1990. Första gången är alltid speciell och det gäller såklart även inom fotbollen. Visserligen är inte supercuper någon särskilt, i största allmänhet, men denna titel hade en annorlunda smak för Boca Juniors.
”Dale Boooooca, Dale Booooca”
Glädjescenerna på innerplan visste inga gränser. Till och med tränaren Cai Aimar drog på smilbanden och det var sällan som någon hade sett den annars så timida tränaren vara lika nära gränsen till eufori.
Welcome to Miami. Det var här matchen mellan föregående års segrare av Copa Libertadores och Supercopa Sudamericana. Colombianska Atlético Nacional hade vunnit Libertadores medan Boca Juniors hade knipit titeln i den numera utdöda klubblagsturneringen Supercopa Sudamericana. Att matchen lades i USA stavades såklart pengar. Här skulle lagen få 60,000 dollar bara för att delta och det lukrativa bilföretaget Chevrolet gick in med stora summor pengar för att säkerhetsställa en riktig festlig tillställning.
Dessvärre skulle det vara en kraftig överdrift att påstå att arrangörerna lyckades med detta. Åtminstone sett ur ett publikperspektiv. Det sades att det, vid den här tidpunkten, fanns över 250,000 colombianska invånare i Miami och drygt 20,000 argentinare. Trots detta dök endast knappt nio tusen supportrar upp för att se tillställningen. Tidningen El Gráfico konstaterade bland annat att; ”Om USA tänker förlita sig på ett publikunderlag, i samband med världsmästerskapet 1994, på den sydamerikanska befolkningen i landet, får de nog tänka om.” Nu blev ju visserligen just det mästerskapet en veritabel publiksuccé, men det visste man ju inte 1990.
Finalen av Recopa Sudamerica spelades på Orange Bowl i Miami. Gräsmattan var under all kritik och Bocas anfallsess, Diego Latorre, beskrev det som att spela på en sandstrand. Bättre omdöme kan ju sannerligen en gräsmatta få.
”Det kändes som att vi spelade på stranden. Det var grus och stenar överallt, och det var närmast omöjligt att slå en ordentlig passning till rätt adress.”
Lösningen var att slå fler långbollar och att försöka att inte ha ett organiserat kortpassningsspel. Vid en av dessa svepande bollar, bakom Atlético Nacionals backlinje, uppfattade Latorre situationen på ett exemplariskt sätt. Nu var han öga mot öga på den karismatiske målvakten Higuita. Sin vana trogen bestämde sig anfallaren för att göra en av sina patenterade gambetas, varpå målvakten sveptes i väg och blev totalt överrumplad.
”Jag visste att han brukade vilja avvakta så därför var det bra att göra en lång gambeta utåt. Det var nästan att han lyckades kapa mig, men det gick vägen.”
Latorre blev därigenom stor matchhjälte för sitt Boca Juniors i en match som bjöd på väldigt lite skönspel, men desto mer kamp åt båda hållen.
”Den här titeln kommer att ge oss ett enormt självförtroende inför den kommande säsongen. Aldrig tidigare har vårt lag känt sig så här trygga och bekväma i vad vi ska göra nere på planen. Vi vet också om att fram till slutet av ligasäsongen kommer varje match att vara en final. Boca är ett lag som klarar av mycket press och som måste spela för allt eller inget.”
Diego Latorre hade en ritual som han alltid gjorde i samband med varenda match. Han rakade sig nämligen efteråt i omklädningsrummet. Tidningen El Gráfico beskrev det som att oavsett om det blev rivmärken, var sårigt eller att där inte fanns något skägg att raka, skulle det likt förbannat ändå genomföras.
”Jag har haft en otrolig utveckling den senaste tiden som t.o.m. emellanåt har gjort mig själv överraskad. Jag har fått tillbaka mitt självförtroende och dessutom är min tillvaro utanför planen perfekt. Min familj är bekväm med det mesta och då mår jag också bra. Det är sådant som kanske inte syns utifrån, men det har varit väldigt viktigt för mig.”
Även Bocas huvudtränare Cai Aimar var nöjd med titeln och, som sagt, var det sällan man såg honom så pass lyrisk som efter den här pokalen. Dock hade han, såklart, ett orubbligt fokus inför det som komma skulle.
”Det här är en glädje, en enorm sådan, men den har en betydelse som går betydligt längre än bara dagens match.”
Aimar syftade på det stundande ligaspelet och att det var viktigt att laget inte slappnade av, utan fortsatte på samma väg framöver.
”För egen del spelar det inte någon roll hur långt tid jag är kvar i en klubb. Det som har betydelse för mig är att supportrarna ser de framsteg som vi gör och att vår spelfilosofi har en framtid. Den här triumfen hjälper också till för att jag ska kunna bekräfta flera av dessa saker.”
När domaren blåste av matchen hördes ”Boca campeón” sjungas runt om på läktarna. Det var feststämning och en bekräftelse på att storklubben var på rätt håll efter ett åttiotal som nästan enbart hade innehållit möda och besvär.
Spelarna fick dansa ner på planen, tårarna rann längs med lagkaptenen Claudio Marangonis ansikte och Diego Latorre vässade rakbladet inne på toaletten. Det var såklart dags för den sedvanliga ansningen efter matchen. Ritualer är, som bekant, till för att följas.
enkoppmate.com 