharenan, i Colombia, dagen före match. Dessutom kom ett gäng lokala supportrar in och kastade sten på spelarna. Det var, med andra ord, inte bara Lorenzo som kunde ta till tjuvknep.
Boca blev således mästare efter att ha vunnit den andra finalen med klara 4-0 på La Bombonera. Hugo Perotti stod för två av målen, Mastrángelo gjorde ett och Carlos Salinas satte det fjärde. Parallellt lyckades Boca även vinna Interkontinentalcupen efter att besegrat tyska Mönchengladbach i finalen med sammanlagt 5-2. 1979 var Boca nära att vinna sin tredje raka pokal i Copa Libertadores, men föll dessvärre i finalen mot paraguayanska Olimpia.
I skarven mellan 70 – och 80-talet bestämde sig Lorenzo för att lämna Boca Juniors och ta sig an nya utmaningar. Truppen skulle nämligen genomgå en stor utrensning och han ville inte vara ansvarig för att sparka ut spelare som han tidigare hade skördat stora framgångar med.
Två korta epoker med Racing Club och Argentinos Juniors följde innan Lorenzo, återigen, hamnade hos San Lorenzo. Den här gången fick han uppleva en tråkig erfarenhet när han ledde laget som åkte ur Primera Division för första gången någonsin under säsongen 1981.
”Jag hade oturen att Emilio Delgado missade sin straff samtidigt som el loco Salinas satte sin för Argentinos Juniors.”
Lorenzo gick vidare och tränade därefter Vélez Sarsfield, Atlanta, Independiente Santa Fe, Lazio, San Lorenzo och slutligen Boca Juniors en sista gång. Han slutade att arbeta som tränare under slutskedet av 80-talet och ägnade sig därefter i stället åt att arbeta med sin son som var IT-ingenjör. Jorge Castelli var Lorenzos fystränare under många år och han sa en gång så här om den skicklige tränaren.
”Lorenzo var en stor tränare i Argentina. Han var en innovatör som lämnade kunskap till de andra tränarna. Hans vinnarskalle, aggressivitet, och oroliga själ att alltid vilja lära sig nya saker, guidade samtliga som hade turen att komma i kontakt med honom.”
Juan Carlos Lorenzo var sannerligen en av de största tränarna som Argentina någonsin har producerat. Han var som en fotbollsencyclopedia och hade massvis med kunskap om såväl den inhemska fotbollen – som den som spelades i Europa. En extravagant – och säregen personlighet som sannerligen konstant balanserade på gränsen mellan galenskap och genialitet.
enkoppmate.com 