Ricardo Bochini. Det skulle egentligen vara enkelt att bara beskriva honom som Diego Maradonas barndomsidol för att inse vilken enormt skicklig spelare Ricardo Bochini var. Men då skulle man missa flera lager av briljans, gambetas och perfekt slagna djupledspassningar.
19 år. Så länge tillhörde Bochini Independiente. Han var nämligen trogen den rödvita klubben ända sedan ungdomslagstiden, där han först pendlade mellan hemstaden Zárate och Avellaneda för att därefter bli inneboende hos sin lagkamrat Daniel Bertoni.
Enligt Bochini själv fanns det ingen annan spelare som han trivdes bättre med, på fotbollsplanen, än just Bertoni. De båda kunde slå väggpassningar till varandra i sömnen och kanske var det, rent av, runt matbordet i Bertonis familjehem, ätandes moderns milanesas som deras telepatiska samförstånd hade formats.
Faktum är dock att det fanns en överhängande risk att Bochini inte ens hade tagit sig hela vägen upp till Independientes A-lag. Under tidsepoken med ungdomslaget tröttnade han till sist på pendlingsavståndet och bestämde sig för att sluta. Klubben åkte t.o.m. hem till honom för att övertyga den unge framtida mittfältsstjärnan att han skulle komma tillbaka. Bochini gick, i slutändan, också med på detta.
18 år gammal, strax efter att klubben säkrat sin tredje Copa Libertadores-titel (1972), debuterade han för Independientes A-lag, i ett möte med River Plate, som dessvärre slutade med en neslig 0-1-förlust.
”Jag minns att vår tränare var Pedro Dellacha. Jag kom in under den andra halvleken och jag minns specifikt en situation där Daniel Onega greppade tag om min tröja. Jag spelade ungefär tjugo minuter och lyckades med några intressanta saker. Då insåg jag att jag kunde spela i Primera Division.”
Året efter hade Bochini redan lyckats att cementera sin plats i startelvan. Återigen tog sig Independiente hela vägen till finalen av Copa Libertadores och den här gången väntade den chilenska storklubben Colo Colo.
Det första mötet spelades i Santiago och efter att returen spelats stod det 1-1 sammanlagt, vilket tvingade fram en tredje – och avgörande match i Montevideo. På den anrika och historiska arenan Estadio Centenario drabbade de båda samman. Mario Mendoza gav Independiente ledningen innan den chilenska storklubben kunde kvittera genom Carlos Caszely precis före halvtidsvisslan. De avslutande fyrtiofem minuterna slutade mållöst, vilket renderade i en förlängning där Independiente skulle gå segrande ur.
Stor hjälte blev Miguel Ángel Giachello som i den 107:e spelminuten lyckades trycka dit segermålet och säkrade därigenom den argentinska storklubbens fjärde titel i Copa Libertadores. Bochini spelade en vital del i det här laget och bidrog ständigt med sina eleganta framspelningar. Han bemästrade konststycket ”La Pausa” – som innebar att vila med bollen och vänta ut det exakt rätta tillfället innan bollen skulle slåss i djupled – till perfektion. Ett prov på denna briljans kom i 1984-års Copa Libertadores när Bochini slog en utsökt framspelning till Jorge Burruchaga som kunde göra finalmötets enda mål mot brasilianska Grêmio.
Innan dess hade laget knipit ytterligare två titlar (1974 och 1975) samt Interkontinentalcupen 1973. I det som tidigare var VM för klubblag ställdes segraren av Copa Libertadores mot det årets vinnare av Europacupen. Dessvärre ville inte Ajax möta den argentinska storklubben 1973. De angav dålig ekonomi som huvudanledningen till att de drog sig ur, men mer troligt hade det att göra med en rädsla för matchens fysiska – och ibland brutala verklighet som hade blivit gängse, i Interkontinentalcupen, under slutskedet av 60-talet.
I stället fick Juventus – som kommit tvåa i Europacupen 1973 – ställas mot Independiente i en enskild match i Rom 1973. Den argentinska klubben dök upp i ett helrött matchställ och togs emot av busvisslingar ifrån den italienska publiken. Bochini snirklade sig igenom det tajta Juventus-försvararet, gled fram likt en katt i mörkret och lyfte bollen elegant över en utrusande Dino Zoff. Detta var ett briljant mål signerat av en väldigt skicklig spelare. Den unge Bochini hade världen framför sina fötter och han tänkte sannerligen inte lägga sig på latsidan vad det gällde att vinna titlar.
1974 vann, som sagt, Independiente återigen Copa Libertadores. Den här gången ställdes laget mot São Paulo i finalen och efter att ha förlorat det första mötet, i Brasilien, med 2–1 hade Independiente kniven mot strupen i returmötet. Bochini gav hemmalaget ledningen innan Agustín Balbuena fyllde på till 2–0. Fortfarande hade inte bortamålsregeln kickat in, vilket renderade i att en tredje finalmatch tvingades fram i Santiago de Chile. Detta möte vann Independiente med 1–0.
Omgående efter sin debut började Bochini succesivt att göra sig ett namn inom den argentinska fotbollen. Redan vid 22-års ålder upptäckte den blivande landslagsmittfältaren att han började bli tunnhårig och de flesta fotbollsentusiasterna kan nog knapp minnas att de sett Bochini med ett fullskaligt hårsvall.
”Jag märkte det redan när jag var 22 år gammal. Jag började faktiskt bli riktigt orolig över det hela och gjorde flera behandlingar som delvis hjälpte, och gjorde att det stoppade upp tunnhårigheten en aning.”
Bochini fick tidigt smeknamnet ”Bocha” (klot) redan i Independientes ungdomslag och detta skulle komma att följa med honom under resterande delen av hans karriär. 1977 säkrade storklubben sin första ligatitel med Bochini i laget. Under slutskedet av 70-talet var det faktiskt få spelare i Argentina som hade en finare form än vad Bocha hade. Trots detta blev han ändå inte uttagen till landslaget som förberedde sig inför världsmästerskapet på hemmaplan 1978.
”Jag känner dock inget agg gentemot Menotti. Detta eftersom jag alltid har känt mig väldigt identifierad med hans sätt att spela fotboll på. Visserligen tog han inte ut mig till världsmästerskapet, men han tog ut spelare som hade liknande egenskaper som mig i truppen.”
I den offensiva mittfältsrollen satsade Menotti i stället på Osvaldo Ardiles, Mario Kempes, Norberto Alonso och Omar Larrosa. Inte heller 1982 blev han uttagen i landslagets VM-trupp, utan det var först i samband med turneringen i Mexiko, 1986, som Bochini fick en plats. Många hävdade emellertid att Bilardo tagit ut Bochini enbart efter att ha få utstå påtryckningar utifrån. Hans första uttagning, under den nye förbundskaptenen, hade kommit strax efter Indpendientes sjunde Copa Libertadores-titel 1984.
”Jag var inte en av hans favoriter, jag vet inte om det hade med det fotbollsmässiga att göra eller om det var för att jag inte riktigt höll med honom i hans sätt att spela fotboll på. Men det fanns mycket press på honom att ta ut mig redan 1984 när landslaget skulle i väg på en turné till Europa.”
Trots att Bochini kom med till världsmästerskapet i Mexiko 1986 blev speltiden mager. Faktum är att han bara fick spela fem minuter, under hela mästerskapet, och dessa kom i semifinalen mot Belgien.
Bochini hade varit Diego Maradonas barndomsidol och de båda hade bytt tröjor med varandra redan 1976 när Independiente och Argentinos Juniors ställdes mot varandra i det inhemska ligaspelet. När Bochini kom in mot Belgien fick han en fin passning av Diego och Argentinas nummer tio beskrev detta som att; ”få spela med gud själv”– något som vittnar om hur högt Maradona höll Bochini.
Själv medgav han att han inte kände sig som någon världsmästare med tanke på den sparsamma speltid som han hade fått under mästerskapet.
”Laget spelade – och fungerade väldigt bra ihop. Av den anledningen fick jag inte spela. Samtidigt kändes det lite som att samtliga spelare behövde skada sig för att jag skulle få chansen. Om de tio utespelarna skadade sig – då kanske hade jag fått spela.”
Det gick att ana en viss frustration i rösten hos Bochini vad det gällde Carlos Bilardo. Att de båda inte delade samma fotbollsfilosofi var knappast någon hemlighet, men trots detta var det ändå under Bilardos tid i landslaget som Bochini fick chansen i ett världsmästerskap. Även om det bara var under fem minuter.
Bochini var trogen Independiente under hela sin karriär och var aldrig nära att testa på någonting utanför landets gränser. Han ikonstatus växte sig allt starkare inom klubben och supportrarna höjde honom till skyarna.
”När jag var ung var det inte lika vanligt att argentinare såldes till Europa. Samtidigt var det inte särskilt troligt att någon skulle välja just mig med tanke på den spelstil som jag hade. På den tiden var utländska klubbar mer ute efter styrka än finess.”
Var det någonting som Bochini hade var det just finess. Idag bär Indepedientes hemmaarenan hans namn, vilket viskar en hel del om hur stor han anses ha varit. Totalt gjorde Bochini över sexhundra matcher för Indepediente, strax över hundra mål och vann tretton titlar – varav fyra var i Copa Libertadores och två i Interkontinentalcupen.
Efter att besegrat Grêmio i Copa Libertadores-finalen 1984 ställdes Indepediente mot Liverpool i Interkontinentalcupen. Nu hade formatet, återigen, gjorts om och i stället för ett dubbelmöte skulle endast en final spelas och denna tog plats i Japans huvudstad Tokyo. Liverpool hade ett stjärnspäckat lag med bland annat Kenny Daglish och Ian Rush i laget, men trots detta vann ändå Independiente efter ett tidigt mål av José Percudani.
Givetvis spelade Bochini en av huvudrollerna. Han skapade stora bekymmer för den engelska storklubben och gissningsvis undrade nog de engelska försvararna både en – och två gånger vem den där tunnhåriga mittfältaren, med låg tyngdpunkt var.
Ricardo Bochini blev en stor ikon med Indepediente. En fantastiskt skicklig mittfältaren som förmodligen förtjänade ett större internationellt omnämnande än han i slutändan fick. Med sina gambetas och La Pausa är han än idag en självklar och vital del av den argentinska fotbollshistorien.
enkoppmate.com 