1978: När Independiente vann ligan med endast åtta spelare på planen

1978. En eftermiddag i januari, för 45 år sedan, bjöd Talleres och Independiente på en final som saknade motstycke inom den argentinska fotbollen.

Det har beskrivits som den mest raffinerande avslutningen på en fotbollssäsong i Argentina någonsin. Nacional-tuneringen 1978 var väldigt intensiv för klubbarna. Metropolitana-säsongen hade nämligen dragit ut på tiden, vilket renderat i att matcherna under Nacional fick spelas två gånger i veckan.

När lagen väl hade kommit fram till finalen var Independiente och Talleres de som skulle göra upp om titeln. Under egentligen hela 70-talet hade Talleres varit ett topplag i Primera Division och slagits om förstaplatsen, men utan att nå hela vägen fram.

Den första finalen spelades i Avellaneda och slutade 1-1 efter att hemmalaget tagit ledningen genom Enzo Trossero. Dock lyckades Talleres komma tillbaka efter mål av Ricardo Cherini och mötet var således vidöppet inför returmötet i Córdoba.

När Talleres trupp kom tillbaka ifrån Avellaneda möttes de av över 10,000 supportrar på flygplatsen. Spänningen – och förväntningar var höga i staden. Känslan inom Talleres trupp var att krysset på bortaplan var som en seger, eftersom bortamålet vägde dubbelt upp.

Talleres, som aldrig tidigare hade blivit mästare i Argentina, var nu endast nittio minuter ifrån en historisk titel. Just därför var förväntningarna enormt höga i staden inför matchen. Dåtidens tidningar beskrev det som en eufori vilken saknade motstycke och folk gick man ur huse för att, förhoppningsvis, få se sitt lag besegra storklubben Independiente.

Motståndet var emellertid inte det enklaste. Om Talleres inte var vana vid den här typen av matcher, sedan tidigare, var läget helt annorlunda hos Independiente. Storklubben radade nämligen upp titlar på den här tiden och var dominanta såväl nationellt, som internationellt.

Dessutom hade de en väldigt stark tilltro till sin tränare José Omar ”Pato” Pastoriza. Han sågs mer som en fadersfigur för spelarna, än enbart en tränare. Han var exemplarisk när det kom till att motivera sina adepter och lyckades, allt som oftast, att få ut maximalt av laget.

Matchen skulle spelas på Talleres dåvarande hemmaplan, Estadio de Barrio Jardín, och här hade Cordobaklubben varit närmast omutbara under de två senaste Nacional-tuneringarna. På arton hemmamatcher hade laget vunnit femton, kryssat i två och endast förlorat en. Det intressant i detta var också att de femton segrarna hade kommit i rak följd, vilket ännu mer bekräftade det självförtroende som laget hade på hemmaplan.

Tre timmar innan avspark var läktarna fyllda till bristningsgränsen. Inte en enda ledig plats fanns kvar att fylla. När matchen väl drog i gång var nervositeten så pass tjock att den gick att skära med kniv.

Tjugotre minuter in i matchen blev arenan plötsligt knäpptyst när gästernas Norberto Outes förpassade en fin framspelning, ifrån Omar Larrosa, i mål. Hela arenan blev tyst för några sekunder bortsett ifrån jublet av de tillresta, närmare två tusen, Independiente-supportrarna.

Talleres gav emellertid inte upp utan pressade på för en kvittering. Under inledningen av den andra halvleken avancerade José Daniel Valencia längs med vänsterkanten. Hans inlägg fastnade på Pagnaninis hand och domaren Barreiro pekade på straffpunkten. Fram klev Cherini och gjorde mål för andra matchen i rad.

Matchen fortsatte att vara jämn, men när klockan hade tickat upp mot den sjuttiofemte spelminuten hände något som skulle omkullkasta den sista kvarten av finalen. Talleres gjorde 2-1 efter att Bocanelli tryckt dit målet med sin knytnäve. Independientes spelare protesterade vilt, men till deras förfäran hade inte någon av domarna sett handsen och dömde därför mål.

I tumultet blev tre spelare i bortalaget utvisade för protest och de resterande åtta spelarna tänkte lämna planen i protest mot domaren. Trossero, Larrosa och Galván fick alla syna det röda kortet. Här kände Pastoriza att han behövde kliva in i handlingarna och stoppa sina spelare ifrån att kliva av planen.

”Det fanns misstankar redan innan matchen att någonting skulle ske (att domaren skulle vara köpt) och när de fick ett mål godkänt, trots att det var gjort med handen, fick vi det bekräftat. Jag lyckades övertyga spelarna att gå in på planen igen. Samtliga ville lämna bortsett ifrån Outes. Det återstod ändå femton minuter av matchen och även om det var åtta mot elva spelare, på planen, fanns ändå chansen att göra mål och därigenom vinna titeln.”

Enzo Trosseros ilska gentemot domaren visste inga gränser.

”Jag minns att vi skulle ha haft en straff precis efter vårat ledningsmål. Därefter gav de en straff till dem, som inte var någonting. När de sedan fick ett mål godkänt, trots att det var gjort med handen slog mina misstankar in. Talleres president, Amadeo Nuccetelli, hade goda förbindelser med militärjuntan som styrde i landet.”

Enligt historien ska Pastoriza ha yppat den numera ikoniska orden; ”gå in på planen som män, spela och vinn.” Samtidigt gjorde tränaren två byten som också indikerade på att Independiente gick för en kvittering. Den offensiva mittfältaren Mariano Biondi och anfallaren Daniel Bertoni blev båda inbytta och nu gällde allt eller inget.

Med tre man mindre lyckades Independiente med en bedrift som, än idag, saknar motstycke inom den argentinska fotbollen. I den 83:e spelminuten fick Ricardo Bochini tag i bollen. Denna magiker satte sedan i väg på en odyssé som innehöll två väggspelningar – med Biondi och Bertoni – innan han placerade dit 2-2-målet bakom en chanslös Guibaudo i hemmamålet.

Med oavgjort på resultattavlan – och två gjorda mål på bortaplan var titeln Independientes. Talleres och hela Estadio de Barrio Jardín såg paralyserade ut. De hade haft pokalen i sin famn, men hade återigen slarvat bort den. För Independiente, och deras tränare Pastoriza, innebar detta ytterligare en trofé till det redan trånga pokalskåpet.

”Det målet som Bochini gjorde mot Talleres, var det målet som jag firade allra mest under min tränarkarriär.”

Efterspelet handlade väldigt mycket om domarens insats och det faktum att de tre utvisade spelarna blev avstängda i mellan femton och tjugo omgångar. För Trosseros vidkommande innebar detta att han inte spelade en enda match på 153 dagar.

”Jag är helt övertygad om att något skumt hände den dagen (mutad domare). Något väldigt allvarligt. Jag vet inte varför, eller hur det gick till, men det var uppenbart att vi skulle förlora matchen.”

Det gjorde de i slutändan inte. I stället bjöd Independiente sina supportrar på en säsongsavslutning som saknade motstycke i Argentina. För Talleres vidkommande var det ytterligare en missade titel.